Regeringens proposition är undermålig. Trots att regeringen haft mycket lång tid på sig att förbereda ett förslag till svensk klimatstrategi har den inte förmått sig att komma fram till mer än en målsättning för utsläppen av växthusgaser. Moderata Samlingspartiet yrkar därför avslag på propositionen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en kompletterad proposition som utöver förslag till målsättning för klimatpolitiken också innehåller ett förslag till åtgärdspaket.
Även om det fortfarande saknas otvetydiga vetenskapliga bevis för att utsläppen av växthusgaser leder till klimatförändringar finns det all anledning att ta hoten om av människan skapade klimatförändringar på allvar. En global uppvärmning kan leda till mycket allvarliga konsekvenser i stora delar av världen. Vår uppfattning är därför att det är angeläget att såväl nationellt som internationellt arbeta för att minska utsläppen av växthusgaser.
Vi anser att Sverige skall använda de mest kostnadseffektiva metoderna för att minska utsläppen. Klimatåtgärderna bör baseras på en mix av effektiva åtgärder inom Sverige och av Sverige finansierade åtgärder för utsläppsminskningar utanför Sverige.
Sverige kan minska utsläppen av växthusgaser genom att öka tillförseln av energi från de energislag som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Kärnkraften är en sådan energikälla. Vi vill behålla kärnkraften och vi räknar med att den, med ytterligare intrimningar, väsentligt kan bidra till en ökad eltillförsel.
Sverige bör fullt ut använda de flexibla mekanismer som de internationella överenskommelserna medger. Exempelvis bör Sverige satsa på skogsplanteringar i u-länder inom ramen för mekanismen för ren utveckling. Sverige bör driva på för att snabbt få i gång ett system för handel med utsläppsrätter inom EU. Regeringen bör vidare ta fram underlag för hur Sverige på bästa sätt kan arbeta med gemensamt genomförande.
Sverige bör i enlighet med de internationella överenskommelserna räkna in den kolsänka som den svenska skogsmarken utgör. På transportområdet behövs en översyn av skatter och regelverk för att uppnå en effektiv styrning mot fordon och bränslen som ger lägre utsläpp av växthusgaser. Forskning och utveckling av ny miljövänlig teknik behöver också stimuleras.
1 Sammanfattning 17
2 Innehållsförteckning 18
3 Förslag till riksdagsbeslut 19
4 Propositionen är undermålig 19
5 Risken för klimatförändring måste tas på allvar 20
5.1 En klimatförändring kan få allvarliga konsekvenser 20
5.2 Sveriges utsläpp av växthusgaser i ett internationellt perspektiv 20
6 Kostnadseffektiva lösningar 21
6.1 Syftet med klimatstrategin 21
6.2 Energitillförsel utan negativ klimatpåverkan 21
6.3 Handel med utsläppsrätter 22
6.4 Övriga flexibla mekanismer 23
6.5 Kolsänkor 24
6.6 Skatt på koldioxid m.m. 25
Riksdagen avslår propositionen såvitt avser mål för den svenska klimatpolitiken.
Riksdagen begär att regeringen skall återkomma med ett nytt förslag till svensk klimatstrategi baserat på kostnadseffektiva åtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar ompröva beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling.
I regeringens proposition om Sveriges klimatstrategi anges målsättningen att de svenska utsläppen av växthusgaser under åren 2008–2012 i genomsnitt skall ligga 4 procent under 1990 års nivå. Det finns dock inga konkreta förslag på åtgärder och underlag som visar hur Sverige skall nå målsättningen. Det är mycket svagt av regeringen att efter mer än ett års försening inte kunna prestera en klimatproposition som innehåller mer än en målsättning. Det borde vara varje ansvarsfull regerings uppgift att konkret visa vilka åtgärder som skall vidtas och vad respektive åtgärd kan ge i begränsning av utsläppen av växthusgaser.
Nyligen presenterade miljöminister Kjell Larsson preliminära siffror för Sveriges utsläpp under år 2000. Enligt regeringen visar dessa siffror att utsläppen redan i dag ligger 4 procentenheter lägre än år 1990. Dessa siffror ger en missvisande bild av Sveriges förhållande till det uppställda fyraprocentsmålet. Siffrorna är varken normalårskorrigerade eller slutgiltigt fastställda. Eftersom år 2000 var ett extremt nederbördsrikt och varmt år är det dessutom naturligt att de uppmätta utsläppen är lägre än under ett normalår. Utsläppen under enskilda år varierar mycket beroende på om det är en kall vinter och på hur tillgången till vattenkraft är. År 1996 var exempelvis ett båda kallare och torrare år än normalt, vilket medförde att utsläppen av koldioxid var ca 8 miljoner ton eller motsvarande 11 procent större än 1990. Den faktiska utsläppsnivån under ett normalår ligger sannolikt ungefär på 1990 års nivå.
Trots att den svenska energipolitiken har en mycket stor betydelse för utsläppen av växthusgaser finns i propositionen ingen koppling mellan energipolitiken och utsläppen. När den socialdemokratiska regeringen stängde Barsebäck 1 innebar det att utsläppen av koldioxid i norra Europa i ett slag ökade med i storleksordningen 3,6 miljoner ton per år. Det motsvarar ca 5 procent av de totala svenska utsläppen av koldioxid. Det absurda är att åtgärden inte bara ökade utsläppen utan att det också skedde till en mycket hög kostnad. Regeringen har tyvärr inte insett betydelsen av en hållbar energipolitik utan räknar med att stänga också Barsebäck 2 med resultatet att utsläppen av växthusgaser i Europa ökar med lika mycket till.
Moderata Samlingspartiet yrkar avslag på propositionen eftersom den har så stora brister och att ett ordentligt beslutsunderlag saknas. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en kompletterad proposition som utöver förslag till målsättning för klimatpolitiken också innehåller ett förslag till åtgärdspaket. Vi föreslår att regeringen baserar en ny proposition på ett antal kostnadseffektiva åtgärder som vi närmare redovisar i avsnitt 6.
Många forskare varnar för att utsläppen av växthusgaser leder till en global uppvärmning. Även om det fortfarande saknas otvetydiga vetenskapliga bevis för att utsläppen av växthusgaser leder till klimatförändringar finns det all anledning att ta hoten om av människan skapade klimatförändringar på allvar. En global uppvärmning kan leda till mycket allvarliga konsekvenser i stora delar av världen. Vår uppfattning är att det är mycket angeläget att såväl nationellt som internationellt arbeta för att minska utsläppen av växthusgaser.
Samtidigt som det är angeläget att redan nu vidta åtgärder, framförallt inom det internationella samarbetet, för att minska utsläppen är det viktigt att forskningen fortsätter för att förbättra kunskapsläget vad gäller klimatförändringar. Mänskligheten behöver bl.a. få svar på i vilken utsträckning observerade klimatförändringar beror på naturliga variationer i klimatet eller om de är ett resultat av utsläppen av växthusgaser.
Sverige har i ett internationellt perspektiv ganska låga utsläpp av växthusgaser. Det beror främst på att vår energiförsörjning i huvudsak är baserad på vatten- och kärnkraft. Tack vare utbyggnaden av kärnkraften under 1970- och 1980-talen kunde oljeberoendet minskas. Utsläppen av koldioxid kunde därmed sänkas med ca 40 procent. I slutet av 1980-talet beslutade Sverige på moderat initiativ, som ett av de första länderna i världen, om ett nationellt mål för att begränsa koldioxidutsläppen. År 1991 infördes en koldioxidskatt som också bidragit till att hålla de svenska utsläppen på en jämförelsevis låg nivå.
De svenska utsläppen av växthusgaser uppgår till i storleksordningen 70 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Som tidigare nämnts kan utsläppen variera kraftigt år från år beroende på nederbörd och temperatur. Det mesta talar dock för att utsläppen för närvarande ligger ungefär på 1990 års nivå. De samlade svenska utsläppen av koldioxid motsvarar ca 0,2 procent av de globala utsläppen. Att begränsa utsläppen av växthusgaser är i högsta grad en global fråga där det ur ett klimatperspektiv inte spelar någon roll var utsläppen sker. Det viktiga är att minska de totala globala utsläppen.
Sverige har ratificerat FN:s ramkonvention om klimatförändring från 1992. Konventionens parter konstaterar att en förändring av jordens klimat och dess skadliga verkningar är en gemensam angelägenhet för hela mänskligheten.
Sverige, liksom i första hand andra industriländer, har ett stort ansvar för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Syftet med en svensk klimatstrategi måste vara att tydligt visa att Sverige tar detta ansvar och att insatserna leder till reella minskningar av utsläppen. Eftersom utsläppen av växthusgaser är ett globalt problem behövs dock globala lösningar. Sverige har i jämförelse med andra länder låga per capita-utsläpp. Omfattande åtgärder har redan genomförts inom Sverige för att minska utsläppen av växthusgaser. Det är därför relativt sett dyrare att i Sverige på marginalen minska dessa utsläpp ytterligare i jämförelse med att genomföra insatser för att minska utsläppen i andra länder.
Moderata Samlingspartiet anser att Sverige har en skyldighet att använda de mest kostnadseffektiva metoderna för att minska utsläppen. Skulle man i stället använda metoder som är dyrare än nödvändigt innebär det att resultatet totalt blir sämre och/eller att resurserna för andra angelägna gemensamma åtaganden såsom exempelvis sjukvård, utbildning eller biståndsinsatser minskar. Klimatåtgärderna bör därför baseras på en mix av effektiva åtgärder inom Sverige och av Sverige finansierade åtgärder för utsläppsminskningar utanför Sverige.
Den negativa miljöpåverkan från svensk energiproduktion har alltsedan utbyggnaden av kärnkraften generellt sett varit mycket begränsad. Tack vare en dominerande elproduktion från vatten- och kärnkraft är vårt beroende av el baserat på fossila bränslen litet. Detta har varit mycket positivt för miljön, inte minst när det gäller försurningsskador. Utgångspunkten för de flesta andra länderna i Europa är i detta avseende betydligt sämre då beroendet många gånger är stort av kol, olja och naturgas. Utsläppen av växthusgaser från svensk energiproduktion är således mycket låga.
I och med avvecklingen av Barsebäck 1 har dock utvecklingen vänts. I det sammankopplade nordeuropeiska elsystemet utgörs marginalproduktionen av el från kolkondenskraftverk i bl.a. Tyskland och Danmark. Den el som tidigare producerades i Barsebäck utan utsläpp av växthusgaser har till stora delar ersatts med elproduktion baserad på kolkraft. En ytlig betraktelse över de svenska utsläppen ger en missvisande bild eftersom enbart utsläpp som uppstår i Sverige redovisas. Det faktum att ökad import av kolbaserad kraft leder till större utsläpp av växthusgaser i Danmark syns därför inte i statistiken.
Det finns i dag en klar trend mot en ökande elförbrukning. Eftersom regeringen samtidigt vill lägga ner ytterligare kärnkraftverk kan resultatet bara bli att den svenska energipolitiken leder till ytterligare kraftigt höjda utsläpp av växthusgaser.
Förutom kärnkraftsavvecklingen leder såväl den särskilda kärnkraftsskatten som energiskatterna i övrigt till att import från kolkondenskraftverk gynnas framför produktion i svenska kraftvärmeverk. Också detta leder till ökade utsläpp, liksom till förlorade arbetstillfällen, i Sverige.
Vi vill förena en ansvarsfull klimatpolitik med en förnuftig energipolitik. För att klara av Sveriges klimatåtagande krävs, enligt vår uppfattning, en ökad eltillförsel. Vi vill behålla kärnkraften och vi räknar med att den, med ytterligare intrimningar, skall kunna ge ett större bidrag än i dag.
De formella politiska hindren för en fortsatt och utvecklad användning av kärnenergi bör tas bort. Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften bör omprövas. Den särskilda effektskatten på kärnkraftsanläggningar bör tas bort och bestämmelsen i 6 § kärntekniklagen som begränsar möjligheten att bedriva kärnteknisk forskning upphävas. Genom att också upphäva 5 § kärntekniklagen, som förbjuder uppförandet av ytterligare kärnreaktorer, avvecklas de politiska hindren för att bygga nya kärnreaktorer. Även om det i dagsläget inte finns några intressenter som är intresserade av att bygga nya reaktorer i Sverige bör inte lagstiftningen utesluta sådana planer. När marginalkostnaden för den kolbaserade energiproduktionen stiger som en följd av systemet med handel med utsläppsrätter kommer sannolikt intresset för såväl kärnteknisk forskning som uppförande av nya kärnreaktorer att öka.
När EU:s system med handel med utsläppsrätter kommer i gång 2005 kommer marginalkostnaden för fossilbaserad energiproduktion att stiga. Den tekniska utvecklingen av vindkraften innebär samtidigt att marginalkostnaden för vindkraftsel sjunker. Det är därför troligt att vindkraften så småningom kan bli konkurrenskraftig och ytterligare bidra till en ökad eltillförsel.
Med en ökad eltillförsel kan utsläppen av växthusgaser minskas. Om värmepumpar i ökad utsträckning används i de områden där fjärrvärme inte är ett konkurrenskraftigt alternativ kan stora mängder eldningsolja ersättas. Detta leder till sänkta utsläpp av växthusgaser.
Handel med utsläppsrätter erbjuder ett mycket effektivt system för att uppnå målet om minskade utsläpp av växthusgaser. Handel med utsläppsrätter innebär att den som säljer en utsläppskvot måste minska sina utsläpp med motsvarande mängd. Den som köper kvoten övertar därmed rätten att släppa ut den aktuella mängden. Denna handel leder till att utsläppsminskningarna genomförs där det är billigast, det vill säga till bästa möjliga kostnadseffektivitet.
Flera studier visar att ett införande av en global handel med utsläppsrätter för koldioxid skulle innebära att kostnaden för att reducera koldioxid skulle bli lägre än 5 öre per kg. Denna nivå kan jämföras med den svenska koldioxidskatten på 63 öre per kg koldioxid generellt respektive 19 öre per kg koldioxid för tillverkningsindustrin. Det kostade samtidigt de svenska skattebetalarna 8,3 miljarder kronor att stänga Barsebäck 1. Med en reduktionskostnad om 5 öre per kg koldioxid skulle samma belopp kunna räcka till att reducera utsläpp om ca 165 miljoner ton koldioxid, eller nästan 2,5 gånger Sveriges totala utsläpp. Problemet är att det fortfarande finns en rad tekniska hinder för att få till stånd ett globalt handelssystem. Det som ligger närmast till hands är i stället det system för handel med utsläppsrätter som skall införas inom EU från och med 2005. Även om det sannolikt är få åtgärder inom EU som har en så låg reduktionskostnad som 5 öre per kg koldioxid ligger kostnaden enligt de flesta bedömningar långt under kostnadsnivån för åtgärder inom Sverige.
Vi anser därför att det är mycket viktigt att Sverige driver på för att handeln inom EU kommer igång så fort som möjligt. Det är vidare av största vikt att svenska regler och mål för utsläppen inte utformas på ett sådant sätt att svenska aktörer hindras att deltaga i EU-systemet för handel med utsläppsrätter.
Regeringens förslag i propositionen om att hela den föreslagna minskningen av utsläppen (–4 procent) skall genomföras inom Sverige innebär i praktiken att det blir helt ointressant för svenska företag att delta i handeln. Skall sådana begränsningar för det svenska deltagandet i systemet med handelsrätter gälla kommer svenska aktörer inte att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser på ett kostnadseffektivt sätt. Detta skulle i så fall stå i strid med intentionerna i FN:s klimatkonvention om att arbetet med att begränsa de globala utsläppen skall genomföras effektivt och med så låga kostnader som möjligt.
Sverige bör också aktivt arbeta för att på sikt få till stånd ett globalt system för handel med utsläppsrätter.
Under klimatkonventionens tredje partsmöte i Kyoto i december 1997 etablerades de tre flexibla mekanismerna:
gemensamt genomförande
mekanismen för ren utveckling
handel med utsläppsrätter.
Gemensamt för alla tre mekanismerna är att de möjliggör att kostnaderna för åtagandena att minska utsläppen kan hållas nere. Gemensamt genomförande och handel med utsläppsrätter kan endast användas av länder med ett utsläppsåtagande. Det handlar alltså om en omfördelning av utsläpp mellan parter under ett definierat utsläppstak. Mekanismen för ren utveckling innebär däremot att utsläppsminskningen sker i ett land som inte har ett utsläppsåtagande. Vid klimatkonventionens sjunde partsmöte i Marrakech fattades beslut om regler och riktlinjer för tillämpning av samtliga mekanismer.
Tanken med gemensamt genomförande är att ett land med utsläppsåtagande genom att investera i projektverksamhet i ett annat land med utsläppsåtagande skall kunna generera utsläppsreduktionsenheter som kommer investerarlandet tillgodo. Om värdlandet uppfyller mekanismernas behörighetskrav kan ett enkelt förfarande tillämpas, vilket innebär att investerarlandet kan tillgodogöra sig hela den utsläppsminskning som investeringen ger upphov till. Kan värdlandet inte uppfylla rapporteringskraven krävs en mer omfattande verifieringsprocedur som innebär att ackrediterade oberoende organ skall godkänna utsläppsminskningen.
Mekanismen för ren utveckling möjliggör för ett land med utsläppsåtagande att genomföra projekt i utvecklingsländer utan åtaganden och tillgodoräkna sig de resulterande utsläppsminskningarna. Mekanismen har dubbla syften. Den skall dels bidra till utvecklingslandets hållbara utveckling, dels underlätta för industrilandet att uppfylla sitt utsläppsåtagande. Utsläppsreduktioner från projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling får räknas från år 2000 till skillnad från gemensamt genomförande som först kommer att räknas från och med år 2008.
För att kunna tillgodoräkna insatser inom ramen för mekanismen för ren utveckling skall det vara investeringar och utsläppsminskningar som annars inte skulle ha skett. Projekten skall efter en noggrann prövning godkännas av oberoende organ. Det är värdlandet som har rätt att bestämma vilka projekt som är i linje med landets hållbara utvecklingsstrategi. Begränsade projektaktiviteter, som syftar till att främja kolsänkor genom beskogning och återbeskogning, tillåts under den första åtagandeperioden. Ökade upptag av koldioxid från dessa insatser får dock maximalt tillgodoräknas motsvarande 1 procent av investerarlandets basårsutsläpp, det vill säga utsläppen av växthusgaser år 1990.
Vår uppfattning är att Sverige fullt ut skall använda de flexibla mekanismer som de internationella överenskommelserna medger. Exempelvis bör Sverige satsa på skogsplanteringar i u-länder inom ramen för mekanismen för ren utveckling. Sverige skulle kunna tillgodoräkna sig motsvarande 0,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter för insatser som är till stor nytta för värdlandet samtidigt som de kan genomföras till en låg kostnad. Regeringen bör vidare ta fram underlag för hur Sverige på bästa sätt kan arbeta med gemensamt genomförande.
Enligt Kyotoprotokollet skall parterna räkna med de utsläpp respektive upptag av växthusgaser som sker till följd av beskogning, återbeskogning och avskogning. Enligt klimatkonventionen skall kolsänkor redovisas som förändringar i kolupptag som härrör från mänskliga aktiviteter. Beräkningar av den svenska kolsänkan enligt IPCC:s beräkningsmetod visar att nettoupptaget av koldioxid i svensk skogsmark uppgår till i storleksordningen 30 miljoner ton per år. För den första åtagandeperioden finns ett tak för hur stora upptag parterna får tillgodoräkna sig på motsvarande 3 procent av utsläppen av växthusgaser under basåret (1990). För Sveriges del skulle det innebära att maximalt 2,1 miljoner ton av de ca 30 miljoner ton som årligen nettoupplagras i skogsmarken får räknas med under första åtagandeperioden.
Moderata Samlingspartiet anser att det är naturligt att Sverige tillgodoräknar sig de 2,1 miljoner ton koldioxid i nettoupptag i skogsmarken som regelverket tillåter. Regeringen bör även ta initiativ till att utvärdera i vilken mån modern svensk skogsskötsel kan bidra till att nettoupptaget i framtiden blir ännu större. En ökad skogsproduktion ligger också i linje med Sveriges ekonomiska och ekologiska intressen vad gäller förnybara resurser.
Vi motsätter oss tanken på ytterligare höjningar av koldioxidskatten. Nivån på skatten är redan hög och att ytterligare höja den för att skattevägen reducera utsläppen av växthusgaser skulle leda till en mycket hög reduktionskostnad. Moderata Samlingspartiet anser generellt att s.k. grön skatteväxling är ett dåligt verktyg i miljöarbetet. Grön skatteväxling innebär att man byter ut stabila skattebaser mot instabila, vilket inte är önskvärt. Att i ökad utsträckning använda skattebaser som exempelvis utsläpp leder till ständigt förändrade förutsättningar för näringslivet vad gäller skatteuttaget men också för staten vad gäller storleken på skatteintäkterna. Ett annat problem är att grön skatteväxling innebär att miljöskatterna höjs procentuellt mycket mer än vad skatten på arbete sänks. Följden blir att svensk tillverkningsindustri förlorar i konkurrenskraft.
De höga energi- och koldioxidskatterna utgör också ett problem i ett EU-perspektiv. Sverige kommer sannolikt inte att kunna ha kvar systemet med differentierade skatter för tillverkningsindustrin och den energiintensiva industrin. Dessa skatter försämrar, trots differentieringen, allvarligt den svenska industrins konkurrenskraft. Den dag nedsättningen av industrins energi- och koldioxidskatter tas bort försämras konkurrenskraften ytterligare med en svagare sysselsättning som följd.
När systemet för handel med utsläppsrätter avseende koldioxid är infört på EU-nivå blir det naturligt att avveckla den nuvarande koldioxidskatten. Det skulle vara orimligt om de verksamheter som så småningom kommer att ingå i handelssystemet samtidigt skulle belastas med en koldioxidskatt.
På transportområdet behöver det tas nya grepp för att minska utsläppen av växthusgaser. Dagens system av skatter och regler som skall styra mot miljövänligare fordon börjar alltmer likna ett lapptäcke. När brister uppmärksammas görs nya tillägg och specialregler som inte hänger ihop med helheten. Följden har blivit ett otydligt regelverk som har stora brister, inte minst när det gäller att effektivt styra mot fordon och bränslen som ger lägre utsläpp av växthusgaser. Vi anser därför att det är angeläget att en total översyn görs av hela systemet av skatter, miljöklasser och övriga regler med syftet att stimulera miljövänlig och bränslesnål teknik inom vägtrafiken.
|
Stockholm den 18 januari 2002 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |