Halterna av växthusgaser i atmosfären har ökat radikalt det senaste seklet. Detta orsakar en klimatförändring i form av en höjning av jordens medeltemperatur, vilket får stora direkta och indirekta effekter på såväl väderförhållanden som ekosystem. Vissa effekter kan ses redan nu, andra ligger en bit in i framtiden. En del är förutsägbara, andra inte. Förändringarna kan komma gradvis eller med plötsliga hopp. Forskarna i FN:s klimatpanel är eniga om att det är mänsklig påverkan som till största delen ligger bakom klimatförändringarna.
Det tar tid att vända utvecklingen, och inte förrän världens politiker tar sitt ansvar för detta problem kommer förändringarna av klimatet att hejdas. De ekonomiska, sociala och ekologiska konsekvenserna av en vänta-och-se-politik kommer att visa sig förödande. Att välja att inte göra något är i det perspektivet att betrakta som en synnerligen aktiv åtgärd.
Miljöpartiet de gröna anser liksom regeringen att Sverige ska vara ett föregångsland på klimatområdet. Det innebär att vi inte ska invänta andra länders agerande, utan ta det ansvar som ankommer på oss som en av världens största utsläppare av växthusgaser. Det är vårt ansvar som världsmedborgare.
Internationella överenskommelser är helt nödvändiga för att komma åt förändringarna av vårt klimat. Med en kraftfull nationell klimatpolitik i ryggen ska Sverige vara pådrivande i internationella klimatförhandlingar, såväl inom ramen för Kyotoprotokollet som inom EU. Vi anser också att Sverige, vid sidan av detta, ska ta initiativ till mer informella överenskommelser med våra grannländer om gemensamma åtgärder. Vi är övertygade om att det bästa argumentet då är att själv vara ett gott exempel och visa en tydlig vilja att ta sitt ansvar.
Den svenska regeringens klimatpolitik är visserligen ansvarstagande i ord, men tyvärr inte de förslag den resulterar i. Målsättningen om 4 % minskning till perioden 2008–2012 jämfört med 1990 innebär att större delen av problemet överlämnas till kommande generationer. Än en gång ska dagens miljöproblem lösas av någon annan, någon annan gång, någon annanstans. Det duger inte.
Inom de närmaste 50 åren måste vi ha fått ned utsläppen av växthusgaser med i storleksordningen 75 %, för att undvika större klimatförändringar. Att då låta nöja sig med 4 % på 10 år är inte ansvarstagande. Särskilt inte som det är möjligt att nå betydligt längre med redan befintliga metoder och befintlig kunskap. Istället för att försöka driva på utvecklingen väljer regeringen en målnivå som i princip kan nås med redan vidtagna åtgärder. Vi är övertygade om att en skarp målsättning ger drivkraft till utveckling av miljöteknik och till åtgärder inom industrin, vilket i längden också gynnar Sverige ekonomiskt. Miljöpartiet anser att målet ska vara att minska utsläppen med minst 10 % till 2008–2012.
Nya preliminära utsläppssiffror för år 2000 tyder på att vi redan nått regeringens klimatmål. Siffrorna innehåller dock en hel del osäkerheter, bl a är de inte normalårskorrigerade. I dagsläget har vi därför inte kunnat ta detta som utgångspunkt i vår beräkning av lämplig målnivå.
År 1990 var de svenska utsläppen av växthusgaser ca 70 000 ton koldioxidekvivalenter. Det råder stor enighet om att detta är ohållbara nivåer. Varje svensk orsakar i genomsnitt drygt tre gånger mer utsläpp än varje person i Latinamerika. Vi i den rika delen av världen har tagit oss rätten till en utveckling och ett samhälle som rubbar balansen i jordens klimatsystem. För att förändra detta räcker inte ambitiösa målsättningar. Det behövs konkreta åtgärder. Miljöpartiet de gröna lämnar i denna motion en mängd förslag på politiska åtgärder för en ansvarsfull klimatpolitik.
Enligt Klimatkommittén, som år 2000 lade förslag på svensk klimatstrategi, är ekonomiska styrmedel det mest kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen av klimatgaser. Miljöpartiet delar den åsikten. En fortsatt grön skatteväxling är därför grundbulten i den gröna klimatpolitiken. Långsiktighet och förutsägbarhet är viktigt för att skattepolitiken ska få acceptans och avsedd effekt. Koldioxidskatten bör höjas stegvis, vår utgångspunkt är en höjning med 15 öre per år under åren 2003–2006. Samtidigt bör en större del av industrin åläggas att betala full koldioxidskatt. Särskilt elintensiv industri får tills vidare behålla sina undantag, men då endast för den del av utsläppen som rör produktionsprocessen. Under hösten 2006 görs en utvärdering av effekterna för att justera den stegvisa skatteväxlingen så att klimatmålet nås. Skatterna på arbete sänks kontinuerligt i motsvarande mån under perioden, genom sänkt grundavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter.
Utöver detta presenteras i motionen hur Miljöpartiet vill gynna introduktion av förnybara bränslen, åtgärder för att minska flygtrafiken, införande av trängselavgifter i tätorter, krav på tillfälligt stopp för nyetablering av externa köpcentra, krav på att alla bensinmackar ska tillhandahålla ett icke-fossilt drivmedel, ytterligare skattenedsättning för ”miljöbättre” förmånsbilar. En grön syn på utformning av system för handel med utsläppsrätter beskrivs också.
1 Sammanfattning 18
2 Innehållsförteckning 20
3 Förslag till riksdagsbeslut 21
4 Problemet 22
4.1 Vilka effekter har en stigande global medeltemperatur? 22
4.2 Direkta yttringar av ett varmare klimat 23
4.2.1 Värmeböljor och perioder av ovanligt varmt väder 23
4.2.2 Varmare och stigande hav, översvämmade kuster 23
4.2.3 Smältande glaciärer och polarisar 23
4.3 Tidiga varningssignaler 24
4.3.1 Skyfall, snöstormar som leder till översvämningar 24
4.3.2 Torka och eld 24
4.3.3 Sjukdomsspridning 25
4.3.4 Förändringar i ekosystemen 25
4.4 Ett klimatscenario för Sverige 25
4.5 Problemet är också ett politiskt problem 26
5 Mål för den svenska klimatpolitiken 26
5.1 Långsiktigt mål 26
5.2 Kortsiktigt 27
6 Sveriges strategi för att minska utsläppen av växthusgaser 29
6.1 Ekonomiska styrmedel 29
6.1.1 Skatteväxling 29
6.1.2 Koldioxidskatten 30
6.1.3 Begränsning av undantagen för industrin 30
6.1.4 Transportsektorn 31
6.1.5 Slutmål – ett enhetligt system 32
6.1.6 Handel med utsläppsrätter 32
6.2 Administrativa styrmedel och åtgärder 33
6.2.1 Företagens klimatredovisning 33
6.2.2 Bebyggelse 33
6.2.3 Transportsektorn 34
6.3 Övriga statliga åtgärder 34
7 Mjuka styrmedel 35
8 Åtgärder för att anpassa Sverige till ändrade klimatförhållanden 36
9 Internationell klimatpolitik 37
9.1 Bakgrund 37
9.2 Sveriges internationella agerande 37
10 Sveriges tillträde till Kyotoprotokollet 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att målet för de svenska utsläppen av klimatförändrande gaser skall vara att dessa, beräknat som ett medelvärde åren 2008–2012, är 10 % lägre än år 1990 räknat som koldioxidekvivalenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den långsiktiga målsättningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att klimatarbetet i Sverige tills vidare skall inriktas på att nå 75 % minskning av utsläppen till 2050.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att effekter av sänkor och flexibla mekanismer ligger utanför målet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontrollstationen 2005.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inte skall göra en storskalig satsning på fossilgas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomiska styrmedel som det viktigaste styrmedlet för att nå klimatmålet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att en plan för höjning av koldioxidskatten genomförs med utgångspunkt i vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om industrins undantag från koldioxidskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten bör ta initiativ till avtal med den energiintensiva industrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att minska flygets miljöpåverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör följa de riktlinjer som anges i motionen vad gäller EU:s system för handel med utsläppsrätter
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företag bör åläggas att redovisa sina utsläpp av klimatförändrande gaser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om administrativa åtgärder i transportsektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder i bebyggelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbud mot direktverkande elvärme vid nybyggnation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla försäljare av bensin och diesel skall åläggas att erbjuda även ett förnybart drivmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om övriga administrativa åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om mjuka styrmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att anpassa Sverige till ändrade klimatförhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen på det internationella klimatarbetet.
Riksdagen beslutar att ratificera Kyotoprotokollet.
Jordens medeltemperatur har ökat med i genomsnitt 0,6˚C under det senaste halvseklet. Allt pekar på att detta är den snabbaste uppvärmningen av jorden sedan förra istiden. Regeringen menar att det inte är klarlagt hur stor del av detta som orsakats av mänskliga aktiviteter. Det finns dock i dag vetenskaplig enighet uttryckt av den mellanstatliga panelen för klimatförändringar, IPCC1, om att den klimatförändring som pågår till största delen är ett resultat av mänsklig påverkan.
IPCC:s tredje vetenskapliga utvärdering från år 2001 visar att om inga åtgärder vidtas för att hejda utvecklingen, kommer jordens medeltemperatur att öka med ytterligare 1,4–5,8˚C till år 2100. Detta är en mycket allvarlig prognos.
Det är viktigt att också beakta trögheten i klimatsystemen som gör att de samlade effekterna av utsläppen fördröjs med ett par decennier. Det tar också årtionden eller mer innan den globala uppvärmningen hejdats efter det att åtgärder vidtagits. Våra politiska system har uppenbara svårigheter att behandla problem med trögheter av denna typ.
I regeringens proposition diskuteras bara framtida effekter av ytterligare ökning av den globala medeltemperaturen. Det finns dock redan i dag direkta yttringar av ett varmare klimat. Därutöver får vi ständigt tidiga varningssignaler2 som förebådar vad som kan bli de framtida effekterna av ytterligare medeltemperaturhöjning.
Under denna rubrik beskrivs effekter som har ett vetenskapligt erkänt samband med höjningen av den globala medeltemperaturen.
Många områden i världen har nyligen upplevt extrema värmeböljor och har dessutom en tydlig långsiktig trend mot allt varmare väder. Man kan konstatera en ökad frekvens av värmerelaterad ohälsa och död, speciellt bland äldre, barn, sjuka och fattiga i stadsområden. Några exempel från de senaste åren:
Många regioner kring ekvatorn upplevde värmerekord sommaren 1998. Texas, USA hade temperaturer över 35 grader i 29 dagar i sträck.
Medelhavsområdet, särskilt Mellanöstern och Balkan, har vid många tillfällen drabbats av extrem värme under de senaste åren.
Perioden 1985–1995 var den hetaste och torraste 10-årsperioden man någonsin uppmätt i Sydafrika.
De senaste 100 åren har havsytan stigit 10–25 cm huvudsakligen beroende på den globala uppvärmningen. Flera av världens stora tätbefolkade deltaområden, t.ex. i Kina, Bangladesh, Thailand och Vietnam, samt ett stort antal mindre, låglänta öar är mycket utsatta för klimatförändringen. Höjningen av vattenytan har redan tvingat det polynesiska ö-riket Tuvalu att evakuera hela sin befolkning om 11 000 personer. I framtiden kan mellan 100 och 200 miljoner människor drabbas av samma öde.
Världens korallrev har drabbats av allvarliga skador till följd av ökade havsvattentemperaturer. 1997/98 drabbades 32 länder av omfattande koralldöd. Koralldöden påverkar miljontals människors livsmöjligheter. När korallreven dör försvinner också fisket som försörjningsbas. Dessutom riskerar ett helt ekosystem att försvinna.
Glaciärer som ligger på lägre höjd på norra halvklotet utplånas redan i dag i rask takt. Med den förutspådda höjningen av den globala medeltemperaturen kommer merparten av världens glaciärer vara borta år 2100.
Några exempel:
Glaciären Gangorti i Garhwal i indiska delen av Himalaya drar sig tillbaka ca 30 meter/år. Om takten på avsmältningen håller i sig är alla glaciärer i mellersta och östra Himalaya borta år 2035.
I arktiska oceanen minskade den istäckta ytan med 6 % mellan 1978 och 1995. I Berings hav har den minskat 5 % de senaste 40 åren.
Efter 400 år av relativ stabilitet, kollapsade sammanlagt 3 000 km2 av isbergen Larson B and Wilkins i Antarktis mellan mars 1998 och mars 1999.
Under denna rubrik tas troliga eller möjliga effekter av klimatförändringen upp. Dessa skiljer sig från de direkta yttringarna på så sätt att bevis för ett direkt samband med klimatförändringen inte är helt klarlagt. De exempel som redovisas kan ändå sägas vara tidiga varningssignaler eftersom de förebådar den typ av effekter som sannolikt kommer att bli mer frekventa vid en fortsatt uppvärmning av jorden.
Ett varmare klimat har redan lett till ökad total nederbörd på jorden, och denna utveckling kommer att fortsätta med en ökande global medeltemperatur.
Nederbörden förväntas komma i kraftigare portioner, dvs. som oväder i form av kraftiga skyfall och omfattande snöstormar. Detta leder till fler översvämningar och större skador.
Den andel av USA:s yta som påverkas av extrema skyfall har ökat avsevärt sedan 1910. Detsamma gäller Japan, det forna Sovjetunionen, Kina och Australien.
Det tydligaste exemplet på detta är väderfenomenet El Niño som 1998 slog till våldsammare än normalt. I Bangladesh lades 2/3 av landet, inklusive hela dess risskörd, under vatten.
Uppvärmningen av jordens klimat förväntas leda till att vissa områden kommer att drabbas av torka oftare. Även om nederbörden förväntas öka, så kommer den att fördelas annorlunda än i dag, och resultatet i klimatmodellerna visar att vissa områden kommer att få mer utdragna torkperioder.
Torka leder till bränder, ibland mycket omfattande löpeldar och skogsbränder. Ett flertal stora bränder har drabbat bland annat Indonesien och Nicaragua. I Amazonas har det bara fallit en femtedel så mycket regn som normalt.
Ett varmare klimat gynnar insektsburna sjukdomar. Värmen gör att insekterna utvidgar sina utbredningsområden, och antalet bett per insekt ökar liksom förmågan att smitta människor. Mer höglänta områden som tidigare undvikt smitta har nu en medeltemperatur som fått insekterna att trivas.
I Anderna har myggor av arten Aedes aegypti, som kan sprida gula febern och denguefeber, nu etablerat sig på 2 200 meters höjd. Tidigare fanns de bara upp till ca 1 000 meters höjd över havet.
Malaria upptäcktes för första gången på så hög höjd som 2 100 meter i bergsområden i Indonesien.
Växter och djur reagerar på en högre medeltemperatur genom att kolonisera högre höjder och breddgrader än tidigare. Det finns ett stort antal studier från senare tid som bekräftar att ekosystemen redan reagerat på varmare medeltemperaturer.
Här är ett par exempel på förändringar i ekosystemen som helt eller delvis tillskrivs klimatförändringen:
Populationen av adeliepingvin i Antarktis har minskat med 33 % de senaste 25 åren därför att vinterisarna har krympt.
Monteverdeskogen i Costa Rica är beroende av vattendimma under torrsäsongen för att dess nuvarande ekosystem skall fungera. Men dimman har avtagit p.g.a. Stilla havets uppvärmning och systemet har kommit i obalans. Ett stort antal grod- och kräldjursarter har försvunnit, liksom de fågelarter som lever av dem.
Våren år 2000 kom resultaten av SWECLIM:s3 senaste klimatsimulering för effekterna i Sverige av den pågående klimatförändringen. Resultatet av simuleringen beskriver en tänkbar utveckling av klimatet, dvs. är behäftat med stora osäkerheter.
Medeltemperaturen i Sverige kan komma att öka med i genomsnitt 3–4˚C fram till år 2100. Uppvärmningen ökar mot norr och är störst i området närmast Bottenhavet och Bottenviken. Medeltemperaturen för vinterhalvåret ökar mer än den för sommarhalvåret.
Nederbörden kan öka med upp till 10 % i södra och mellersta Sverige och med 15–30 % i norra Sverige. Nederbördsökningen blir störst under sommaren och hösten. I sydöstra Sverige kan ett varmare klimat ge en minskad vattentillgång.
Klimatförändringen innebär att växtperiodens längd förlängs med drygt två månader i södra Sverige och drygt en månad i mellersta och norra Sverige.
Ett antal områden kan identifieras som känsliga för förändringar i temperatur, nederbörd, etc. och är därmed också särskilt utsatta vid en klimatförändring. Dessa områden och tänkbara effekter inom dessa är:
Snabbare tillväxt av den svenska skogen, samtidigt som storm-, snö- och insektsskador kan öka avsevärt. Nettoeffekten är okänd.
Fjällvärldens ekosystem påverkas drastiskt, med ökad förbuskning och utslagning av de organismer som är anpassade till ett kargt klimat.
Ökad sannolikhet för extrema sommar- och höstflöden samtidigt som vårfloderna avtar. Generellt pekar dock resultaten på en minskad förekomst av extrema flöden. Simuleringarna pekar på en ökad vattentillgång i norr och minskad i söder.
Kusterna i södra Sverige kan drabbas av ökad erosion som följd av en stigande havsnivå.
Korrosionen på byggnader, bilar osv. tilltar med ökad luftfuktighet.
Högre temperatur på vintrarna kan medföra färre tjälskador och mindre snömängder, vilket skulle minska kostnaderna för vinterväghållningen. Mindre snö betyder å andra sidan kännbara förluster för turistnäringen i många skidorter.
Förändringen av klimatet är ett enormt problem för mänskligheten. Eftersom orsakerna till det står att finna i varje människas livsstil, är klimatförändringen också ett mycket omfattande politiskt problem. Det ställer kortsiktig individuell välfärd mot långsiktig kollektiv överlevnad. Höjd dieselskatt eller fortsatt ökning av utsläppen? Det politiska problemet ställer också nationellt oberoende mot global handlingskraft. Ska vi sträva efter att hävda vår industris konkurrenskraft eller efter att verkställa internationellt beslutade åtgärder? Frågan är om mänskligheten någonsin mött ett så vittomfattande globalt politiskt problem förut.
Resten av motionen handlar om detta politiska problem.
Miljöpartiet delar regeringens bedömning att det långsiktiga målet för utsläppen bör bygga på en rättvisa mellan såväl länder som generationer. Det är därför lämpligt att målen bygger på en strävan mot global konvergens av utsläppsnivåer, beräknade per capita, en form av rättvist miljöutrymme.
Det av riksdagen beslutade långsiktiga målet är att halten av växthusgaser i atmosfären bör plana ut på en nivå som understiger 550 ppm. Regeringen anger att detta mål har sin utgångspunkt i IPCC:s scenarier. Miljöpartiet vill dock påpeka att målet, som finns formulerat i miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan, bygger på scenarion i IPCC:s andra rapport.
Sedan dess har IPCC kommit med en ny rapport (Third Assessment Rapport). I den nya rapporten uppskattar man att en given halt av växthusgaser nu beräknas ge allvarligare effekter än vad som tidigare uppskattats. Detta bör enligt Miljöpartiets mening leda till att det långsiktiga målet för halten av växthusgaser i atmosfären revideras nedåt i minst motsvarande mån. Sverige bör i internationella sammanhang arbeta för att den långsiktiga målsättningen vad gäller halten av koldioxid i atmosfären ska fastställas i enlighet med vetenskapliga bedömningar i IPCC:s lågriskscenario.
Regeringen anger vidare att utsläppen år 2050 för Sverige bör vara lägre än 4,5 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Det tyska Wuppertalinstitutet har i en rapport för miljöorganisationen Friends of the Earth Europe beräknat det ”rättvisa miljöutrymmet” 2050 för koldioxidutsläpp till en siffra motsvarande 2,2 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Denna beräkning är baserad på en uppskattad världsbefolkning på sju miljarder människor. Detta kan jämföras med nuvarande svenska utsläpp på 7,9 ton per person. För svenska förhållanden motsvarar detta en minskning av utsläppen med drygt 70 %. Vid en världsbefolkning på 10 miljarder sjunker det rättvisa miljöutrymmet till 1,5 ton.
Vi noterar att Naturskyddsföreningen med hänvisning till försiktighetsprincipen föreslagit att Sverige ska minska sina utsläpp med 75 % till 2050. Andra bedömare menar att med tanke på Sveriges osedvanligt goda förutsättningar för förnybar energi borde minskningen vara än större. Miljöpartiet anser att klimatpolitiken tills vidare ska inriktas mot 75 % minskning till 2050. En sådan inriktning bör fastslås av riksdagen.
Regeringen föreslår att Sverige minskar utsläppen med 4 % fram till 2010. Vi anser att även det kortsiktiga målet ska baseras på en rättvisa mellan generationer, varför vi finner detta mål otillräckligt. Regeringens egna långsiktiga mål på en minskning med 50 % på 50 år innebär en genomsnittlig minskning med tio procentenheter per decennium. Om det långsiktiga målet istället sätts till 75 % innebär det en minskning med i genomsnitt 15 % per decennium.
Vi stödjer delvis resonemanget om långsammare avvecklingstakt inledningsvis. Effekterna av vissa investeringar och andra åtgärder kan ta tid. Bilparken och bostadsbeståndet förnyas, infrastruktursatsningar tar tid att genomföra, o s v. Det finns dock ingen anledning att vara så avvaktande som regeringen. Det finns en hel del teknik ”på hyllan” som inte införts. Det är oerhört viktigt att de rika länderna utvecklar tekniskt kunnande och produktions- och konsumtionsmönster som kan fungera som positiva förebilder för utvecklingsländer. Risken med regeringens förslag är att det inte har den teknikdrivande effekt som är nödvändig.
Klimatkommittén föreslog ett nationellt mål om 2 % minskning av utsläppen till 2010. I det ljuset kan regeringens förslag tyckas radikalt. Det är då viktigt att påpeka att prognoserna för de framtida utsläppen förändrats avsevärt efter Klimatkommitténs betänkande. Då antogs att utsläppen utan åtgärder skulle öka med mellan 5 och 15 procentenheter till 2010. Prognoser från hösten 2001 visar istället på att utsläppen utan åtgärder kommer att vara oförändrade år 2010. I dessa prognoser är inte effekten av en fortsatt skatteväxling inräknad och inte heller de åtgärder som görs i Sveriges kommuner och som förväntas ge en effekt om åtminstone 2 % minskning. Klimatkommittén ansåg det möjligt, utifrån de prognoser som då gällde, att klara målet om 2 % minskning med små åtgärder, den viktigaste en informationskampanj av stora mått.
Vi är, med utgångspunkt i de nya prognoserna, övertygade om att vi kan och bör nå betydligt längre än så. Det krävs vissa nya åtgärder, vilka också ger positiva incitament för en miljöanpassad teknikutveckling. I dagsläget nöjer vi oss med att föreslå ett mål om 10 % minskning till 2010. Eventuella minskningar via s k flexibla mekanismer bör ske utöver detta mål. Sänkor ska inte få utnyttjas i Sverige för att nå våra nationella mål. Vi är dock beredda att överväga en skärpning av detta mål i samband med revideringen år 2005, om utvecklingen visar sig gå i rätt riktning.
De senaste dagarna har kommit en preliminär rapport från Naturvårdsverket som tyder på att vi redan kan ha nått regeringens målförslag. Vi anser dessa siffror så osäkra att vi inte kan ta dem till intäkt för en skärpt målsättning i dagsläget.
Propositionens skrivningar om kontrollstationer kan tolkas som en möjlighet att lämna samma typ av kryphål som försenat avvecklingen av kärnkraft. Detta skapar oklarhet om vad målen egentligen är och hur allvarligt menade de är. Det bör förtydligas att kontrollstationerna inte kommer att leda till att målen för 2010 sänks, utan syftar i första hand till att bedöma effekten av vidtagna åtgärder, behovet av andra åtgärder och ifall målen kan skärpas och kompletteras med mål för användningen av flexibla mekanismer. Däremot är det rimligt att målen justeras med avseende på de senaste rönen från IPCC och färskare befolkningsprognoser.
Vidare anser Miljöpartiet att målsättningar för olika sektorer bör tas fram för att underlätta planering inom såväl offentlig som privat sektor. Bland annat bör Sverige inte försöka smita ifrån EU:s målsättning för introduktion av förnybara energikällor. För energisektorn bör det också slås fast att regeringens avsikt är att Sverige inte ska göra en storskalig satsning på fossilgas.
Nya konkreta åtgärder för att minska utsläppen av klimatgaser lyser med sin frånvaro i regeringens proposition. Det är alldeles särskilt beklagligt med tanke på besluten om storskaliga satsningar på nya motorvägar som styr utvecklingen i motsatt riktning jämfört med klimatmålen. Två sektorer står gemensamt för mer än tre fjärdedelar av utsläppen, nämligen energi och transporter. Det är främst inom dessa som åtgärder krävs. Industriprocesser och jordbruk bidrar sammantaget med knappt en fjärdedel.
Vid val av styrmedel för att nå de klimatpolitiska målen måste hänsyn i första hand tas till sannolikheten av måluppfyllelse och i andra hand till kostnadseffektiviteten. Eftersom klimatpolitiken handlar om ett långsiktigt arbete är särskilt den långsiktiga kostnadseffektiviteten central. Miljöpartiet anser att tyngdpunkten på åtgärdssidan ska ligga på ekonomiska styrmedel, men det behövs även mjukare styrmedel och andra åtgärder för att på allvar komma tillrätta med klimatproblemen.
Ekonomiska styrmedel ger, rätt utformade, kostnadseffektiva signaler till marknadens aktörer att utveckla en miljövänlig och resurssnål livsstil och teknik. Grön skatteväxling och införande av utsläppsrätter är två varianter av ekonomiska styrmedel. Rent principiellt fungerar båda alternativen lika effektivt och till samma kostnad per utsläppsreduktion. Om staten säljer utsläppsrättigheterna innebär också utsläppsrätter en intäkt till staten på samma sätt som koldioxidskatt. I dagsläget är det dock inte möjligt att införa utsläppsrätter eftersom inget system finns utformat. Ett arbete i riktning mot detta bedrivs dock inom EU.
Miljöpartiet bedömer att det i dagsläget bästa och mest kostnadseffektiva styrmedlet för klimatpolitiken är en fortsatt grön skatteväxling. Höjda skatter på energi och miljöutsläpp balanseras med sänkning av andra skatter, främst på arbete.
Det är inte helt lätt att bedöma exakt vilken grön skatteväxling som krävs för att nå målet om 10 % minskning av utsläppen till 2010. Utsläppens utveckling beror till stor del också på den ekonomiska tillväxten och råoljepriset. I budgeten för år 2001 inleddes en skatteväxling, som ska nå en storleksordning på 30 miljarder kronor under 10 år. En del av denna är redan genomförd, men en stor del återstår.
Den sammantagna effekten av skatteväxlingen för 2001 och 2002 innebar att koldioxidskatten höjdes från 37 öre per kg CO2 till ca 63 öre. Dock undantogs bensin och diesel från effekten av höjningen genom samtidig sänkning av energiskatten, vilket Miljöpartiet anser olyckligt då trafiken står för den största delen av ökningen av koldioxidutsläpp. Arbetsgivaravgifterna sänktes med 0,1 procentenheter. Hushållen fick sänkt skatt på arbete genom att grundavdraget höjdes med 2 100 kr. Sammanlagt har 5,3 miljarder skatteväxlats under 2001 och 2002.
Det är fastställt att skatteväxlingen ska fortsätta. I det följande redovisar vi vår syn på några för klimatpolitiken viktiga delar i den fortsatta skatteväxlingen.
Den ur klimatsynpunkt viktigaste komponenten i skatteväxlingen är koldioxidskatten. Klimatkommitténs betänkande (SOU 2000:23) gav ett entydigt underlag som visar att höjd koldioxidskatt är det för samhället billigaste sättet att minska koldioxidutsläppen. De miljöskatter som använts hittills har haft god effekt när det gäller att begränsa utsläpp. För att nå avsedd effekt måste nivån på skatterna vara väl avvägd. Med dagens nivå på miljöskatter kombinerat med en god ekonomisk tillväxt tenderar koldioxidutsläppen att öka.
Miljöpartiet anser att skatterna ska ha en tydlig inriktning, så att industrin och hushållen kan planera investeringar och miljöåtgärder effektivt. Därför föreslår vi att en plan för koldioxidskattehöjning skapas. Vår utgångspunkt vid utformningen av denna plan är att koldioxidskatten bör höjas i små steg med 15 öre per år under åren 2003–2006. Under hösten 2006 görs en utvärdering av effekterna. Skatten på arbete sänks kontinuerligt i motsvarande utsträckning.
Eventuella oönskade regionalpolitiska effekter motverkas bäst genom andra regionalpolitiska åtgärder, exempelvis satsningar på kollektivtrafik, sänkta arbetsgivaravgifter, förmånliga avbetalningsvillkor för studielån, möjlighet till distansarbete etc. Våra beräkningar visar dock att de allra flesta, även i glesbygd, hittills kompenserats fullt ut genom den höjning av grundavdraget som genomförts.
Det är inte acceptabelt att koldioxidskattehöjningen betalas av hushållen ensamma. Samtidigt som koldioxidskatten höjs bör den också breddas till att omfatta en större del av industrin. Idag betalar hela industrisektorn bara en knapp tredjedel av den koldioxidskatt som hushållen betalar. Industrin gynnas också genom undantag från energiskatten. Detta förhållande innebär att ny teknik som innebär lägre utsläpp eller energiförbrukning inom t ex verkstadsindustrin inte ges tillräcklig ekonomisk stimulans. Skattenedsättningen omfattar hela verksamheten, det vill säga utöver själva industriprocessen även t.ex. uppvärmning.
För närvarande ser en statlig utredning över om och hur undantagen för industrin kan begränsas. Miljöpartiet anser att undantagen endast bör omfatta de verksamheter och branscher där det är helt nödvändigt med hänsyn till den internationella konkurrensen. Det innebär enligt vår mening att de begränsas till att gälla i vissa energiintensiva branscher, i första hand massa och papper, stål och metallverk, gruvor och mineralutvinning, stenkol, petroleumraffinaderier samt jord- och stenvaruindustri. Det allmänna undantaget för jordbruket bör försvinna. Vidare bör undantagen endast gälla energianvändning som är knuten till produktionsprocessen och inte, t ex, kontorsbelysning eller uppvärmning. För att ge berörd industri en viss tid för omställning kan slopandet av undantagen lämpligen ske stegvis under två år.
Det är viktigt att det finns fortsatta incitament för energieffektivisering och miljöförbättring också i den energiintensiva industri som har fortsatta undantag. Flera medel för detta är tänkbara. En möjlighet är särskilda avtal om energieffektivisering mellan staten och de större energiintensiva företagen. Vi föreslår att staten tar initiativ till att upprätta avtal där industrin, som villkor för fortsatt dispens från delar av energi- och koldioxidskatter, förbinder sig att vidta ekonomiskt rimliga åtgärder för att minska sina utsläpp. Om inte detta är möjligt bör övervägas att ställa liknande krav i lag. En annan möjlighet skulle kunna vara att i förtid införa ett system med utsläppsrätter för denna industri.
Den miljöstyrande effekten av en rad skatter och avgifter på transportområdet är felriktad eller otydlig. Miljöpartiet anser att dessa ska ändras för att bidra till uppfyllelsen av klimatmålen.
Samtliga drivmedel och bränslen producerade ur koldioxidneutral råvara bör undantas från koldioxidskatt. För att främja utveckling av nya bränslen ska också pilotprojektdispenser från energiskatten kunna ges. I budgetpropositionen för 2002 avsätts 900 miljoner kronor för sådan skattenedsättning. Pågående projekt som startats med undantag även från energiskatt bör särskilt uppmärksammas. Miljöpartiet anser att det är av största vikt att åtgärder vidtas snarast. Möjligheten att ansöka om undantag från EU:s regler ska utnyttjas. Vi välkomnar att regeringen avser att återkomma med förslag till nationellt mål för vidare introduktion av förnybara drivmedel.
Stockholmsberedningen har nyligen getts ett tilläggsdirektiv om trängselavgifter. Miljöpartiets grundinställning är att sådana avgifter skulle kunna införas utan ytterligare utredning. I propositionen anges att en delrapport om trängselavgifter ska lämnas vid utgången av år 2002. Vi hoppas att frågan då anses färdigutredd och att åtgärder kan vidtas så att kommuner som vill snarast ges möjlighet att införa trängselavgifter. Vi beklagar den begränsning i möjligheterna som nyligen beslutats av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och som innebär att endast kommuner där en betydande majoritet vill införa avgifterna ska kunna komma ifråga.
Miljöpartiet välkomnar att regeringen i den kommande energipropositionen avser införa gröna certifikat för att gynna förnybar el. Den kommande energipropositionen bör också överväga en ny miljöklassning av drivmedel för att stimulera utveckling och kommersialisering av mindre miljöskadliga drivmedel.
En koldioxidavgift bör inkluderas i flygets landningsavgifter, oavsett utvecklingen inom flygsektorn i övriga EU. De statliga försäkringsgarantierna till flyget som införts under hösten bör snarast upphöra. Det statliga stödet till flygplatser bör ses över och tas bort där det inte finns synnerliga skäl att behålla det.
Energiskatterna behöver reformeras i grunden för att de på ett tillfredsställande sätt ska bidra till att miljömålen nås. Det långsiktiga målet är ett heltäckande energiskattesystem som rymmer alla former av energianvändning med så långt möjligt samma skattesatser för alla kategorier av förbrukare.
Energibeskattningen skall främst omfatta följande skatteslag:
En allmän energiskatt var syfte är dels fiskalt, dels syftar till att allmänt hushålla med energi som är en knapp resurs. Energiskatten relateras till energiinnehållet och skall i princip vara lika för alla energislag.
Miljöstyrande skatter, till exempel koldioxidskatt och effektskatt på kärnkraft, som tas ut i produktionsledet.
Drivmedel belastas dessutom med en trafikskatt för att ta hänsyn till trafikens samhällsekonomiska kostnader, t.ex. kostnader för vägväsendet, särskilda miljöeffekter, trängsel och trafikolyckor.
Detaljerna i Miljöpartiets förslag till skatteväxling och utformningen av ett enhetligt energiskattesystem redovisas i vår energipolitiska motion till riksmötet 2000/01.
Det måste också finnas en beredskap att pröva nya styrmedel som kan bli aktuella i miljöpolitiken. Det främsta exemplet på detta är handel med utsläppsrätter, där ett system är under utarbetande inom EU med inriktning att det ska införas år 2005. Handel med utsläppsrätter har flera fördelar framför koldioxidskatt, exempelvis träffsäkerheten. Det kräver dock att de utformas på rätt sätt.
Tyvärr tyder hittillsvarande diskussioner på att utformningen inte blir den ur miljösynpunkt mest önskvärda. Vi vill att riksdagen antar följande riktlinjer som vägledande för regeringens fortsatta arbete inom EU med att utforma system för utsläppsrätter:
Utsläppsrätterna ska auktioneras ut och inkomsterna tillfalla staten. Det borde kunna vara ett minimikrav att inte endast storindustrierna ska håva in pengarna för försäljningen.
Handel ska ske mellan jämbördiga parter. Detta borde inte vara något problem så länge systemet håller sig inom EU:s murar.
Vilka sektorer som ska ingå ska baseras på vad som ger största möjliga miljönytta, inte utifrån vad som kortsiktigt tycks kostnadseffektivt.
Tidigt införande av handel med utsläppsrätter leder naturligt till en omprövning av behovet av samtidigt höjd koldioxidskatt.
Utöver ekonomiska styrmedel, eller under tiden till dessa kan genomföras, behövs även administrativa styrmedel.
Försäkringsbolaget Folksam har sedan 1999 publicerat ett miljöindex som mäter och offentliggör börsföretagens utsläpp av koldioxid, på koncernnivå och i relation till omsättningen (vilket är det mått som rekommenderas av United Nations Environment Programme, UNEP).
I Miljöindex 2001 svarade 129 av företagen, 129 avstod från att svara och de återstående förklarade att de avsåg att delta i enkäten år 2002. Eftersom flera svenska stora företag inte på frivillighetens väg vill redovisa sina koldioxidutsläpp på ett jämförbart sätt krävs det enligt vår mening lagstiftning.
De bör vara skyldiga att i sin årsredovisning redovisa koldioxidutsläppen från sina anläggningar, både i och utanför Sverige, i absoluta tal och i relation till företagets omsättning.
Miljöpartiet instämmer i regeringens bedömning att det fordras kraftfulla åtgärder inom bebyggelsesektorn. Miljöpartiet anser dock att de åtgärder som regeringen föreslår är otillräckliga. Miljöpartiet föreslår att regeringens uppdrag till Boverket att föreslå lämpliga nyckeltal utvidgas och preciseras så att Boverket, i enlighet med Klimatkommitténs förslag, får i uppdrag att utforma skärpta regler avseende energianvändning för nybyggnation. Miljöpartiet anser dock att tuffare krav än de Klimatkommittén föreslår bör övervägas. Uppdraget bör också omfatta regler som hindrar att nya fastigheter byggs med direkverkande el som enda uppvärmningssystem.
Boende i flerfamiljshus saknar i dagsläget normalt både information om den egna energiförbrukningen och ekonomiska incitament för att hushålla med energi. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör ta fram ett förslag till att varje hushåll i flerbostadshus debiteras för sin egen förbrukning av el, värme och varmvatten. Av debiteringen bör dessutom varje post framgå för sig. Ett annat förslag som ger hushåll incitament till hushållning med energi är att taxesättningen för el och fjärrvärme ges en betydligt större rörlig andel. Förutsättningarna för en sådan förändring bör kartläggas.
Regeringen bör också ge i uppdrag till berörd myndighet att utreda och ta fram förslag på komplettering av regelverket för den obligatoriska besiktningen av ventilationssystemet till att även omfatta klimathänsyn. Samarbete med den lokala energirådgivningen kan därvidlag vara lämplig.
Erfarenheter visar att det är otillräckligt att kräva att lokala och regionala instanser i planeringsunderlag tydligt redovisar förväntade klimatrelaterade effekter av åtgärder, såsom regeringen nu föreslår. Allt för ofta nöjer sig planerarna med att konstatera att föreslagna åtgärder motverkar klimatmålen. Den aviserade översynen av plan- och bygglagen bör leda till en skärpning så att krav ställs på minskade koldioxidutsläpp vid såväl översiktsplanering, detaljplanering som vid bygglov. Parallellt med detta bör Boverket ges i uppdrag att ta fram underlag som underlättar för den kommunala och regionala planeringen att bidra till minskning av behovet av koldioxidutsläpp och transportarbetet totalt sett.
Sedan skattesatser, definitioner och andra villkor för förnybara drivmedel ändrats i enlighet med vad Miljöpartiet föreslagit bör andra ändringar införas rörande drivmedel. För att öka tillgängligheten och gynna konsumenter som vill använda alternativ bör krav ställas att alla försäljare av bensin och diesel erbjuder även ett förnybart drivmedel. Politiska målsättningar för hur stor andel förnybara drivmedel som ska finnas på marknaden 2005 och 2010 bör också övervägas. Ett sätt att nå målen kan vara att inrätta ett certifikatsystem i likhet med vad som föreslagits för elmarknaden.
Den satsning på ökad järnvägskapacitet som Miljöpartiet drev fram i årets budget kommer att leda till en övergång från lastbils- till järnvägstransporter. För att främja denna övergång bör regeringen även utreda förutsättningarna för att förbättra möjligheten till omlastning mellan järnväg och vägar för kortare lastbilstransporter.
Däremot bör regeringen överväga att anta som målsättning att kapaciteten för väg- och flygtransporter inte bör ökas.
Utsläppskraven bör utvidgas för att även omfatta arbetsmaskiner och fritidsbåtar.
Regeringen kan redan nu vidta en rad andra åtgärder för att bidra till klimatmålen. Några exempel är:
Statistiska centralbyrån bör ges i uppdrag att ta fram utförligare klimatrelaterad statistik, bl a som underlag för informationskampanjer och debatt.
Klimatpåverkande effekter av utredningsförslag ska tydliggöras och relateras till klimatmålen.
Klimatrelaterade krav ska ställas i offentlig upphandling.
Det bör utfärdas striktare föreskrifter för gödselhantering, i syfte att minska lustgasutsläppen.
Konkurrensverket bör ges ett uppdrag att med prioritet utreda och komma med förslag för att motverka snedvridande konkurrensbegränsning på energi- och byggmarknaderna som får negativa konsekvenser för uppfyllelsen av klimatmålen.
Det tidigare framgångsrika stödet till upphandling av eleffektiv teknik bör omvandlas till ett stöd för upphandling av el- och klimateffektiv teknik och förläggas till Naturvårdsverket.
Information om klimatfrågor är viktig för att öka förståelsen för olika åtgärder och för att öka kunskapen om vilka åtgärder som olika parter i samhället kan vidta. Men regeringens förslag lägger allt för stor vikt vid informationsinsatser. Dessutom motverkas informationsinsatser av otydliga signaler eller rentav dubbla budskap i regeringens eget agerande. Ett flagrant exempel är det snabba och omotiverade stödet som en flygbransch som sedan länge brottats med stora strukturella problem lyckades utverka under hösten 2001.
En anledning till det motstridiga agerandet från regeringens sida är en bristande förståelse av begreppet hållbar utveckling. Finans- och Näringsdepartementen vägleds till exempel av följande definition: ”… värdet av samhällets samlade kapital per person, vilket består av realkapital, humankapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar över tiden.” (Se t ex Ds 2001:63 s 11 eller SOU 1999/2000:7 s 140.)
På basis av denna bristfälliga definition vidtas sedan åtgärder som motverkar klimatmålen.
För att vara effektiv måste därför en informationskampanj riktas mot regeringens medlemmar och tjänstemän inom statsförvaltningen i syfte att undvika beslut som motverkar informationsinsatser riktade till allmänheten.
De alternativ som presenteras vid olika scenarion påverkar också människors uppfattning om vad som är möjligt eller rimligt. Miljöpartiet anser därför att i de räkneexempel på olika scenarion som tas fram bör också finnas alternativ där halten av växthusgaser i atmosfären ligger ungefär vid dagens nivå (koldioxidhalt på 368 ppm).
Några andra informationsåtgärder som bör genomföras är:
Bättre information till resenärer vid byte mellan kollektivtrafikslag
Eco-driving införs som obligatoriskt inslag i körkortsutbildning och vid förnyelse av körkort
Krav bör ställas på uppgift om energianvändning för hemelektronik, på säljstället och i marknadsföring
Information om uppfyllelsen av sektors-, lokala och regionala mål
Information till kommuner om möjligheter att ställa klimatrelaterade krav i upphandling.
Miljövårdsberedningens dialogprojekt med bygg- och bobranschen har som propositionen påpekat gett en del resultat av intresse och relevans för klimatpolitiken. Tyvärr ger propositionens behandling av projektet inte anledning till att knyta särskilt stora förhoppningar till att dylika projekt eller förhandlade avtal kommer att leda till särskilt mycket i konkret handling.
Frivilliga åtgärder är viktiga och nödvändiga. Men det finns också ett samspel mellan de frivilliga åtgärderna och statens åtgärder, där staten också måste göra sitt bidrag för att underlätta, komplettera och stimulera de frivilliga åtgärderna. Bygga/Boprojektet lyfte till exempel fram teknikupphandling som ett centralt område. I praktiken har dock staten slopat det framgångsrika teknikupphandlingsarbetet, vilket tidigare bedrivits av NUTEK och sedan flyttats till Energimyndigheten.
Förhandlade avtal kan ha ett värde som komplement till andra åtgärder, till exempel som villkor för nedsättning av energi- och koldioxidskatter. Men de kan inte förväntas generellt spela en alltför stor roll. Erfarenheter visar att vissa marknadsegenskaper är viktiga för att framförhandlade avtal ska ge konkreta resultat. Avtal tenderar att bli en mer framkomlig väg:
om marknaden är koncentrerad till ett fåtal aktörer
om det finns motpart(er) på marknaden som förmår fullgöra sina åtaganden
om efterlevnaden är relativt enkel att kontrollera
om det finns sanktioner mot aktörer som inte deltar eller som inte fullgör sina åtaganden
om marknadens aktörer har ett starkt incitament att träffa ett avtal, till exempel för att uppnå skattelättnader eller för att undvika reglering.
Som framgått har det redan börjat märkas tecken på klimatförändringar. Detta kan bl a leda till ökad förekomst av extrema väderfenomen som översvämningar. Frågan är om vi inte redan sett exempel på detta i Sverige.
Dessvärre kommer situationen att förvärras innan det blir bättre. Miljöpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning för att komma med förslag till åtgärder för att parera, motverka och förebygga konsekvenserna av den ökade halten av klimatgaser i atmosfären. Exempel på sådana åtgärder kan vara:
Kommunerna uppmanas att i planering av bebyggelse m m ta större hänsyn till risken för översvämningar och stranderosion.
Räddningsverket och försvaret får i uppdrag att hålla en ökad beredskap för hjälp i samband med översvämningar.
Vägverket och Banverket bör få i uppdrag att kartlägga evenetuella åtgärder som med anledning av ökad risk för översvämningar kan behövas för att säkerställa transporter.
Särskilt stöd kan behövas till forskning, analyser och samordning, vilket utvecklats närmare i motion 2000/01:MJ824. Utöver detta bör en särskild ”klimatakut” inrättas för kompensation till kommuner som utan egen förskyllan drabbats särskilt hårt av extrema väderfenomen, såsom föreslagits i motion 2001/02:Fö213.
Grunden för det internationella klimatarbetet är FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) från Riokonferensen 1992.
Klimatkonventionen är en ramkonvention, vilket innebär att den öppnar för precisering och utveckling inom konventionens ram. Nya överenskommelser inom ramen kallas protokoll. Det mest kända är Kyotoprotokollet, från 1997. Protokollet innebär att utsläppen av växthusgaser i industriländerna ska minska med 5,2 % från 1990 års nivå till budgetperioden 2008–2012. Därefter har åtagandet successivt urholkats, så att det nu är osäkert om någon reell minskning av utsläppen överhuvudtaget är nödvändig för att protokollet ska uppfyllas. Möjligheten att tillgodoräkna sig skogstillväxt som koldioxidsänkor och det faktum att den internationella sjö- och luftfarten inte ingår är de största osäkerhetsfaktorerna.
Senast år 2005 ska arbetet påbörjas med att sätta upp mål för åtagandeperioden efter år 2012. Under tiden sker också arbete inom EU för att upprätta en gemensam klimatpolitik. Det är viktigt att Sverige engagerar sig i det internationella arbetet med en tydlig ambition att förmå alla världens länder att ta sin del av ansvaret för att minska klimatförändringarna.
Vi anser att riksdagen bör ta ställning till några åtgärder som ska anses prioriterade i det internationella arbetet:
Sverige bör arbeta för att det införs en miniminivå på koldioxidskatt inom EU.
I samband med världstoppmötet i Johannesburg bör Sverige verka för att en process inleds i syfte att resultera i en internationell koldioxidskatt som omfattar bunkerbränslen vid internationella transporter.
Till dess det finns en koldioxidskatt inom EU bör Sverige ta initiativ till att likasinnade nationer, i första hand i vår närhet, enas om en samordnad successiv upptrappning av de nationella koldioxidskatterna.
EU:s mineraloljedirektiv ändras så att alla biobränslen gynnas. Undantaget för beskattning av biobränslen, exempelvis etanol, ska förlängas till 2015.
Under förhandlingarna om nästa åtagandeperiod bör Sverige driva att mål om sammanlagda utsläppsnivåer ska kompletteras med mål om utsläpp per person.
Sverige ska ta en aktiv och pådrivande roll för att även bunkerbränslen för flyg och sjöfart ska ingå i beskattningssystem (t ex genom initiativ riktade mot ICAO) och i utsläppskvoter.
Sverige ska verka aktivt och pådrivande för att multilaterala finansieringsinstitutioner slutar satsa på fossila projekt som motverkar internationella klimatmål.
Klimatstörande subventioner bör avskaffas inom EU, exempelvis subventioner till kolbrytning.
Sverige har redan ratificerat FN:s ramkonvention om klimatförändringar. I flera EU-länder har parlamentet beslutat att regeringen får ratificera Kyotoprotokollet. Regeringen föreslår att Sveriges ratifikation sker tillsammans och samtidigt med EG och de övriga medlemsstaterna. Detta beräknas kunna ske under 2002, oavsett USA:s medverkan i processen.
Detta är en viktig markering, men den är otillräcklig. Alltför ofta i de internationella klimatförhandlingarna har länders regeringar bedyrat att de vill vidta åtgärder om andra länder gör det – väl medvetna om att vissa andra länder inte kommer att göra det. Detta har t ex periodvis varit fallet för EU. Detta har skapat oklarhet om EU:s vilja att vidta åtgärder. I den inrikespolitiska debatten har således företrädare för den amerikanska regeringen anklagat EU för dubbelspel och hävdat att EU i själva verket har varit tacksam mot andra länder som inte vidtagit åtgärder, så att även EU i praktiken kan undvika det. För att undvika misstanke om sådant dubbelspel är det viktigt att länderna inte i samma utsträckning som tidigare villkorar sitt agerande.
Miljöpartiet vill, i första hand, att Sverige snarast ratificerar Kyotoprotokollet utan att invänta en gemensam ratifikation ihop med EU. Detta är en viktig markering för att visa att Sverige står bakom det generella åtagandet i protokollet, oaktat den interna bördefördelningen inom EU. Något beslut om en juridiskt bindande intern bördefördelning inom EU är ännu inte fattat. Därför torde ännu inte artikel 4 vara tillämplig. Artikel 24, punkt 2, säger att Sverige, som en del av EU, skall överenskomma med EU om fördelning av ansvaret för att uppfylla förpliktelserna i protokollet. Så vitt vi kan se, finns det inget som säger att detta måste ske före Sveriges ratifikation. Detta bör vi kunna göra efter vår egen ratifikation men före den EU-gemensamma ratifikationen.
Miljöpartiet anser att Sverige skall ratificera Kyotoprotokollet under 2002 tillsammans och samtidigt med EG och de övriga medlemsstaterna om det går, i annat fall oavsett EG:s medverkan i processen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 januari 2002 |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Maria Wetterstrand (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |
| [1] | FN:s miljöprogram (UNEP) och dess meteorologiska organisation (WMO) tillsatte 1988 en expertpanel inom klimatområdet, Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), bestående av framstående forskare från hela världen. IPCC:s huvuduppgift är att utvärdera kunskaperna om klimatsystemet och effekterna av klimatförändringar samt presentera vetenskapens ståndpunkt för världens politiker. |
| [2] | Fakta för exemplen som lämnas i detta avsnitt har hämtats från WHO och från den amerikanska Internetsajten ”GLOBAL WARMING: Early Warning Signs” (http://www.climatehotmap.org) som producerats av bl.a. WWF, Environmental Defense Fund, Natural Resources Defense Council, Sierra Club, U.S. Public Interest Research Group, World Resources Institute och Union of Concerned Scientists. |
| [3] | SWECLIM är ett nätverk av svenska forskargrupper som sysslar med meteorologi, oceanografi och hydrologi vid SMHI. |