1 Innehållsförteckning 43
2 Förslag till riksdagsbeslut 43
3 Inledning 44
4 Myndigheternas rättsövergrepp: Fyra exempel 44
4.1 Alvgard 44
4.2 Douglas Borg 45
4.3 Huset Bror August 46
4.4 Medanalys 46
5 Staten skall garantera rättssäkerheten 47
5.1 Många klagomål angående rättssäkerheten 47
5.2 Rättssäkerhet angående skattefrågor 48
5.3 Rättssäkerhet angående miljöfrågor 48
5.4 Rättssäkerhet vid osund offentlig konkurrens 49
5.5 Rättssäkerhet för småföretagen 49
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bättre rättssäkerhet för småföretagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda företagare och andra människor mot rättsövergrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en situation där staten bättre än i dag tar sitt skadeståndsansvar vid rättsövergrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medverka till att förlikningsförhandlingar och skiljedomsförfarande snabbt inleds mellan staten och drabbade företagare.
Ett välfärdssamhälle värt namnet måste också vara rättssamhälle som garanterar sina medborgare skydd mot kränkningar. I vårt samhälle verkar dock myndighetsoffer ha hamnat vid sidan om rättvisans skydd.
Myndigheter och myndighetspersoner är naturligtvis inte ofelbara. Det begär ingen heller. Dock borde det vara självklart att all felaktig myndighetsverksamhet ska föranleda ett rimligt skadeståndsbelopp till drabbade medborgare. Så sker inte alltid i dag, vilket bland annat exemplifieras av fyra i denna motion beskrivna fall. I dessa fall har myndigheternas felaktiga behandling av småföretagare lett till konkurser, personliga tragedier och långdragna juridiska tvister. Exemplen visar att människor och företag i Sverige uppenbarligen måste skyddas mot stat och myndigheter. Detta är ett skrämmande faktum.
Situationen måste förändras, och inte bara för att skapa ett bättre näringsklimat. Det handlar om att skapa ett anständigt livsklimat.
Januari 1980. Det var ”inne” att jaga ekonomiska brottslingar. Riksskatteverkets ”Bil 79” innebar skärpt kontroll av bilfirmor i samband med den nya momsen på begagnade bilar. På länsstyrelsen i Kalmar satt två unga taxeringsrevisorer. De jämförde firma Halvar Alvgards räkenskaper med ”påläggskalkylen”. Slutsats: Alvgards vinst borde vara 600 000 kr större.
På länsstyrelsen i Kalmar pågick granskningen av Alvgard i ett år. Då uppmärksammade länsåklagaren fallet Alvgard. Den 1 mars 1981 åkte länsåklagaren till Vimmerby.
På morgonen den 2 mars intogs Alvgards lägenhet, företagslokaler och sommarstuga av en civilklädd polisstyrka. Husrannsakan skedde under polismästarens befäl, på order av länsåklagaren. Alla lokaler ”dammsögs”. Polisen var på jakt efter undanstoppade svarta pengar och papper som kunde styrka bokföringsfiffel. Alla pärmar på kontoret slängdes ner i svarta sopsäckar. I tre dygn satt Halvar Alvgard inlåst i en poliscell.
Bara några timmar efter anhållandet den 2 mars kallades journalister till polishuset. Utdrag ur Vimmerby Tidning: ”Vimmerbyföretagaren, som är i 60-årsåldern, har plockat ut stora belopp ur sin rörelse – utan att ha tagit upp dem i sin självdeklaration! Han är misstänkt för grovt skattebedrägeri.” Sex års fängelse hotade Alvgard, hette det.
Efter så kategoriska påståenden var Alvgard i Vimmerbybornas ögon en bedragare. Fallet Alvgard fick förtur bland poliser och tjänstemän i Vimmerby.
Länsåklagaren beordrade polisen att låsa in Alvgard ännu en gång (1/6). Länsrätten beslutade om betalningssäkring på egendom för 686 098 kronor.
Den 18 oktober 1982 kapitulerade åklagaren. Han lade ned förundersökningen, ”enär misstanke om skattebrott inte längre ansågs föreligga”. Det tycks därmed vara tydligt att anklagelserna mot Halvar Alvgard var ett stort misstag. Men från staten kom ingen ursäkt. Alvgards företag led stora förluster och Alvgard tvingades gå i förtidspension.
Halvar Alvgard fick 5 000 kronor för att han berövats friheten, några skadestånd gick staten inte med på. Justitiekanslern (JK) krävde nämligen att Alvgard skulle bevisa att statsmaktens representanter inte hade haft skälig grund för sina tvångsåtgärder, vilket är en svår uppgift. Rättsväsendet resonerade likadant, eftersom en sönderslagen livssituation inte bedömdes som ett tillräckligt gravt övergrepp från statens sida för att skadestånd skulle kunna utgå. Högsta domstolen prövade inte fallet. Vidare krävdes Alvgard på 120 000 i rättegångskostnader.
Sedan dess har lagar ändrats (så att bristfällig myndighetsutövning lättare kan bestraffas) och skadeståndsreglerna setts över. Snabbt efter att den borgerliga regeringen tillträdde 1991 fick Alvgard en miljon kronor i så kallad ersättning ex gratia (”av godhet”), en unik åtgärd där beloppet är skattefritt. För detta fick den borgerliga regeringen utstå socialdemokratisk kritik i riksdagens konstitutionsutskott.
Samtidigt befriade den borgerliga regeringen Alvgard från den rättegångskostnad på 120 000 som domstolarna dömt honom till.
För 17 år sedan arbetade Douglas Borg som vaktmästare och hade ett litet företag för ”kändistransporter” vid sidan om. Vid en skatterevision hos hans huvudsakliga kund drogs även Douglas Borg in i skatteärendet. Skattemyndigheten bedömde att Borg var anställd hos sin huvudsakliga kund och överförde då alla avdrag han gjort för företaget under fyra år som lön, vilket gav honom en personlig skatteskuld på närmare en halv miljon kronor. Borg gick i personlig konkurs och hans arbetsredskap, en bil, konfiskerades.
Först efter 17 år och åtta advokater fick Douglas Borg rätt mot staten. Kammarrätten i Stockholm har underkänt skattemyndighetens eftertaxeringar som 1984 försatte honom i konkurs. Trots vinsten blev inte Borg speciellt glad. ”Nej, jag är i dag en människa som blivit bestulen på den bästa tiden i mitt liv. I stället för att ägna kraft och tid åt att bygga upp ett företag, har jag brutits ned både fysiskt och psykiskt”, säger Borg.
Borgs ombud kommer nu att lämna in ett skadeståndsanspråk till Justitiekanslern.
Familjen Hedenskog bedriver lantbruk i Åkerby socken, Uppsala kommun. År 1999 beslöt mamma Gerd och dottern Sofia att starta rum & frukost-verksamhet i ett tidigare uthyrt hus på tomten. Verksamheten skulle bedrivas i handelsbolaget Huset Bror August.
Den första januari 2000 startade det hela, och några veckor senare kom de första gästerna. Dessförinnan hade huset gjorts i ordning och, trodde Hedenskogs, alla formalia med myndigheterna klarats av. Hedenskogs hade varit i kontakt både med Riksorganisationen Bo på Lantgård och ALMI Företagspartner för att få råd och stöd.
Längre fram under år 2000 blev Hedenskogs, efter att ha läst ett medlemsbrev från Riksorganisationen Bo på Lantgård, på det klara med att verksamheten måste anmälas till kommunens miljö- och hälsoskyddskontor. Sofia Hedenskog kontaktade kontoret, som föreslog dem att skicka in en anmälan, vilket också gjordes den 4 oktober.
Några veckor senare meddelade miljö- och hälsoskyddskontoret att Huset Bror August HB troligen skulle dömas att betala en miljösanktionsavgift på 10 000 kronor för att anmälan inte kommit in i rätt tid. Kontoret meddelade vidare att en besiktning av verksamheten skulle göras. Besiktningen genomfördes senare utan anmärkning.
Den 21 februari 2001 beslöt miljö- och hälsoskyddsnämnden att påföra Huset Bror August HB en miljösanktionsavgift på 10 000 kronor ”för överträdelse av punkt 1.1 i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgift”. Dessförinnan hade Hedenskogs beretts möjligheter att förklara sig, men om deras synpunkter framför miljökontoret följande i det förslag till beslut som förelades de beslutande politikerna i nämnden:
”De skäl som Huset Bror August HB angett till varför anmälan inlämnats för sent kan enligt miljökontorets uppfattning, med hänvisning till lagstiftningskrav om strikt ansvar, inte anses som sådana skäl att det kan anses oskäligt att ta ut avgiften.”
Politikerna beslöt i enlighet med miljökontorets förslag. Men till beslutet fogade politikerna enhälligt en brasklapp i form av ett särskilt yttrande där de först förklarar sig nödda och tvungna till detta beslut.
Den andra mars 1995 gjorde Socialstyrelsen i sällskap av TV-kameror ett tillslag mot laboratorieföretaget Medanalys i Göteborg, Malmö och Stockholm. Vid den oanmälda inspektionen beslagtogs bland annat huvuddelen av Medanalys datasystem och dokumentation i Göteborg och personalen förbjöds att vidare hantera inkommande laboratorieprover. Laboratoriets verksamhet tvingades därför att genast upphöra.
Socialstyrelsen angav i massmedia och i brev till laboratoriets kunder att aktionen hade föranletts av att Medanalys lämnat 1000-tals falska och felaktiga provsvar. Generaldirektör Örtendahl och chefstjänsteman Unander uttalade att det handlade om ”fullkomligt samvetslöst fusk”, ”sanningen om hiv-testerna gömd i Medanalys datorer”, ”Medanalys ägare Lennart Ransnäs girighet bakom fusk” och ”Ransnäs kritiseras för slarv, inkompetens och bedrägeri”. Lennart Ransnäs anhölls men släpptes senare. Ransnäs företag försattes i konkurs. Polisutredningen lades på is i slutet av mars 1995 i avvaktan på information från Socialstyrelsen.
Konkursförvaltaren stämde Socialstyrelsen för rättsövergrepp och myndighetsmissbruk i november samma år. Socialstyrelsen vidhöll sin kritik och krävde att Ransnäs läkarlegitimation skulle dras in i februari 1996. Socialstyrelsen lämnade över sin utredning till polisen i december 1996.
Åklagare avskrev samtliga brottsmisstankar mot Lennart Ransnäs i januari 1997. Konkursboet preciserade skadeståndsbeloppet till 193 mnkr i maj 1997.
Kammarrätten friade Lennart Ransnäs i mars 2000 och uttalade samtidigt kritik mot Socialstyrelsen. Lennart Ransnäs, som förutom ekonomisk ruin också berövats sina möjligheter till yrkesverksamhet och socialt liv, vädjade om ersättning och upprättelse från JK.
JK gav i maj och augusti 2000 besked, med hänvisning till pågående process mellan konkursboet och staten, att det inte kunde bli fråga om någon förlikning mellan staten och Lennart Ransnäs.
Den för Medanalysärendet ansvariga chefen på Socialstyrelsen, som enligt Socialstyrelsens generaldirektör inte begått något fel, avgick i augusti 2000 med ett avgångsvederlag om 2,5 mnkr.
Lennart Ransnäs lämnade i oktober 2000 en begäran om ex gratia till regeringen. I september 2001 meddelade staten, genom justitiekanslern (JK), att den avvisar Ransnäs samtliga krav. Nu förestår en rättegång.
Under senare tid har den traditionella rättssäkerheten för småföretagare uppmärksammats genom förekomsten av organiserad brottslighet, beskyddarverksamhet, småbus med mera. Detta är i sig ytterst viktiga frågor för den enskilde och för samhället. Allvaret i frågorna är tecken på ökande problem för de mindre företagen och statsmakten.
Vi upplever i daglig kontakt med ett stort antal småföretagare att det offentliga mer upplevs stjälpa än hjälpa de små företagen. Detta som ytterligare komplement till problem som skattetryck, trög arbetsmarknadslagstiftning, byråkrati, sviktande marknader och besvärliga konkurrenter. Det är ytterst anmärkningsvärt att de tre oftast förekommande klagomålen på näringsklimatet rör rättsosäkerheten gentemot det offentliga. De tre områden vi i dag får de flesta klagomålen kring är följande:
Problem på grund av bristande rättssäkerhet i skattefrågor.
Problem på grund av tillämpningen av miljölagstiftningen.
Problem på grund av osund konkurrens från skattesubventionerad verksamhet.
Det finns en djupt rotad syn på skattemyndigheten som fogde snarare än myndighet med ämbetsmannaansvar. Känslan av att vara rättslös och i underläge med behov av dyr konsulthjälp är utbredd. Många anser sig också vara utsatta för direkta rättsövergrepp.
Det finns ett antal exempel där skattemyndigheten upptaxerat företagare, krävt in de höjda skatterna och straffavgifterna och därmed försatt bolaget på obestånd. Det finns även exempel på att samme företagare efter många års processande gått segrande ur konflikten. Dock innebär den långa processen att alla inblandade blir förlorare.
Det finns skäl att ifrågasätta
om det är förenligt med rättssäkerheten att en företagare skall kunna upptaxeras och tvingas betala in den extra skatten och i förekommande fall straffavgifterna innan frågan prövats i domstol.
om det är rimligt att den enskilde skall behöva anlita dyrbar konsulthjälp för att kunna försvara sig gentemot skattemyndighetens krav.
om det är rimligt med en process där en företagare drivs på obestånd för att sedan vinna i domstolarna upp till 20 år senare och få eventuellt skadestånd ännu många år senare.
Även miljölagstiftningen är skriven så att rättssäkerheten äventyras. Det finns fall med företagare som i sin strävan att göra rätt tillfrågar expertmyndigheterna men ändå straffas för felaktigheterna som uppstått.
En rättsstat fordrar att lagar skall vara skrivna så att den enskilde, eventuellt med viss hjälp, kan tolka och följa dem. Även om erhållna råd kan bli felaktiga i efterhand är det fullständigt oacceptabelt att den enskilde inte bara skall rätta sig efter den nya tolkningen utan också kan straffas för det inte ens myndighetens experter har kunnat reda ut.
Det finns anledning att ifrågasätta
straffsanktionerna för miljöbrott där den skyldige haft gott uppsåt, konsulterat rimlig expertis men ändå inte gjort rätt.
en miljölagstiftning som blir så komplicerad att följa att expertisen har svårt att ens kunna ge råd hur den enskilde skall bete sig.
Den stora offentliga sektorn är en anledning till att det svenska nyföretagandet i allmänhet, och bland kvinnor i synnerhet, är alldeles för lågt. Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Detta kan förändras genom att stat, kommuner och landsting inriktar sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning privatiseras, konkurrensutsätts och knoppar av verksamheter.
Detta främjar arbetsmiljöerna, förbättrar konkurrensen, ökar allmänhetens aktieägande och ger de i dag statligt ägda företagen förbättrade möjligheter på den internationella marknaden.
Det finns anledning att ifrågasätta
varför privata näringsidkare ska behöva konkurrera med skattesubventionerade aktörer.
varför konkurrenslagstiftningen inte gäller vid konkurrens mellan offentliga förvaltningar och privata företag.
varför inte alltid alla näringsidkare ges rätt att kunna kräva, med viss varseltid, att få lämna bud på utförandet av offentlig produktion.
Det är inte lätt att vara företagare i Sverige. Skatterna och avgifterna är höga, regelkrångel och byråkrati är betungande, arbetsmarknadslagstiftningen försvårar anställningar, det råder brist på arbetskraft och konkurrensklimatet är dåligt bland annat på grund av att privata företag tvingas konkurrera med statliga och kommunala bolag av olika slag. Och som om detta inte vore nog utsätts svenska företagare dessutom för upprepade rättsövergrepp från myndigheter. Tre av dem som drabbats av detta är Halvar Alvgard, Douglas Borg och Lennart Ransnäs.
Fallen med Alvgard, Borg och Ransnäs är inte unika. Några tidigare uppmärksammade fall av myndighetsövergrepp gäller den gotländske restaurangägaren Torgny Gustafsson och de inte helt okända fallen med Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Hur många ytterligare fall som förekommit är oklart då inte alla utsatta orkar ta drabbningar av de slag som de ovanstående fått genomlida.
Alvgardfallet avslutades under den borgerliga regeringen. Men fallet med Medanalys är ännu inte avslutat, trots att det nu är mer än sex år sedan Socialstyrelsen slog till mot företaget. Fortfarande lever grundaren Lennart Ransnäs i misär, trots att alla anklagelser om slarv och fusk förkastats av polis och åklagare.
Nu stundar sannolikt en lång och för de inblandade plågsam rättsprocess i skadeståndsfrågan. En pionjär som försökte ta sig in på en ny marknad, där offentliga monopol tidigare härskade oinskränkt, har fått sitt livsverk förstört och tvingas ägna sin tid åt juridiska förhandlingar i stället för åt företagande.
Alla kan förvisso göra misstag, så även myndighetspersoner, men då ska inte andra behöva lida för det. Människor och företag ska inte få behandlas så här av den stat som ska värna medborgarnas bästa.
Med anledning av de brister i systemet som uppenbarligen föreligger anser vi det åtminstone vara berättigat att ställa tre anständighetskrav på regeringen:
Skydda företagare och andra människor mot rättsövergrepp av detta slag.
Skapa en situation där staten bättre än i dag tar sitt skadeståndsansvar vid rättsövergrepp.
Medverka till att förlikningsförhandlingar och skiljedomsförfarande snabbt inleds mellan staten och de företagare som är i Ransnäs med fleras situation.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Karin Falkmer (m) |
Ola Karlsson (m) |
|
Ola Sundell (m) |
Stefan Hagfeldt (m) |
|
Jan-Evert Rådhström (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Jan Backman (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Olle Lindström (m) |