Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättrade regler för franchiseföretagare.
Franchising är ett beroendeföretagande som bedrivs efter ett s.k. gruppundantag från konkurrensreglerna och innebär att ett företag avstår från självständighetsprincipen och binder upp sig till en enda leverantör för att erhålla tillgång till ett varumärke, ofta med ensamrätt inom ett eget distrikt, och betalar en avgift för att erhålla detta.
Rätt skött så är detta till gagn för marknaden som snabbt får tillgång till nya produkter eller distributionssätt och till fördel för en företagare som under ett enhetligt koncept får en snabbare tillväxt och lönsamhet.
Det finns ingen registrering av vilka företag som är franchisetagare, och därför är det svårt att kartlägga verksamhetens omfattning och hur den sköts.
Tyvärr saknar de s.k. gruppundantagen ett svenskt regelverk som sätter gränser, och det kan innebära att ”oseriösa” franchisegivare kan dupera energiska småföretagare att binda upp sig med kontrakt för produkter eller koncept som är på väg ut från marknaden eller också får franchisetagaren i avtalet ta all kostnad och risk för produkter som givaren vet inte säkert har en marknad.
Civilrättsligt kan ett sådant kontrakt låsa en franchisetagare med vitesklausuler vid uppsägning som gör att det inte kan upphävas.
Ofta finns skiljeklausuler i kontrakten och en liten företagare knappast ha råd med ett sådant förfarande, samtidigt som hon eller han har bevisbördan vid skiljedom om hon eller han anser kontraktet oskäligt och vill bryta det för att välja annan leverantör.
Svenska Franchiseföreningen har en s.k. etisk nämnd dit de som är medlemmar kan vända sig, men nämnden prövar inte ”bevis” som en domstol och yttrandena är varken bindande eller medför någon sanktion. Dessutom är inte alla franchisegivare medlemmar.
Kort sagt kan en liten företagare genom franchising bindas hårdare än anställda någonsin kan. Ändå är han företagare men utan företagarens fria möjlighet att välja leverantörer och kunder om franchisesystemet inte håller förutsagd lönsamhet. Svenska Franchiseföreningen har framställt franchising som en nyföretagarskola, vilket kan stämma – rätt skött, men speciellt när konjunkturen viker kan frestelsen bli stor att missbruka avsaknaden av skyddsregler.
I USA har en franchisegivare skyldighet att visa upp egen solvens samt marknadsunderlag med bedömd lönsamhet för erbjudet koncept. EU har nu också antagit gemensamma regler för franchising (beroendeföretagande) varför det också är hög tid att Sverige sätter ramar enligt vad samhället anser rimligt i förhållandet mellan små och stora företag som är beroende av varandra i franchisesystem.
Då det kan vara lockande att utan risker engagera egna företagare istället för att anställa personal. Speciellt som franchisegivaren inte har några kostnader eller risker är det av största vikt att samhället observerar behovet av skydd för tagaren då han till skillnad från andra näringsidkare inte har möjlighet att välja annan leverantör om konceptet inte håller.
Det finns ett antal punkter som bör ses över för att ge franchisetagarna rimlig rättssäkerhet:
Förhandlingsrätt för aktuella småföretagarorganisationer vad gäller s.k. franchisetagare för att väga upp obalansen i juridisk kompetens och vana mellan parterna.
Skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare när något av företagen är avsevärt mindre än det andra – i vart fall när ena parten klassas som småföretagare, dvs. med färre än 50 anställda.
Möjligheten att jämka eller ogiltigförklara uppenbart oskäliga avtal.
Registrering av franchisetagare i PRV eller handelsregistret.
Obligatorisk skyldighet att visa sin solvens och genom undersökningar visa upp det tilltänkta distriktets bärkraft vid en rimlig aktivitet från franchisetagarens sida innan kontrakt skrivs.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
Runar Patriksson (fp) |
|
Kenth Skårvik (fp) |