Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillstånd för transport av miljöfarligt avfall.
Det är viktigt att lagar och regler är utformade på ett sådant sätt att de inte väcker löje och undergräver lagstiftarens auktoritet. I annat fall finns det risk för att en allmän respektlöshet mot lagar och regler utbreder sig.
När det gäller miljöbalken finns det många bestämmelser som med rätta kan kritiseras för att uppmana till lagtrots. Ett exempel på detta är bestämmelsen om att företagare skall ha tillstånd för att transportera bort miljöfarligt avfall.
Ta den lille bonden som exempel. Han kan utan tillstånd ta sin traktor och hämta hem ett par oljefat, han kan ta personbilen och köra hem ett nytt batteri till traktorn och fylla sin släpvagn med målarfärg till ladugården samtidigt som han också köpt med sig två nya lysrör till mjölkrummet.
När han sedan bytt lysrören måste han ha tillstånd för att forsla de gamla till destruktionsanläggningen. När han målat ladugården måste han ha tillstånd för att köra bort de tomma färgburkarna. Detsamma gäller för hans uttjänta batteri och för spilloljan han samlat upp när han bytt olja i traktorn. Inte nog med att han behöver tillstånd. Han behöver ett tillstånd för varje avfallssort! Så även om bonden i sann miljöanda fyller sin släpvagn med allt miljöfarligt avfall han har och kör bort det till destruktion samtidigt så behöver han i detta exempel fyra tillstånd! Om denne bonde haft en bror som inte var företagare men som innehade samma miljöfarliga avfall, skulle denne inte ha behövt något tillstånd för att köra avfallet till destruktion.
Givetvis är det viktigt att miljöfarligt avfall hanteras så säkert och bra som möjligt. Men varför skall lagen ha större tillit till privatpersoner än till företagare? Det borde väl i stället vara mängden avfall i relation till farligheten som är avgörande.
|
Stockholm den 18 september 2001 |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Maud Ekendahl (m) |