Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återförsäljning av egendom till tidigare ägare genom auktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpning av näringsförbudsregleringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av näringsförbudsbesluten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre skydd för leverantörsfordringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk prövning av företagsrekonstruktion innan beslut om konkurs.
Många företag går i naturlig konkurs. Inte minst i dåliga tider förstärks denna trend. Men missbruk av konkursinstrumentet måste beivras. Det är när konkursen sätts i system som det uppstår problem.
Mer än en tredjedel av alla konkursföretag köps tillbaka av sina gamla ägare. Under tiden fortsätter verksamheten som förut. Dessa planerade konkurser, s.k. bekvämlighetskonkurser, har nu blivit ett stort samhällsproblem, ekonomiskt och inte minst moraliskt. Att sanera företagets dåliga ekonomi genom att försätta företaget i konkurs för att gynna sig själv är ett slag i ansiktet på alla de företagare som håller sig till gällande lagar och förordningar och kämpar för att överleva. Det konkursade företaget får efteråt en otillbörlig konkurrensfördel gentemot sina kollegor i branschen och kan i många fall utmanövrera konkurrenterna genom en prisdumpning. Detta är helt oacceptabelt, och en regeländring måste därför utformas så att ingen privat ekonomisk vinning kan erhållas av en sådan konkurs.
Ett sätt att begränsa just den ekonomiska vinningen kunde vara att konkursförvaltaren endast skall få sälja tillbaka egendom till en f.d. ägare efter offentligt anbudsförfarande eller vid offentlig auktion. Detta innebär sannolikt att om priset når en marknadsmässig nivå är egennyttan av konkursen så låg att det blir ointressant av ekonomiska skäl.
Näringsfriheten är en omistlig del av marknadsekonomin, men när denna rättighet missbrukas sätter den systemet ur spel. Dessutom bör man se allvarligare på de personer som har satt konkurser i system och införa näringsförbud långt tidigare än vad som sker idag. Idag tillåts ibland fem konkurser innan näringsförbud kan inträda. Det är alldeles för många. Redan efter andra konkursen bör samhället slå till bromsarna och starta en utredning. Om man då finner oegentligheter, skall näringsförbud kunna utdömas omedelbart. Näringsförbud måste delges polisen, åklagarmyndigheten, kronofogdemyndigheten och Patent- och registreringsverket (PRV) för bättre kontroll och efterlevnad. Om inte så sker, urholkas själva påföljdssystemet och dess avskräckande effekt.
Ett annat problem i sammanhanget är de s.k. dominokonkurserna. Dessa konkurser beror till stor del på att småföretagen själva är underleverantörer med innestående fordringar. Vid en konkurs betraktas dessa som mindre prioriterade och får i bästa fall dela på smulorna efter det att de prioriterade fordringsägarna – bankerna och myndigheterna – har tagit sitt. Detta är orimligt. En rättvisare modell är exempelvis att införa ett tak på 60 % för de prioriterade fordringsägarna och 40 % för resterande fordringsägare. Detta skulle öka rättvisan för de svagare fordringsägarna och också minska antalet dominokonkurser.
Alternativa lösningar för att undvika konkurs behövs i långt större utsträckning än vad som finns idag. Såväl gäldenär som borgenär skall kunna ansöka hos tingsrätten om företagsrekonstruktion. Om konkurs sålunda kan undvikas, skall en administrator utses för en utredning om företagets fortsatta möjligheter att leva vidare. Under rekonstruktionen skall företaget skyddas mot indrivning och andra exekutiva åtgärder från borgenärernas sida. Utredningen skall utmynna i en rekonstruktionsplan. På detta sätt ökas möjligheten till att rädda kvar fler företag och minska antalet onödiga konkurser.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |