Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frånskildas rätt att adoptera barn.
Putte kom till Anna och Klas som fosterbarn när han var tre år. Putte hade haft det besvärligt hemma hos sina riktiga föräldrar. Bägge var allvarliga missbrukare och till slut blev Putte omhändertagen av de sociala myndigheterna och placerad som fosterbarn hos Anna och Klas.
Anna och Klas fick inga egna barn och de började allt mer betrakta Putte som sin egen son. När Putte var elva år tyckte emellertid både Anna och Klas att de ville gå skilda vägar. De var inte ovänner, men kände att de inte hade så mycket gemensamt längre. Jo, de hade ju Putte så klart! Därför fick Anna bo kvar i villan tillsammans med Putte och Klas bosatte sig alldeles i närheten för att Putte skulle kunna träffa sin ”pappa” så ofta han ville. Det fungerade jättebra! Putte och pappa Klas umgicks nästan varje helg. Detta fortsatte de med även sedan pappa Klas gift om sig och Putte fått en liten ”syster”.
När Putte var femton år dog hans riktiga mamma. Hans riktiga pappa hade dött redan när Putte var fem år gammal. När Puttes bägge föräldrar var döda tyckte Anna och Klas att det var dags att ansöka om att få adoptera Putte. Putte blev överlycklig. Äntligen skulle de föräldrar som han betraktade som sina bli hans mamma och pappa på riktigt.
De gick tillsammans till en advokat för att få hjälp med adoptionshandlingarna. Där drabbades de emellertid av sitt livs största besvikelse. Bägge föräldrarna kunde inte prövas som adoptivföräldrar eftersom de var skilda! Hela familjen var otröstlig. Hur kunde lagstiftningen vara så grym? Varför kunde inte Putte få samma rättigheter gentemot sina bägge föräldrar som andra barn till frånskilda föräldrar?
Ja, varför skall inte frånskilda föräldrar kunna prövas som fosterföräldrar om det vid prövningen visar sig vara det bästa för barnet? Vi anser att detta bör vara tillåtet och menar att lagstiftningen måste ändras.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Elizabeth Nyström (m) |
Anita Sidén (m) |