Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av patientskadelagens preskriptionsregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende blodsmittade patienter.
Om en patient blir skadad i samband med hälso- och sjukvård i Sverige kan han eller hon bli berättigad till ersättning enligt patientskadelagen. Enligt patientskadelagen skall alla som bedriver hälso- och sjukvård ha tecknat en försäkring som kan ge ersättning till patienter som utsatts för skador inom hälso- och sjukvården. Vilka som blir ersättningsberättigade regleras i första hand av försäkringens skadereglerare, vid överklagande kommer ärendet till patientskadenämnden.
Även om det inte är vanligt, så förekommer det att patienter drabbats av skador inom sjukvården genom smittat blod. Detta har fått till följd att patienter fått hepatit C men fått kännedom och kunskap om att de drabbats av skadan först senare än gällande preskriptionsregler. Detta gäller i de flesta fall endast gamla skador med blodsmitta.
Eftersom det föreligger osäkerhet om blodkontrollen och eftersom skador av detta slag kan visa sig först flera år senare borde denna grupp av patienter särskiljas i bedömningen. Det är inte möjligt för en patient att veta om han eller hon drabbats av blodsmitta. Men om bevis föreligger om blodsmitta borde preskriptionsreglerna vara tillmötesgående och se till den drabbades bästa.
Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av preskriptionsreglerna i 23 § i nuvarande patientskadelag samt undantag i tolkning av tidigare preskriptionsbestämmelser avseende blodsmittade (hiv/hepatit C) patienter. Tidigare har riksdagens revisorer valt att lägga ner sin utredning av preskriptionstiden i patientskadelagen. Det är mycket olyckligt då problemet är mycket verkligt för ett antal människor.
Preskriptionsbestämmelsen inom patientförsäkringen är en av de regler som ändrats oftast sedan patientförsäkringen startade den 1 januari 1975. 1975 gällde att krav på ersättning skulle ha framställts inom två år från den tidpunkt då behandlingsskadan orsakades.
1979 flyttades preskriptionsbestämmelsen till 8 § i ersättningsbestämmelserna med den lydelse att tre år gällde istället för två år.
1982 ändrades bestämmelserna igen. Nu gällde tre år från det att skadan först visade sig, dock inte senare än 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan företogs.
1988 ändrades preskriptionsregeln igen. En säkerhetsventil tillades om att vid särskilda skäl kan ersättningskrav prövas. Enligt praxis gällde detta undantag endast tre-årsregeln.
1991 var det dags för ytterligare en ändring av preskriptionsbestämmelserna. Skadan skulle vara anmäld till sjukvårdshuvudmannen eller försäkringsgivaren inom tre år från det att den drabbade fick kännedom om skadan, men aldrig senare än 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan vidtogs.
Nuvarande patientskadelagen 1996:799 har samma lydelse vad beträffar preskription som i 1991 års lag.
För att alla patienter skall erhålla samma försäkringsskydd bör reglerna ändras så att även de som inte har känt till sin smitta kan erhålla ersättning trots att preskriptionsgränserna passerats för såväl 3- som 10-årsbegränsningen. De patienter som drabbats av blodsmitta upplever det vara mycket svårt att inte få rätt inför försäkringsgivaren. Riksdagen bör alltså uppdra åt regeringen att åter se över dessa regler och förslagsvis komma med undantagsregler för blodsmittade patienter.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |