Riksdagen avslår regeringens förslag att regeringen skall få rätt att säga upp den europeiska konventionen om adoption av barn.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor vad avser punkt 15 om särskilt förordnade vårdnadshavare.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i namnlagen (1982:670).
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
Riksdagen antar en lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap avseende rätten att prövas som vårdnadshavare.
Frågan om barn med homosexuella föräldrar har aktualiserats politiskt under senare år. Kristdemokraterna välkomnar en seriös genomlysning av frågan. Vi beklagar därför att den utredning som föregått föreliggande proposition, Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10), inte på ett mer förutsättningslöst sätt behandlat frågan, framför allt med hänsyn till barnexpertisens utlåtanden. Vi är starkt kritiska till att barnperspektivet inte varit vägledande för kommitténs arbete. Hanteringen gör att förslagen i propositionen inte kan anses vila på tillräckligt god grund. I det följande redogörs för bakgrunden till Kristdemokraternas ställningstaganden.
När den kristdemokratiska ideologin talar om alla människors okränkbara och lika värde inkluderar principen per definition alla människor. Det innebär en människosyn som fastslår att varje människa, oavsett hudfärg, kön, etnicitet eller sexuell identitet är unik och värdefull. De värderingar som utgår från den kristna människosynen har kommit att genomsyra inte bara allmänmoral och vardagsetik, utan även lagstiftningen och synen på mänskliga rättigheter. Detta är den människosyn som utgör grunden och inspirationskällan för all kristdemokratisk politik. Utifrån vår syn på människovärdet har vi bland annat välkomnat lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Vår motivering löd att respekten för alla människors personliga integritet är en förutsättning för ett civiliserat och demokratiskt samhälle.
Samtidigt har de politiska partierna ett begränsat kompetensområde. Vi anser inte att det offentliga ska lägga sig i vuxna människors frivilliga sexual- eller kärleksliv. Detta resonemang tydliggjordes även i Kristdemokraternas ställningstagande kring lagen om registrerat partnerskap (1994:1117). Vi ansåg inte heller i den debatten att det var statens uppgift att ha synpunkter på, eller via lagstiftning registrera, enskilda individers sexuella läggning. Vi presenterade ett alternativt förslag där människor som av olika och för dem privata skäl valde att leva tillsammans skulle kunna omfattas av ett frivilligt valt avtal, bland annat i arvsrättsfrågor. Vår utgångspunkt var att äktenskapet bör vara den juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna. Det traditionella och överlevande familjebegreppet är knutet till relationen mellan föräldrar och barn, inte till formen för sexualitet.
Kristdemokraternas ställningstaganden till förslagen i den föreliggande propositionen inrymmer inte någon värdering av homosexuella personers förmåga att ta hand om barn. Sexuell läggning i sig är inte diskvalificerande för föräldraskap. Våra ställningstaganden rör uteslutande barnets rätt till och behov av både en mamma och en pappa.
Självklart ska alla vara lika inför lagen, som individer. Detta är dock inte samma sak som att likställa alla relationer vid ett adoptionsförfarande. Det är inte en mänsklig rättighet att få barn. Om så vore fallet skulle det inte behövas någon prövning av vem som får adoptera. Inte heller är det ett uttryck för diskriminering mot homosexuella par att anse att barn har rätt till föräldrar av båda könen. Redan i dag finns ett antal kriterier för att man ska få adoptera. Dessa kriterier är aldrig framtagna med tanke på vuxnas rättigheter utan för att tillgodose barnets behov. Enligt de kriterier som används i dag ska man bland annat vara över 25 år för att få ansöka om adoption. Dessa kriterier är inte per automatik diskriminerande enbart för att de är särbehandlande.
Adoption är inte till för att ge vuxna människor barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par. Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn har en biologisk mamma och en biologisk pappa. På grund av olika omständigheter kan en eller båda föräldrarna försvinna ur barnets liv. Det är då samhällets skyldighet att så långt det står i dess makt medverka till att barnet ändå får en uppväxtsituation som liknar den grundläggande så mycket som möjligt. Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar. Vid en adoption, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur en familj ska se ut, ska man söka efterlikna det ursprungliga familjeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt. Adoptionsförhållandet avspeglar alltså det naturliga föräldraskapet. Ett barn kan i egentlig mening bara ha en mamma och en pappa, antingen dessa är biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar. Därför kan ett barn inte adopteras av sin moders make samtidigt som den biologiske fadern behåller sitt faderskap. Om två personer tillsammans ska kunna komma i fråga som adoptivföräldrar till ett barn måste de kunna fungera som ersättare för mamma respektive pappa. En första förutsättning är alltså att de är av olika kön.
Att barnets utveckling sker genom ett kontinuerligt växelspel mellan föräldrarnas olika roller har påvisats i en mängd olika studier. Varje barn bör därför så långt det är möjligt ha rätt till identifikation med föräldrar av båda könen. Denna princip ligger till grund för nu gällande familjerätt och tillämpas därför i samband med vårdnadstvister. Även om föräldrarna inte lever tillsammans har barnet rätt till kontakt med båda föräldrarna. De senaste åren har riksdagen fattat flera beslut med detta som utgångspunkt. Att acceptera de liggande förslagen skulle vara ett steg tillbaka. Om homosexuella par tillåts adoptera måste stora delar av den befintliga familjerätten anpassas eftersom den utgår från båda föräldrarnas betydelse för barnets utveckling. Om så inte sker kommer lagstiftningen att bli inkonsekvent. Exempelvis skulle det leda till att barn anses behöva två föräldrar av olika kön i frågor om faderskap, vårdnad och umgänge, men inte i fråga om adoption. Det skulle i praktiken innebära att barn som är födda och lever i Sverige har rätt till föräldrar av olika kön men inte barn som ska adopteras från utvecklingsländer. Barn som förlorat sina biologiska föräldrar blir de enda barn i Sverige som inte får rätt till en mamma och en pappa. Det ska inte vara tillåtet att experimentera på adoptivbarn utifrån gissningar och teorier om att det inte har någon betydelse att föräldrar är av olika kön. Kristdemokraterna anser att alla barn även i fortsättningen ska ha rätt till en mamma och en pappa och avvisar därför förslaget om att homosexuella par ska kunna prövas för adoption.
Regeringen medger i sitt förslag att barnet behöver ha förebilder av båda könen och förutsätter att det som komplement ska finnas en varaktig god manlig respektive kvinnlig förebild i barnets närhet. Därmed har regeringen erkänt att en konstellation med två föräldrar av samma kön inte är tillräcklig för barnets utveckling. En förebild utanför familjen är för övrigt aldrig detsamma som en förälder. Könsidentifikation handlar nämligen inte bara om att ha en förebild. Det handlar om att leva i en relation till denna förebild. Dessutom är det osäkert om en förebild utanför familjen verkligen kommer att finnas till hands under hela uppväxten. Föräldraskapet är däremot inget som går att avsäga sig.
I konsekvens med ovanstående resonemang anser vi inte heller att en homosexuell person ska få adoptera sin partners barn genom så kallad styvbarnsadoption eller närståendeadoption. Vid en adoption upphör de familjerättsliga banden, såväl rättigheter som skyldigheter, gentemot barnets biologiska föräldrar och släkt. Vi anser att kontakten mellan barnet och de biologiska föräldrarna och deras släktingar ska eftersträvas vare sig föräldrarna lever i hetero- eller homosexuella förhållanden. Däremot tycker vi att homosexuella ska kunna bli prövade som vårdnadshavare i de fall då ett barn vuxit upp tillsammans med sin biologiska förälders partner och den biologiska föräldern avlider eller av annat synnerligt skäl inte kan ha vårdnaden om barnet.
Att vi slår vakt om varje barns rättighet till en mamma och en pappa får även till följd att vi avvisar tanken på insemination för lesbiska par. Genom insemination utesluter man medvetet och redan från början barnets rätt till den ena av sina biologiska föräldrar, vilket vi anser vara principiellt fel.
Adoptionen är en avgörande händelse i barndomen som följer den adopterade genom livet. Därför är adoptivbarnens utveckling och skapande av identitet svårare än för andra barn. Deras frågor inför livet och identiteten är fler och annorlunda än för icke-adopterade. Därför är deras uppväxtförhållanden extra viktiga. Barn som adopteras internationellt löper redan nu större risk att få problem med sin identitetsutveckling, vilket aktuell forskning visar. Även om det går bra för de flesta finns tyvärr en ökad risk för kriminalitet, missbruk och självmordsförsök. Att adopteras av ett homosexuellt par torde kunna innebära en ökad belastning för sådana barn, särskilt under tonåren.
Experter från kommittén har nyligen i en debattartikel fäst uppmärksamheten på två svenska kliniska studier från 1980-talet som visar att andelen adopterade inom barn- och ungdomspsykiatrin var ungefär dubbelt så hög som man kunde förvänta sig utifrån adoptivbarnens andel av den jämnåriga normalpopulationen. Dessa resultat bekräftas av vad som framkommit i en pågående studie om internationellt adopterade, där den första delstudien omfattar över 11 000 födda i slutet av 60-talet och början av 70-talet. För de internationellt adopterade är riskerna för självmordsförsök och fullbordat självmord tre till fyra gånger högre än i jämförelsegrupperna. Den överrisken gäller också för behov av vård på psykiatrisk klinik, liksom för sociala problem som allvarlig kriminalitet och behov av sjukhusvård på grund av missbruk. Författarna till debattartikeln påpekar att det inte finns någon enkel förklaring till resultaten men att det är samhällets skyldighet att ta kunskapen om adopterades sårbarhet på allvar. ”Det självklara vore då att arbeta för att underlätta för adopterade och förbättra hjälpen och stödet. I stället lägger regeringen fram ett förslag, som medför ökad belastning på den adopterade. Kommitténs egna undersökningar gav resultat som tyder på att barn i homosexuella familjer har särskilda problem i sina relationer och är mer socialt reserverade än andra barn. Dessa resultat och andra fakta som tyder på att adoptivbarn skulle möta större svårigheter i homosexuella familjer än i heterosexuella har kommittén valt att tona ner eller bortse ifrån”, heter det i artikeln.
Inom utredningen utfördes en attitydstudie för att spegla allmänhetens inställning till homosexuella. Studien, som inte skiljer på biologiska och internationellt adopterade barn, visar att en majoritet av svenska folket är negativ till adoptionsmöjligheter för homosexuella. Detta faktum skulle naturligtvis påverka livsvillkoren för barn som adopteras av homosexuella. Vi kristdemokrater anser inte att barn någonsin får bli ett medel i politiska ambitioner att vända opinionstrender.
I varje fråga som rör barn måste utgångspunkten vara att se till barnets bästa. FN:s barnkonvention framhåller att det främst är barnets rättigheter som ska beaktas vid en adoption. Barnkonventionen föreskriver också att om det råder osäkerhet om huruvida lagstadganden eller andra åtgärder är till skada för barnet eller inte så ska försiktighetsprincipen råda. Det innebär att sådana åtgärder inte ska vidtas som eventuellt kan utgöra ett hot mot barnets bästa, även om detta inte fullt ut kan beläggas. Barn får aldrig användas som verktyg för att åstadkomma vad som kan upplevas som en angelägen åtgärd för vuxna. Genom att tillåta homosexuella par att adoptera skulle Sverige enligt vår uppfattning frångå FN:s barnkonvention, som säger att alla beslut som rör barn ska utgå ifrån barnets bästa.
Lagförslaget strider vidare mot 1993 års Haagkonvention. Skulle förslagen i propositionen godtas av riksdagen måste dessutom den europeiska konventionen om adoptioner från 1967 frånträdas, något som regeringen själv kallar olämpligt men ändå föreslår. Kristdemokraterna avvisar detta förslag.
Det anförs ibland att det borde vara bättre för ett utsatt barn i ett utvecklingsland att få två homosexuella föräldrar än att växa upp i en fattig miljö med allt vad det innebär. En av faktorerna man måste ta med i beräkningen vid diskussioner om adoption är vad de utländska adoptionsbyråerna har för synpunkter, eftersom de svarar för 98 procent av det totala antalet adoptioner som sker i Sverige. Inget av de länder varifrån det nu kommer barn till Sverige för adoption accepterar partners av samma kön som adoptivföräldrar. Om Sverige inför en rätt för homosexuella par att prövas för adoption kommer detta med all sannolikhet att leda till att även de adoptioner som sker enligt nu gällande regler stoppas. Därmed berövas många barn möjligheter till ett bättre liv.
I januari 2001 lämnade den parlamentariska kommittén sitt betänkande om barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10). Kommittén hade till uppgift att undersöka och analysera villkoren för barn i homosexuella familjer samt att ta ställning till de rättsliga skillnader som i dag finns mellan homosexuella och heterosexuella par bland annat i fråga om möjligheten att adoptera och att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare.
De förslag kommittén presenterade orsakade en häftig debatt, inte minst sedan utredningens barnexperter tagit avstånd från kommitténs slutsatser.
Barnens rätt i samhället, Barnombudsmannen, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Adoptionscentrum, Nämnden för internationella adoptioner, Rädda Barnen, Socialstyrelsen, enskilda barnpsykiatriker, samtliga adoptionsorganisationer samt representanter för adopterade barn har ansett att homosexuella par inte bör få rätt att bli prövade för internationella adoptioner. Av det dryga 70-tal remissvar som inkommit stöder ett fåtal kommitténs förslag. Det är förvånansvärt att kommitténs majoritet och regeringen mot den samlade barnexpertisens inrådan föreslår långtgående förändringar av gällande lagstiftning i denna riktning.
I Socialstyrelsens yttrande framförs mycket allvarlig kritik mot kommittén. Bland annat pekar Socialstyrelsen på ”brister i redovisningen av underlaget för forskningsöversikten om barn i homosexuella familjer och det sätt på vilket databassökningar genomförts, brister i studiernas representativitet och brister i det vetenskapliga underlaget om riskfyllda kombinationseffekter”. Socialstyrelsen kritiserar också kommittén för att ha dragit ”generaliserande slutsatser från forskningsunderlaget trots vetskap om att detta inte är representativt”. Enligt Socialstyrelsens uppfattning har kommittén ”inte tillräckligt beaktat frågan ur ett barnperspektiv”.
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA, anser i sitt yttrande inte ”att den samlade forskningen visar att barn med homosexuella föräldrar utvecklas psykologiskt och socialt på liknande sätt som andra barn. NIA anser att sådana slutsatser inte kan dras vad gäller de internationellt adopterade barnen eftersom den forskning som utredningen hänvisar till i huvudsak återger barnens livsvillkor i homosexuella familjer där barnet lever med en biologisk förälder.” NIA påpekar också att det finns ”en tydlig tendens i betänkandet att tona ned den psykiska sårbarhet som adopterade kan uppvisa till följd av sin särskilda bakgrund”, liksom ”en tydlig tendens att tona ned de negativa resultat som framkommit i forskningen om barn i homosexuella familjer”.
Svenska Läkaresällskapet, slutligen, riktar skarp kritik mot kommitténs slutsatser. Bland annat heter det att kommittén ”medvetet och utan övertygande bevisföring valt att ge företräde åt de blivande föräldrarnas intresse. Detta trots att man på flera ställen i utredningen skriver att det alltid ska vara barnets intresse som ska ges företräde.” Svenska Läkaresällskapet påtalar också ”iögonenfallande brister” beträffande forskningsöversikten i kommitténs betänkande: ”Författaren redovisar varken sin metodik eller sina urvalskriterier, när han citerar ur en mycket omfattande litteratur. Man blir redan vid första genomläsningen tveksam till objektiviteten, när man finner hur författaren lyckas sammanfatta det ena komplexa området efter det andra i slagordmässiga formuleringar …” Avslutningsvis uttrycker man förundran över att barn i homosexuella familjer, som enligt samme författare inte har större problem än andra barn, samtidigt föreslås bli föremål för ”stödgrupper”.
Även Lagrådet uttrycker allvarlig kritik mot de nu aktuella förslagen. I Lagrådets yttrande ifrågasätts exempelvis lämpligheten i att genomföra en lagstiftning som, till följd av inställningen hos myndigheter i andra länder, inte kan förväntas få något praktiskt genomslag, och som samtidigt riskerar att medföra den konsekvensen att möjligheterna till adoption generellt försvåras.
Det finns anledning att ställa frågan varför en utredning gjorts, då varken kommittén i sitt betänkande eller regeringen i propositionen valt att beakta de resultat som framkommit inte minst genom utlåtanden från en samlad barnexpertis. Det är uppenbart att barnens bästa inte varit vägledande då förslagen formulerats.
|
Stockholm den 28 mars 2002 |
|
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Björn von der Esch (kd) |
Ingemar Vänerlöv (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Amanda Agestav (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |