Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om avfallsförbränning.
Med deponiskatt och hårdare krav på deponier planerar nu många kommuner att bygga nya förbränningsanläggningar för avfall. Att tillvarata den energi som finns i avfallet är i dag den vanligaste metoden för behandling av hushållsavfall i Sverige. Det finns i dag 22 anläggningar för sopförbränning i landet. Samtidigt som värme och i vissa fall el effektivt produceras vid anläggningarna reduceras volymen till en tiondel av ursprunget och vikten till en fjärdedel.
Hushållsavfall består till allra största delen av förnyelsebart material och bidrar endast marginellt till växthuseffekten då det förbränns. Brännbart hushållsavfall är en inhemsk resurs som bör tas tillvara. Svenska myndigheter har sedan länge ställt höga miljökrav på dessa anläggningar, vilket är viktigt. Genom EU-direktiv kommer även skärpningar för utsläpp till vatten och luft.
I Sverige sker en rad förändringar av lagstiftningen på avfallsområdet. Från år 2002 blir det förbjudet att deponera utsorterat brännbart avfall. Tre år senare träder ett förbud i kraft mot att deponera organiskt avfall. Runt om i landet pågår nu planering för hur man skall ta hand om det avfall som inte längre får läggas på deponi. Det visar sig att om alla anläggningar för såväl avfallsförbränning som biologisk behandling som i dag planeras och diskuteras blir verklighet, ökar kapaciteten med nära 100 procent för båda behandlingssätten. Trots detta bedöms kapacitetsbristen bli mycket stor.
Beträffande materialåtervinningen uppskattar Naturvårdsverket att ökningen av återvinningen endast blir ca 4 till 6 procent till år 2005 och bidrar således endast marginellt till att minska den kapacitetsbrist som kommer på grund av deponiförbuden.
Det är viktigt att kommuner och andra aktörer får långsiktiga förutsättningar, speciellt när det förbereds mycket stora investeringar i kommande anläggningar. Därför bör man inte öka avgifter eller skatter vare sig på avfallsförbränningsanläggningar eller på avfallet. Det skulle innebära att mer avfall läggs på deponi, vilket medför risk för högre deponiskatt o.s.v. Allt får till slut betalas av konsumenten utan att miljön förbättras. Det enda som förbättras blir statens kassa.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Per-Samuel Nisser (m) |
Ola Karlsson (m) |