Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att möjliggöra en fortsatt utveckling av vår fäbodkultur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samordning av myndigheter för hanteringen av fäbodkulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om livsmedelshanteringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelförändringar för småföretag.
Fäbodväsendet har en lång tradition i stora delar av vårt land och är en viktig del av det fjällnära jordbruket. Det utgör ett regionalt särdrag för det norrländska jordbruket. Fäbodarna var i allmänt bruk i de sydliga delarna av Norrland en bit in på 1900-talet. I Hälsingland finns det uppgifter om fäbodar redan på 1300-talet, men troligtvis har de uppstått mycket tidigare.
Markutnyttjandet omfattade vanligtvis sädesodling, skogsbete och myrslåtter. Det var viktigt att man hittade ett bra bete för de kritter – får, kor eller getter – som man ägde. Därför var man ytterst noggrann vid valet av plats för fäboden. Det är kanske därför som avståndet till hembyn oftast var mycket stort. Fäboden blev ett betydelsefullt tillskott till gården i byn.
År 1998 inledde Riksantikvarieämbetet en särskild satsning för att bevara fäbodkulturen. Många av vår fäbodar hade lagts för fäfot och kulturen riskerade att försvinna. Flera fäbodar har nu kunnat rustas med hjälp av medel både från nationella aktörer och från EG:s strukturfonder. Att levandegöra fäboden har blivit ett angeläget arbete. De offentliga resurserna är viktiga, men verksamheten skulle inte överleva utan alla eldsjälar.
I dag är många av våra fäbodar betydelsefulla besöksmål. Här får besökaren uppleva närheten till djuren, varav en del är utrotningshotade husdjursraser, ta del av traditionell mat, gjord av de råvaror som produceras på fäboden, och även delta i arbetet. Vi har att göra med ett värdefullt tillskott till både besöksnäringen och livsmedelsproduktionen.
De satsningar som Riksantikvarieämbetet gjort och gör är värdefulla – men inte tillräckliga. Fäbodkulturen handhas i dag av flera statliga verk, vilket inte är bra. Man bör samordna verksamheten på ett sådant sätt att den handläggs på så få verk som möjligt.
De största överhängande farorna för fäbodkulturens överlevnad är små ekonomiska möjligheter, livsmedelsproduktionen m.m. I livsmedelshanteringen finns regler om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning, saluhållande, personalhygien, livsmedelshygien m.m. Livsmedelslagstiftningen är till för att skydda konsumenterna mot livsmedel som kan vara skadliga eller som på annat sätt kan vara olämpliga för hälsan. Det är av största vikt att vi kan lita på våra livsmedel, men regler för den småskaliga livsmedelshanteringen måste ses över och bättre anpassas till det lilla företaget. En bred utbildningssatsning för brukarna bör snarast initieras.
Många bra förslag om hur regelverket för företagare skall kunna reformeras har tagits fram med utgångspunkt i Småföretagsdelegationen. De första förslagen presenterades redan under sommaren 1998, men ännu har vi inte sett effekterna av dem i praktiken. Målet med reformen var bland annat att göra regelverket för småföretagare mer lättillgängligt, men istället uppfattar många företagare att regelverket under senare år blivit ännu mer besvärligt och omfattande än tidigare.
Vi önskar ett uppmärksammande av småföretagarnas besvärliga regler och villkor från departementets och myndigheters sida samt ett engagemang i frågan om att driva arbetet vidare för att förenkla reglerna för småföretagare.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Anne-Katrine Dunker (m) |
Ola Sundell (m) |