Motion till riksdagen
2001/02:MJ248
av Ola Karlsson och Per-Samuel Nisser (m)

Skyddsjakt på rovdjur


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nationella miniminivåer respektive etappmål för stammarna av björn, lo och varg.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skyddsjakt.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ersättning för skada och skadeförebyggande arbete.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om villkoren för att kunna bo och verka på landsbygd.

Motivering

Det finns och skall finnas plats för de stora rovdjuren att leva i Sverige. Men det är viktigt att rovdjursstammarna utvecklas på ett sådant sätt att inte möjligheterna att bo och verka på landsbygden skadas. Därför är det nödvändigt att lokala förhållanden hela tiden beaktas, att möjligheter ges att skjuta undan djur som vållar skada samt att skador och skadeförebyggande arbete ersätts.

Nationella miniminivåer och etappmål bör avskaffas för arterna björn, varg och lo. Nationella mål leder lätt till att lokala problem blir svåra att hantera så länge målen inte uppnåtts nationellt. Det kan gälla oacceptabla skador i form av rivna tamdjur till följd av antingen alltför stor koncentration av rovdjur eller att vissa enstaka individer fått smak på tamdjur, och lärt sig att tamdjur är ett snabbt och enkelt sätt att skaffa sig föda. I stället bör regionala eller lokala myndigheter ges möjlighet att besluta om skyddsjakt och andra åtgärder när lokala problem uppstår. En sådan möjlighet att delegera beslut till länsstyrelsen bör därför gälla alla rovdjur. Det måste finnas möjlighet att skjuta undan rovdjur när dessa vållar stora lokala problem, oavsett hur många individer det finns totalt i landet. Det måste dessutom finnas möjligheter för en djurägare att skydda och försvara egna djur när dessa anfalls av rovdjur. Det vore oacceptabelt att tvinga djurägare att åse hur djur rivs och skadas utan möjlighet att ingripa. I en sådan skyddsjakt bör ingå möjligheten att förfölja och skjuta även efter ett direkt angrepp.

När det gäller ersättning för skador är det naturligt att alla skador, även om de inte är hänförliga till näringsverksamhet, berättigar till ersättning under förutsättning att rimliga skadeförebyggande åtgärder vidtagits. Det framstår som orimligt att t.ex. en riven ridhäst inte ger rätt till ersättning. Även bikupor som raseras av björn bör ersättas. Det är vidare oacceptabelt att rätt till ersättning bara skall gälla om det finns medel anslaget till det egna länet. Ett rivet får, nöt eller häst bör ersättas med samma belopp oavsett län och oavsett om fler skador har skett i samma län. Hänsyn måste även tas till det merarbete som kan uppstå till följd av att djur skrämts ut ur inhägnader med omfattande reparationer och ihopsamlingsarbete som följd. Ersättning bör även lämnas till skadeförebyggande arbete som t.ex. elstängsel. Även personskador bör ersättas fullt ut. Det finns en uppenbar risk att ett ersättningssystem som upplevs som orättvist och byråkratiskt i stället leder till att några tar lagen i egna händer i form av SGT (skjut, gräv och tig).

Det öppna landskapet i mellan- och skogsbygderna är till stor del beroende av djurhållning. Minskas marginalerna ytterligare till följd av rovdjursangrepp och därmed döda, skadade och ivägskrämda tamdjur kan det i stora områden bli ointressant med djurhållning. Det är också viktigt att det finns möjlighet att hålla djur för hobbyverksamhet som ridhäst, några får eller höns. Inte minst möjligheten att kunna jaga med hund är en viktig aspekt för många landsbygdsboende. Hänsyn till de boende på landsbygden måste därför väga synnerligen tungt när effekterna av rovdjurspolitiken utvärderas.

Stockholm den 1 oktober 2001

Ola Karlsson (m)

Per-Samuel Nisser (m)