Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nordiskt samarbete i rovdjursfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett rovdjurscenter i Grönklitt i Dalarna.
Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheter till ersättning till jakträttsinnehavare för rovdjursskador.
Rovdjurens antal och utbredning har under åren genomgått stora och snabba förändringar. Under 1800-talets senare hälft decimerades stammarna i Sverige och övriga Norden kraftigt. Under 1900-talet har förändringarna varit påtagliga men gått i motsatt riktning. Samtliga fyra stora rovdjursarter ökar numera i landet såväl till antal som i utbredning. Antalet stora rovdjur är idag större än det varit någon gång under modern tid. Det är av stor betydelse för den biologiska mångfalden att livskraftiga rovdjursstammar kan bevaras och utvecklas. För att det ska kunna ske måste de intressekonflikter som uppstår i områden där rovdjur förekommer tas på allvar.
Många gånger kommer lokala jaktintressen i konflikt med ökande rovdjursstammar. Dessa konflikter skapar ytterligare motstånd mot en större rovdjursstam. Ett sätt att minska risken för denna typ av konflikter vore att ersätta jakträttsinnehavare för förlorade jaktinkomster i områden med mycket rovdjur. Det kunde ske till exempel genom en särskild rovdjursskadefond med tydliga regler för vad som skulle kunna vara ersättningsberättigande. Regeringen bör utreda möjligheterna att ersätta jakträttsinnehavare för rovdjursskador. Det bör ges regeringen till känna.
Sverige, Norge och Finland har likartade rovdjursstammar och liknande intressekonflikter vad avser förhållandet mellan t ex de areella näringarna och det berättigade behovet av livskraftiga rovdjursstammar. För rovdjuren existerar inga nationsgränser. Samtidigt är rovdjurspolitiken nationell. Det förekommer gemensamma forskningsprojekt och liknande länderna emellan, vilket är mycket positivt. Men detta samarbete borde fördjupas i syfte att så långt som möjligt samordna insatserna vad gäller t ex bedömningar avseende behov av skyddsjakt, bekämpning av brott mot lagstiftning relaterad till rovdjuren, samt andra frågor som är av gränsöverskridande karaktär.
I Rovdjursutredningens betänkande (SOU 1999:146) konstaterades att det finns starka skäl för att ytterligare utveckla samarbetet om rovdjursförvaltningen, särskilt med Norge.
Även det lokala och regionala gränsöverskridande samarbetet bör utvecklas. Därför bör regeringen intensifiera samtalen med våra nordiska grannländer om ett fördjupat samarbete om rovdjursfrågorna.
Vad som ovan sagts om utveckling av det nordiska samarbetet i rovdjursfrågor bör ges regeringen till känna.
Enligt Rovdjursutredningen är forskning och information en viktig del i rovdjursförvaltningspolitiken för att minimera konflikterna mellan olika intressen. I utredningsförslaget föreslås därför att ett nationellt rovdjurscentrum tillskapas i Sverige som en viktig del i en förvaltningspolitik av de fyra stora rovdjuren och örn. Genom centret skall kunskapen från forskare, myndigheter och institutioner samlas och information förmedlas. Jag anser av flera skäl att Grönklitt utanför Orsa i Dalarna är den lämpligaste platsen för ett rovdjurscentrum. På platsen finns idag stora hägn för såväl björn, varg, lo som fjällräv. Det finns dessutom ett etablerat samarbete med det skandinaviska björnforskningsprojektet som bedriver en omfattande verksamhet i området kring Orsa. Dessutom bedrivs även lo- och vargforskningsprojekt i området. Ytterligare en fördel med ett rovdjurscentrum i Orsaområdet är det faktum att Siljansområdet är ett av Sveriges största turistmål, vilket skapar goda möjligheter att informera allmänheten om verksamheten. Jag anser att riksdagen bör fatta beslut om lokaliseringen av rovdjurscentrum, och med hänvisning till det ovan anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett rovdjurscentrum i Grönklitt i Dalarna.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |