Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en mindre justering av lagtexten eller förtydligande av förarbetena, varigenom den tillämpning av 28 § lönegarantilagen i fråga om ränta som gjorts under 28 år blir gällande i fortsättningen.
Statlig garanti på anställdas fordringar på lön infördes genom 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs. Lagen avser förmånsberättigade lönefordringar. Denna lag ersattes 1992 av lönegarantilagen (1992:497).
Enligt 28 § lönegarantilagen gäller att staten i fråga om utbetalt garantibelopp inträder i arbetstagares rätt mot konkursgäldenären. Vidare föreskrivs”: Utdelning i konkursen för arbetstagares fordran som ersatts av garantin tillfaller staten intill detta belopp.” Bestämmelsen har förts över oförändrad från 1970 års lag.
Lönegarantin är efter flera ändringar under 1990-talet begränsad till 100.000 kronor för varje arbetstagare. Detta medför att arbetstagarna i konkurser ofta har förmånsberättigade löneanspråk utöver vad garantin ersätter.
I 5 kap 5 § konkurslagen (1987:672) föreskrivs att borgenär (arbetstagaren) har företräde till betalning för återstående fordran framför borgensmannen (staten). Innebörden av 28 § lönegarantilagen, att utdelning i arbetsgivarens konkurs tillfaller staten intill det belopp som garantin ersatt, har emellertid tolkats så att staten får sitt regresskrav betalt utan hinder av att arbetstagaren inte har fått full betalning för sina anspråk mot arbetsgivaren. Något särskilt skäl för denna ståndpunkt framförs inte i propositionen 1970:201, trots att det strider mot konkurslagens regel om borgenärens företräde framför borgensmannen. I praxis har detta medfört att staten får full betalning för utbetalat belopp till arbetstagaren innan denne fått någon utdelning på sin fordran utöver lönegarantin.
Beträffande lönegarantin har någon ränta inte utgått från lagens tillkomst 1970 fram till 1998 då Högsta domstolen bestämde att ränta skall utgå. I rättsfallet NJA 1998 s. 219 blev frågan om staten skulle ha rätt till ränta på sitt regressanspråk föremål för prövning. Frågan besvarades i enlighet med praxis nekande i tingsrätt, i hovrätt och av två av Högsta domstolens ledamöter. Tre ledamöter tillerkände staten ränta på utbetalningar av garantibelopp.
Det ränteanspråk som staten tillerkändes med förmånsrätt beräknades som dröjsmålsränta, dvs enligt en räntefot som motsvarade det av Riksbanken fastställda, vid varje tid, gällande diskontot med tillägg av åtta procentenheter.
Från 1970 till 1998 har någon ränta sålunda ej utgått på lönegarantifordringar i konkurser. Undan för undan har lönegarantin begränsats. Genom rättsfallet 1998 har staten genom att tillerkännas ränta ytterligare begränsat arbetstagarens rätt utan att detta varit föremål för lagstiftarens bedömning. Utdömd ränta är drastisk med diskontot plus åtta procent = dröjsmålsränta. Löntagarnas förmånsrätt för lönefordran utöver garantin påverkas således av hur snabbt tillgångarna kan omvandlas till penningar. Exempelvis har avveckling av företag på obestånd under mitten av 1990-talet, då man ser utvecklingen, tjänat på om tillgångarna ej avvecklats alltför brådstörtat utan kunnat omvandlas till penningar efter det att konjunkturen vänt och värde-stegring skett.
Två av Högsta domstolens ledamöter uttalade följande:
En rätt för staten att erhålla utdelning för ränta på utbetalat belopp är emellertid svår att förena med lagtexten.
Ledamöterna uttalade vidare:
Lagstiftningen om lönegaranti syftar till att åstadkomma ett grundskydd för arbetstagarna, så att de får ut åtminstone en del av sin lön vid arbetsgivarens konkurs. Redan 1970 års lag innehöll vissa regler som begränsade arbetstagarnas rätt till garantibelopp, och rätten har begränsats ytterligare i 1992 års lag. Det innebär att, sedan garantiersättning har betalats ut, kan arbetstagarna inte så sällan ha en resterande fordran på lön jämte ränta som får bevakas i arbetsgivarens konkurs. Att staten konkurrerar med arbetstagarna om konkursboets medel, inte bara såvitt gäller utbetalade garantibelopp utan också beträffande ränta på garantibeloppen, synes stämma mindre väl med lagstiftningens syfte.
Det framgår inte av utredningen i målet huruvida de utbetalade garantibeloppen även har innefattat ersättning för ränta på lön. Om så har varit fallet, skulle en rätt för staten att i sin tur ta ut ränta på den utbetalade garantiersättningen i dess helhet innebära att dröjsmålsränta delvis togs ut som ränta på ränta. Det kan hävdas att en sådan ordning strider mot allmänna principer (se NJA 1991 s 3; jfr Wallin, a a s 234). I varje fall skulle det uppstå en ökad belastning på konkursboets medel, jämfört med om någon garantiersättning inte alls hade betalats ut utan arbetstagarna själva hade bevakat sina fordringar på lön jämte ränta fullt ut. Staten bör därför inte oavsett hur man ser på frågan om statens rätt till ränta på utbetalade garantimedel tillerkännas rätt till ränta på sådan del av medlen som utgör ersättning för ränta till arbetstagarna.
Även om frågan om ränta på ränta löses enligt det nu sagda får emellertid, med hänsyn till vad som tidigare anförts, övervägande skäl anses tala för att staten inte alls skall ha rätt till utdelning för ränta på garantibeloppen. Kronofogdemyndighetens talan skall sålunda lämnas utan bifall.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Stig Rindborg (m) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |