Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en aktionsplan med konkreta åtgärdsförslag för att minska bifångster av tumlare.
Tumlaren, en liten delfinsläkting, är den enda arten av val som regelbundet finns i svenska kustvatten, i Östersjöregionen. Östersjöns tumlare är genetiskt skilda från bestånden i Västerhavet. Beståndet är litet, mindre än 1.000 individer. Arten lever framför allt av feta fiskar som sill, vilket gör att djuren får i sig höga halter av miljögifter som PCB och andra organiska föreningar som finns i den förorenade Östersjön och som anrikats i fisken. Många fastnar också i fiskegarn och drunknar. Eftersom arten har svag reproduktion, varje hona får maximalt 3–4 ungar som når vuxen ålder, är den samlade hotbilden mot arten alarmerande. Arten finns upptagen som skyddsvärd i EU:s art- och habitatdirektiv.
I Artdatabankens lista över rödlistade arter i Sverige 2000 placeras tumlare i hotklass VU, sårbar. I artfaktadelen från 1996 står att läsa:
För närvarande utgör bifångster vid olika fiskemetoder troligen det allvarligaste hotet mot tumlaren i svenska vatten. Under efterkrigstiden har garnfisket ökat kraftigt inom artens utbredningsområde, t ex drivgarnsfiske efter lax i Östersjön.
Från Miljöpartiets sida har vi i många motioner och interpellationer genom åren tagit upp tumlarens situation. Problemen har även uppmärksammats av WWF (Världsnaturfonden), SNF (Naturskyddsföreningen) och S-MAR (Svenska föreningen för marin miljö) som nu lämnat in en anmälan till kommissionen, eftersom man anser att Sverige inte skyddar tumlaren som man skall enligt art- och habitatdirektivet. I det direktivet föreskrivs att varje land ska undersöka och åtgärda problem för de arter som finns upptagna. För tumlaren gäller det alltså att undanröja hotet med bottensatta torskgarn och drivgarn för lax. Men inga åtgärder och inte ens en aktionsplan finns i Sverige. Man vet inte ens med säkerhet hur stora bifångsterna av tumlare är.
Det finns en undersökning från 1996–97 där bifångster i bottensatt garn för torsk och bleka i Skagerrak och Kattegatt undersöktes. Den undersökningen gav vid handen att upp till 2,4 % av tumlarna dödas varje år i fiskegarn. Internationella valfångstkommissionens vetenskapliga råd rekommenderar att bifångsten inte får överstiga halva den årliga beståndstillväxten som beräknas uppgå till 4 %, alltså 2 %. För att vara på den säkra sidan ifråga om stabil fortlevnad av tumlarbestånden bör bifångsten inte vara över 1 %.
Det är med förvåning man kan konstatera att inget händer i denna fråga i Sverige. Varför? Är den svenska regeringen rädd för reaktioner från de svenska trålfiskarna? Värnar man mer om denna kår än om det biologiska livet i havet? Samma fråga har det funnits anledning att ställa sig även vad gäller fisket i denna region, ett fiske som inte är ekologiskt långsiktigt hållbart idag och som dessutom går mycket hårt åt bottnarna och de djur- och växtsamhällen som normalt ska finnas där. Under vårens möte (år 2001) för medlemsstater i avtalet om skydd av småvalar i Östersjön och Nordsjön (ASCORBAN) var Sverige mycket passivt och gjorde ingenting för att få till stånd ett bättre skydd.
Det minsta man kan begära är att det tas fram en aktionsplan med konkreta förslag för att minska bifångsterna av tumlare vid fiske. Den svenska regeringen brukar vilja framhålla landet som en föregångare för att värna biologisk mångfald. Det borde gälla även havets mångfald, även om den inte syns som den på land. Eftersom tumlaren är så utsatt för miljögifter – den är toppkonsument – måste bifångsterna ner. Att miljögifter kan orsaka både reproduktionsstörningar och försämrat immunförsvar vet man efter studier på säl. Om sådant inträffar för tumlaren med en så liten population som ca 1 000 individer kan bifångsterna bli den faktor som knäcker populationen. Det hotet måste undanröjas!
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Birger Schlaug (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Gunnar Goude (mp) |