Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för ungdomspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta till vara även nya metoder för att stärka unga människors villkor och engagemang för demokrati, rättvisa och framtidstro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad arbetsrätt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad arbetslöshetsförsäkring.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlings- och arbetsmarknadsutbildning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ungdomsstyrelsen och Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.
1 Yrkandena 3–5 hänvisade till AU.
Inledningsvis vill vi uttrycka vår tveksamhet till begreppet ungdomspolitik. Vår utgångspunkt är att man inte skall dela in politiken i olika grupper. Ungdomar är först och främst människor. Det finns en tendens inte minst hos socialdemokrater och andra grupper på vänsterkanten att genom särbehandling tro sig vinna denna grupps lojalitet och stöd. Vi delar inte denna inställning och denna tendens. Den politik som är nödvändig för att ge unga människor en bra utbildning eller möjlighet till ett riktigt jobb gynnar andra ”grupper” i samhället.
Ett genomgående tema i regeringens politik går ut på att få unga människor in i systemen. Det handlar främst om att få unga människor delaktiga i dagens representativa demokrati. Ungdomar skall in i alla kommittéer, kommissioner, ungdomsråd, förtroendevalda organ m.m. Det verkar som om regeringen, något tillspetsat, tror sig kunna lösa alla problem genom att ”trycka” in de unga i det representativa systemet.
I verkligheten är det så att de unga inte vill. Dagens ungdomar tycker att det är viktigast att ha direkt makt över sina liv, att ha rätt att välja och styra själva. Det innebär konkret att den representativa politikens makt måste minska till förmån för individernas direkta makt över sina egna liv. Dessutom är ungdomar i allt större utsträckning individualister som vägrar att inordna sig i kollektiva lösningar eller färdiga mallar. Detta märks givetvis även på den politiska arenan, där färre unga vill ”köpa” de färdiga politiska paket som partierna erbjuder. Därför kommer inte några problem att lösas av att unga kommer in i alla dessa representativa organ.
Ungdomar är inte oengagerade eller ointresserade av politik, vilket i bland framförs som ett argument. Tvärtom. Exempelvis var valdeltagandet bland förstagångsväljare vid det senaste valet högre än genomsnittet. Dessutom finns det mycket som tyder på att ungdomar engagerar sig mer politiskt i dag än för bara tio år sedan. Exempelvis har dubbelt så många deltagit i en bojkott av någon vara och tre gånger så många som skrivit på en protestlista än vad som var fallet för ett decennium sedan.
Problemet ligger i stället hos politikerna, partierna och den förda politiken. De måste förändras radikalt för att kunna attrahera unga människor. Vi tror inte att de som i huvudsak varit ansvariga de senaste femtio åren för hur situationen ser ut i dag har förmågan och möjligheten att komma med förslag på åtgärder för att på ett reellt sätt ändra den situation som allt för många unga människor befinner sig i. Vikten av ett bättre samarbete över generationsgränserna kan inte nog understrykas.
Frågan om unga människors inflytande och delaktighet i samhället är högaktuell för samtliga politiska partier efter 1998 års val på grund av det minskade valdeltagandet. Även om Moderata samlingspartiet i större utsträckning än andra partier förmådde attrahera unga väljare kan vi naturligtvis inte slå oss till ro med det. Regeringen har sedan länge gjort bedömningen att det nu behövs direkta åtgärder för att bl.a. stärka unga människors inflytande och delaktighet i samhället.
Utöver satsningar på traditionell skoldemokrati med elevråd, elevombudsmän m.m. har regeringen föreslagit att även ungdomskommissioner och ungdomsdelegationer skall inrättas. Dessvärre tycks regeringen bortse från hur unga människors verklighet faktiskt ser ut, varför de föreslagna åtgärderna riskerar att bli bara ytterligare ett slag i luften. Vi ifrågasätter starkt om gamla metoder är tillräckliga för att öka unga människors engagemang och delaktighet i skolan och i samhället i övrigt.
Regeringens politik på detta område har byggt på tre övergripande mål som gått ut på att ungdomar skall ges goda förutsättningar att leva självständiga liv, ges möjlighet till inflytande samt att ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande skall tas till vara som en resurs. Den höga ungdomsarbetslösheten motverkar samtliga dessa mål. Kampen mot denna borde därför ha högsta prioritet hos regeringen.
Problemet med ungdomsarbetslöshet, och övrig arbetslöshet, har självklart sin grund i ett dåligt företagsklimat. Sveriges otillräcklighet på detta område bevisas med all önskvärd tydlighet genom utflyttningar av företag och arbetskraft, samtidigt som brist på samma arbetskraft råder i landet. För att komma till rätta med detta har vi moderater föreslagit en mängd åtgärder i form av skattesänkningar, regelförenklingar, konkurrensförbättringar osv. För att minska arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet måste därutöver en rad andra åtgärder vidtas.
Arbetsrätten måste för att uppmuntra till anställande vara anpassad till arbetsmarknaden. Samstämmiga analyser som de senaste åren ägnats den svenska arbetsmarknaden har pekat på behovet av en modernisering av arbetsmarknadslagarna. ”De nya jobben”, framför allt inom snabbt växande företag och branscher på IT-området, sysselsätter många ungdomar och kräver ett mycket flexiblare system.
Vi menar att utgångspunkterna måste vara att reglerna på arbetsmarknaden medger individualisering och att arbetsrättigheter skall tillfalla den enskilde, inte organisationerna på arbetsmarknaden. Det är den enskilde individens avtal med arbetsgivaren som skall vara grunden för anställningen. Grundläggande rättigheter skall regleras i lag, men därutöver skall den enskilde kunna bestämma över sin arbetstid och förhandla om sin lön. Åtskilliga av de problem som ungdomar möter vid inträdet i arbetslivet har att göra med lönebildningen. De avtalade lönerna motsvarar inte vad många unga, och med nödvändighet mindre erfarna, kan prestera. En mer flexibel lönesättning medverkar till att flera unga skulle kunna erbjudas meningsfulla arbeten.
Turordningsreglerna är ett annat problem för ungdomarna på arbetsmarknaden. Genom principen ”sist in – först ut” cementeras arbetsmarknaden, och redan anställda gynnas på ungdomars bekostnad. Det undantag som de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet nyligen beslutade om innebär ett litet men viktigt första steg i riktning mot en reformerad arbetsrätt anpassad till dagens arbetsmarknad.
Mellan en halv och en miljon människor befinner sig i en position där deras ekonomiska standard inte påverkas av om de är arbetslösa, arbetar lite eller arbetar mycket. På detta vis ges dåliga incitament till landets arbetslösa att ge sig in på arbetsmarknaden. Speciellt skadligt är detta för ungdomar som genom att tillbringa ungdomsåren i arbetslöshet och bidragsberoende riskerar att lägga grunden för att fortsättningen av livet tillbringas på samma sätt. Detta är oacceptabelt.
Enligt vår mening skall arbetslöshetsförsäkringen vara en omställningsförsäkring som skyddar den arbetslöse mot inkomstbortfall under den tid han eller hon söker nytt arbete eller omskolar sig. Däremot får försäkringen inte fungera som en evig medborgarlön för den som en gång lyckats vinna inträde på arbetsmarknaden. En ny arbetslöshetsförsäkring måste vara utformad så att den uppmuntrar arbetslösa till att ta deltidsjobb och korttidsanställningar.
Effektiviteten i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken är för låg och undanträngningseffekterna för stora. Det leder till förluster, både för de arbetslösa och för skattebetalarna. En av arbetsmarknadspolitikens huvuduppgifter måste vara att bidra till ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Därför bör arbetsmarknadspolitiken koncentreras på två åtgärder.
Den ena är ett erbjudande om lärlingsutbildning för alla arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Systemet bör byggas upp tillsammans med företagen och erbjudas alla ungdomar i den aktuella åldern efter 100 dagars arbetslöshet.
Det andra är en arbetsmarknadsutbildning med syfte att sörja för fokuserade insatser riktade mot specifika yrkesområden samt definierade kompletteringar av arbetslösas kompetens. Här ingår också stöd till arbetshandikappade.
Mer allmän utbildning av arbetslösa bör inte anordnas inom arbetsmarknadspolitikens ram utan anförtros de gängse systemen för vuxenutbildning.
Genom regeringens politik har Ungdomsstyrelsen fått en central roll i arbetet med ungdomsfrågor. Vi har tidigare uttryckt vår inställning att Ungdomsstyrelsens verksamhet bör begränsas och att dess struktur bör ses över. Denna inställning har vi kvar, och vi menar att regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag som innebär att Ungdomsstyrelsen i sin nuvarande utformning avskaffas och att dess verksamhet tas över i nedbantad form av annan organisation. En väg vore att Kulturdepartementet och Kommunförbundet får ett ökat ansvar, t. ex. vad gäller stöd till de politiska ungdomsorganisationerna och allmänt arbete med ungdomsfrågor.
Ungdomsstyrelsen finansierar bland annat verksamheten i Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU). Detta är ytterligare en del av det ”Organisations- och Bidragssverige” som vi moderater vill komma bort ifrån. Anledningarna till att Ungdomsstyrelsens verksamhet i allmänhet, och LSU:s verksamhet i synnerhet, bör begränsas är flera.
Till att börja med klarar inte LSU av att balansera de olika medlemsorganisationernas särart, vilket bland annat kommer till uttryck i olika rapporter och kravlistor som publiceras i LSU:s namn. De innehåller en politisk preferens som inte alla medlemsorganisationer delar, och det blir därigenom olyckligt om en sådan organisation, genom sitt medlemskap, ändå står som avsändare för LSU:s budskap.
LSU har genom sin position i föreningsstrukturen mycket inflytande. LSU används t.ex. ofta som remissinstans av regeringen vid olika utredningar som gäller ungdomars inflytande. Det är inte ovanligt att ungdoms- eller demokratiministern möter unga hos LSU. Sverige har en ungdomsdelegat i FN-sammanhang. Denna utses av LSU. Som tidigare har nämnts vänder vi oss emot att ungdomar, eller för den delen ungdomsförbund, klumpas ihop som en intressegrupp. Att ungdomsförbund skall delta i samarbeten som sker under dessa premisser är något vi vänder oss emot.
De allra flesta frågor som berör yngre medborgare skall naturligtvis handläggas i respektive kommun och i så nära samråd som möjligt med lokala ungdomsorganisationer. Även icke-politiska organisationer och andra intressegrupper som arbetar med ungdomar bör vara med i detta arbete.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Elisabeth Fleetwood (m) |
|
|
Lennart Fridén (m) |
Jan Backman (m) |
|
Roy Hansson (m) |
Anne-Katrine Dunker (m) |
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Lars Hjertén (m) |
Birgitta Wistrand (m) |
|
Kent Olsson (m) |