Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av nationell ersättning till jordbruket i norra Sverige.
Merkostnadsersättningen till norra Sverige har en lång tradition. Redan på 1930-talet infördes ett fraktbidrag till fodersändningar, därefter har ersättningen byggts ut till att omfatta de allra flesta produktionsgrenarna. Under lång tid bestod ersättningen av ett antal ören/kg mjölk och kött, och även ersättning per djur och areal fanns. Ersättningen byggde på väl definierade merkostnader som fram till 1990 noggrant beräknades av dåvarande Jordbruksnämnden och Lantbruksstyrelsen.
I samband med Sveriges EU-medlemskap kunde inte den gamla konstruktionen av merkostnadsersättningen behållas. Det fanns dock en bred politisk uppslutning om att behålla merkostnadsersättningen till norra Sverige. En strävan var då att hitta ett system som inte stred mot EU:s regler men också bidrog till så hög medfinansiering som möjligt från EU.
Resultatet av detta blev att den nya merkostnadsersättningen efter EU-inträdet kom att bestå av tre ”klossar”: Kompensationsersättningen, ersättningen till öppet odlingslandskap samt den helt nationellt finansierade ersättningen i stödområdena 1–3 till vissa produktionsgrenar.
I enlighet med artikel 142 i anslutningsfördraget gavs Sverige rätt att lämna en långsiktig nationell ersättning för att säkerställa en traditionell jordbruksverksamhet i särskilda regioner som fastställts av kommissionen.
Jordbruksproduktionen får som villkor för ersättningen inte öka i förhållande till tiden före anslutningen. Den samlade ersättningen skall bibehållas på högst oförändrad nivå. Enligt artikel 4 i kommissionens beslut 96/228/EG skall Sverige, om referenskvantiteterna för produktionen överskrids påföljande år, proportionellt minska den ersättning som beviljats de berörda produkterna.
Sverige skall årligen till kommissionen lämna upplysningar om effekterna av de ersättningar som beviljats och den ekonomiska utvecklingen i regionerna i fråga, samt effekterna på miljöskyddet och bevarandet av landsbygden. Underlaget till Sveriges rapport till kommissionen tas fram av Jordbruksverket som rapporterar till regeringen.
Med utgångspunkt från Jordbruksverkets rapport kan följande konstateras:
Den totala nationella ersättningen har under åren 1995–2000 klart understigit referensersättningsnivån (316,09 milj kr), som fastställdes i kommissionsbeslut 97/557/EG. År 2000 understeg den sammanlagda nationella ersättningen denna nivå med nästan 16 milj kr. Motsvarande siffra föregående år var 10 milj kr.
Såväl antalet mjölkproducenter som antalet mjölkkor har under perioden 1995–2000 i områdena 1–3 minskat. Det sammanlagda utbetalade ersättningsbeloppet har under de senaste åren legat på en ganska jämn nivå och årligen underskridit referensbeloppet med 7–9 milj kr.
Den slaktsvinsproduktion som bedrivs i områdena 1–3 har under perioden 1995–2000 utgjort 3–4 % av den sammantagna svenska slaktsvinsproduktionen.
Den ersättningsberättigade äggproduktionen, såväl i mängd som i utbetalt ersättningsbelopp, har under de senaste åren minskat kraftigt. Utbetalt belopp under 2000 uppgår endast till 56 % av referensnivån.
För att kunna bibehålla ett öppet odlingslandskap krävs livskraftiga lantbruksföretag. På grund av sämre klimatförhållanden i norra Sverige blir vegetationsperioden avsevärt kortare än i resten av landet samt produktionskostnaderna betydligt högre. Den nationella ersättningen gör, genom att höja jordbrukarnas inkomster, det möjligt att på lång sikt bibehålla produktion i området.
Området kännetecknas av att jordbrukets produktionsmetoder förlitar sig på små insatser av handelsgödsel och bekämpningsmedel. Den nationella ersättningen, tillsammans med kompensationsersättningen och ersättningen till öppet odlingslandskap, bidrar därför till att säkerställa en uthållig jordbruksproduktion.
Hotet mot landskapsbilden i norra Sverige är att igenväxning med barrskog sker. Det öppna landskapet är en förutsättning för att skapa möjligheter för turism och annan fritidsverksamhet. Jordbruksverksamhet är den kärna som man kan bygga vidare på genom kombinerade och kompletterande verksamheter.
Ersättningen bidrar också med förutsättningar för att behålla produktionen nära konsumenterna och på så sätt begränsa transporterna. Primärproduktionen skapar även möjligheter för en bearbetnings- och livsmedelsindustri och därmed ökad sysselsättning.
Den vikande produktionen i norra Sverige tyder på att någon överkompensation inte finns i systemet. Samtidigt kan vi konstatera att det finns nästan 20 miljoner kronor i outnyttjade nationella medel som skulle betyda väldigt mycket för jordbruket i området om dessa användes.
Enligt anslutningsfördraget med EU skall ersättningarna reduceras om referensnivåerna i anslutningsfördraget överskrids. Ett sådant överskridande har aldrig skett. Däremot vore det naturligt att de anslagna medlen upp till referensnivåerna utnyttjas fullt ut.
Det är därför positivt att regeringen i budgetförslaget föreslår två mindre justeringar av ersättningsbeloppen. Totalt sett innebär regeringens förslag att ca 1,8 miljoner kronor ytterligare tas i anspråk. Det är också positivt att regeringen genom budgetförslaget lägger grunden till en princip om att ersättningsbeloppen skall kunna räknas upp om inte referensbeloppen i anslutningsfördraget överskrids.
För att tillvarata de möjligheter som jordbruket och livsmedelsindustrin ger behöver ytterligare stimulanser tillföras. Det naturliga är då att använda sig av det utrymme som finns i den nationella ersättningen samtidigt som ersättningarna och produktionen kan komma att ligga under referensnivån i anslutningsfördraget.
Det är väsentligt att den ytterligare stimulansen kommer de produktionsgrenarna till del som är störst och har störst betydelse för det öppna landskapet och sysselsättningen, nämligen mjölk- och svinproduktionen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Åke Sandström (c) |
Birgitta Sellén (c) |