Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbytet av torsk med de berörda länderna upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att antalet båtar från tredjeland som tillåts fiska på svenskt vatten kraftigt bör reduceras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad övervakning av fisket i de aktuella områdena.
Inom torskfisket i södra Östersjön har konkurrensen om fiskeplatserna de allra senaste åren trappats upp till en – i varje fall för de svenska fiskarna – närmast ohanterlig nivå. Fiskare från Ryssland och de baltiska länderna fiskar i stort antal med garn på de traditionella svenska fiskeplatserna. Man har ett helt annat mönster i sitt fiske än t.ex. fiskare från Sverige och Danmark och bedriver fisket på ett sätt som gör att fiskeplatserna blockeras.
Utmärkningsbestämmelserna – det finns internationellt fastställda sådana som alla fiskare är skyldiga att följa – efterlevs i många fall mycket dåligt. Garnen får stå ute mycket länge och vittjas sällan, med följden att stora mängder fisk dör och slängs tillbaka i havet – ett oacceptabelt slöseri med en knapp resurs.
I en del fall har de gästande fiskarna uppträtt mycket aggressivt. Det har förekommit att svenska trålare rammats av utländska garnfiskefartyg. Vid ett tillfälle har t.o.m. ett svenskt fiskefartyg blivit beskjutet. Det är inte heller ovanligt att garn sätts över andras redskap eller att man sätter framför fartyg som håller på med trålfiske.
Utbytet av torsk mellan tredje land och EU är numera ganska litet, men avtalen har en sådan konstruktion att man har rätt att fiska en del av den egna kvoten i motpartens fiskevatten, i detta fall koncentrerat till de traditionella svenska fiskeplatserna i södra Östersjön. Vid nuvarande låga kvot i svenska EU-vatten är det en berättigad fråga varför man behöver 300 dagar för att fiska upp kvoten. I kommande förhandlingar med de berörda länderna bör utbytet av torsk med de berörda länderna upphöra.
Med stöd av s.k. accessavtal kan ca 60 fiskefartyg från dessa stater fiska på traditionellt svenskt vatten på en och samma gång. Ett så stort antal båtar blockerar fiskeplatserna och omöjliggör för svenska fiskebåtar att fiska med garn eller trål i detta område. Rimligen borde inte fler båtar från tredje land få fiska på svenskt EU-vatten än motsvarande svenska båtar som har möjlighet att fiska på deras vatten.
Kontrollen till havs har hittills varit otillfredsställande. Delvis beror detta på att anmälningar av fartygens in- och utträde ur zonen går sådana omvägar att rapporterna når fram till Kustbevakningen först i efterhand. Det har därför varit näst intill omöjligt att kontrollera hur stora kvantiteter som fiskas. Från Sveriges och EU:s sida måste man nu ännu hårdare kräva att de redan uppställda reglerna följs och att systemet med anmälan av in- och utpassering ändras, så att kontroller kan genomföras. Detta sker enklast genom upprättandet av s.k. checkpoints där passagen sker genom anmälan i förväg.
Det måste också ställas hårdare krav på den övervakande myndigheten. Vi är medvetna om att Kustbevakningens resurser är begränsade, men nuvarande situation är inte acceptabel. Det är inte ovanligt att svenska torskfiskare tvingas köra upp till åtta till tio timmar från svensk hamn för att finna att fiskeplatsen är ockuperad av balter och ryssar. Det förekommer att sträckor motsvarande sex landmil är besatta av garn. Båtar från Baltikum svarar sällan på radioanrop samtidigt som man besätter samma fiskeplatser under lång tid, vilket får till följd att man utestänger andra från fiske. Genom att först sätta garnen och strax därefter gå i land för att lossa hindras andra fiskare i sitt arbete. Garnen kan därvid stå flera dygn utan att de vittjas med de olägenheter detta innebär dels för fiskets bedrivande, dels för vården av torskbestånden.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Maud Ekendahl (m) |