Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Allmänna arvsfonden avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arvsrätten utvidgas till farfar, farmor, morfar, mormor, deras barn samt kusiner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arv som saknar arvingar tillfaller staten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att myndiga bröstarvingars laglott avskaffas.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring för arvsskattens avskaffande.1
1 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
Allmänna arvsfonden tillkom 1929. Motivet var att till behjärtansvärda ändamål nyttja de arv vilka saknade arvingar. Vid Arvsfondens tillkomst försvann arvsrätten för farfar, morfar samt deras barn. Senare försvann även arvsrätten för kusiner. Syftet med omdaningen sades vara släktens minskade betydelse jämfört med äldre tider.
Varje år tillfaller omkring 600 arv fonden. I fjol inbringade det 239 miljoner kronor. Totalt har fonden tillgångar till ett marknadsvärde på knappt fyra miljarder kronor.
Sedan 1994 står det fonden fritt att donera pengar till såväl verksamhet som ligger inom statens och kommunernas åtaganden som sådan som är obunden dessa.
Mottagarna av Arvsfondens utbetalningar är inte sällan politiskt kontroversiella. Som exempel kan nämnas Ungdomsstyrelsen – som under en tvåårsperiod årligen kommer att ta emot tio miljoner kronor – och Elevorganisationen. Den senare är en vänsterorienterad rörelse, något som inte minst Moderata ungdomsförbundet har påvisat.
Det kan knappast sägas vara behjärtansvärda ändamål att arven går till politisk verksamhet. När privatpersoner testamenterar pengar är det vanligare att pengarna går till exempelvis medicinsk forskning.
Emellertid räcker det inte med att avgränsa Arvsfondens statut. Bättre är att återigen utvidga arvsrätten till släktingar. Många vuxna personer saknar numera egen familj, varför värdet av kontakt med släkten troligen har ökat. De arv som likväl inte har några arvingar bör tillfalla staten, förslagsvis för avbetalning av statsskulden. Därigenom minskar risken att den avlidne postumt stöder verksamhet denne ogillar.
Äganderätten måste stärkas. Det inbegriper den avlidnes sista vilja för hur dennes arv skall fördelas. Myndiga bröstarvingar bör inte ha någon automatisk rätt till föräldrarnas arv, om föräldrarna vill använda pengarna i något annat syfte.
Arvsskatten är orättfärdig. Staten bör inte lägga hinder i vägen för den avlidnes sista vilja. Ej heller bör staten lägga hinder i vägen för givmildhet.
Arvsskattens konsekvenser är särskilt allvarliga då det gäller fast egendom. Denna realiseras sällan, varför det då inte heller tillkommer några pengar att betala skatten med.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Anders Björck (m) |
Elizabeth Nyström (m) |