Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att borgerliga vigselförrättare inte skall påtvingas att också vara partnerskapsförrättare.
Äktenskapsförrättning och partnerskapsförrättning är två helt skilda företeelser. Såväl kyrkliga som borgerliga vigselförrättare kan av religiösa eller andra skäl finna det oförenligt med sin inre övertygelse att också vara partnerskapsförrättare. Det kan för många av dem kännas djupt kränkande, diskriminerande eller inskränkande på religionsfriheten att den som önskar vara borgerlig vigselförrättare också tvingas vara partnerskapsförrättare.
Antalet partnerskapsförrättningar är i förhållande till vigselförrättningar mycket ringa. Dessutom tycks antalet partnerskapsförrättare redan nu vara väl tillgodosett. I genomsnitt utför partnerskapsförrättare mindre än en förrättning per år. Det finns alltså inte på grund av låg tillgång på förrättare skäl att införa en ordning som tvingar den som vill vara borgerlig vigselförrättare att också vara partnerskapsförrättare.
Det finns ingen anledning att genom lagstiftning tvinga vare sig nuvarande eller kommande borgerliga vigselförrättare att också vara partnerskapsförrättare.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Kjell Eldensjö (kd) |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |