Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådana förändringar i miljöbalken att det generella strandskyddet avskaffas i enlighet med vad som anförs i motionen.
I somras satte Jan Ohlsson, Hallarum i Karlskrona skärgård, eld på de rester som fanns kvar av hans sommartorp sedan en grävskopa först gjort sitt. Denna händelse var kulmen på en sju år lång kamp mot länsstyrelsen som vägrade ge dispens från strandskyddet. Kommunen hade gett bygglov för att bygga till det 19 kvadratmeter stora torpet som ligger 75 meter från havet i Hallarumsviken. När en granne överklagade beslutet upptäckte dock länsstyrelsen att ingen dispens från strandskyddet hade beviljats när torpet byggdes på 1960-talet. Någon ny dispens för att låta stugan stå kvar beviljades inte. De lokala politikerna i Karlskrona har dock hela tiden stött Jan Ohlssons kamp för sitt torp.
Denna upprörande berättelse från verklighetens Sverige 2001 borde få många att fundera över om de lagar och regler vi i dag har för strandskyddet är relevanta och förankrade i folkmedvetandet.
Strandskyddet är i dag generellt och gäller kusterna, sjöar, vattendrag och inte minst skärgårdarna i Sverige. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Strandskyddsområdet omfattar land- och vattenområde intill 100 meter från strandlinjen vid medelvattenstånd. Strandskyddet kan vid behov utökas upp till totalt 300 meter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften inte skall omfattas av skyddet. Det krävs alltså ett aktivt beslut från politiker och/eller berörd myndighet för att upphäva strandskyddet.
Dessa bestämmelser innebär många problem för de människor som bor och verkar i skärgården. Det är svårt eller helt omöjligt att anpassa och bygga om sitt boende. Inte heller tillåts nybyggnation i strandnära miljöer. Några få undantag görs regelmässigt från skyddet. Det gäller byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser bostadsändamål. Andra typer av verksamheter skall alltså inte tillåtas att utvecklas i vattnets närmiljö och i skärgården. Det generella förbudet mot att bygga nära vatten hindrar oss från att bosätta oss i miljöer som vi människor i alla tider har uppskattat. Dessutom innebär förbudet att berörda fastighetsägare har en form av begränsad äganderätt till sin mark.
Sverige är ett av de länder i världen som har mest strand per invånare. Ur bevarandesynpunkt borde därför regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få förordna att ett strandskyddsområde inrättas där marken anses bevarandevärd. Utan ett sådant aktivt beslut skall för strandnära områden gälla samma lagstiftning som alla övriga fastigheter. Det skall alltså krävas ett aktivt handlande för att inrätta ett strandskydd i stället för dagens generella förbudsregler.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |