1 Innehållsförteckning 44
2 Förslag till riksdagsbeslut 45
3 Minoritetsspråkens framtid 46
4 Det skrivna ordet 46
5 Förändrade presstödsregler 47
6 Enhet/centrum för finska och finsk kultur i Mälardalen 48
7 Minoritetspolitik inom filmens område 48
8 Film i Sameland/Tornedalen 49
9 Språknämnd för minoritetsspråk 49
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör överväga möjligheten att införa ett särskilt stöd för det skrivna ordet på nationella minoritetsspråk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att dagstidningar inom ramen för presstödet bör ges möjlighet att söka särskilda medel för redaktionell verksamhet på nationella minoritetsspråk.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inrätta enhet/centrum för finska och finsk kultur vid Mälardalens högskola.2
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till samtal med Kulturrådet och Svenska Filminstitutet om förutsättningarna för att förverkliga projektet Film i Sameland och Tornedalen.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till samtal med Svenska Filminstitutet om möjligheterna att göra en kulturpolitisk satsning på minoriteterna inom filmens område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av språkvårdande organ för tornedalingar och romer.
1 Yrkande 2 hänvisat till KU.
2 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
Små språk är ständigt hotade. Historiskt sett är det många språk som har försvunnit, som exempel brukar tas etruskiska, gotiska och latin. När ett språk försvinner sker det som regel genom att minoriteten övergår till majoritetens språk.
För att hålla de små språken och kulturerna vid liv krävs det därför särskilda insatser för litteratur, teater, musik, radio- och TV-produktion, film, undervisning, forskning och utveckling av språket m.m.
Språkbyten sker i vår tid med allt större hastighet. Språkforskarna anser att ett stort antal av världens omkring 6 000 språk är hotade. Risken är att bara de språk med någon form av officiell maktstatus eller språk som talas av minst hundratusen har en möjlighet att överleva. Om detta skulle visa sig vara sant så skulle det innebära att enbart sverigefinskan skulle kunna överleva av egen kraft och med hjälp av de åtgärder som vidtagits för minoritetsspråken i Sverige. Detta är givetvis inte tillfredsställande.
De nationella minoritetsspråken i Sverige talas alltså, med undantag för sverigefinska, av grupper på långt under 100 000. Många män och kvinnor befinner sig i en process där de förlorat minoritetsspråket och helt övergått till att tala och läsa svenska.
Om vi skall rädda våra minoritetsspråk så brådskar det, och åtgärder måste vidtas på fler olika politikområden. Av avgörande betydelse är naturligtvis att unga män och kvinnor, flickor och pojkar, uppmuntras och motiveras att använda språket och inte minst att omgivningen erbjuder dem möjligheter att göra det.
Gemensamt för samerna, romerna och tornedalingarna är att det historiskt sett är den muntliga kulturen som varit den dominerande. Samerna har kommit längst när det gäller att utveckla sitt skriftspråk. För att språken skall kunna bevaras krävs att de tecknas ned, ges ut i tryck eller dokumenteras på annat vis. För att förverkliga detta innehållsmässigt behöver Kulturrådets uppdrag utvidgas till att även innefatta stöd till projekt som normalt inte hör till Kulturrådets område, t.ex. stöd till religiös litteratur, ordböcker, grammatikor etc.
Ett sådant stöd skulle ge minoriteterna en möjlighet att beskriva och presentera sig själva och sin kultur inte bara för majoritetsbefolkningen utan också för den egna yngre generationen.
Med anledning av det behov som finns av att dokumentera minoritetsspråken bör regeringen överväga möjligheten att införa ett särskilt stöd för det skrivna ordet på nationella minoritetsspråk. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
När det gäller att skapa en långsiktig minoritetspolitik är språket en mycket viktig faktor. Utan en medveten politik för att bevara språket är risken stor att den goda intentionen att föra en bra samlad minoritetspolitik skjuts i sank. Ett av de bästa sätten att stärka språket är genom dagstidningarna. Regeringen gör i propositionen om nationella minoriteter i Sverige bedömningen att nuvarande presstödsregler ger ett tillräckligt stöd för samiska, finska och meänkieli.
Det finns i presstödsförordningen (1990:524) förmånligare villkor för tidningar som vänder sig till minoriteter. I dag finns tre dagstidningar med presstöd som vänder sig till finnar, nämligen Viikkoviesti, Ruotsin Suomalainen och Haparandabladet.
Detta är bra men inte tillräckligt för att på sikt bevara och öka kunskapen om språket bland de nationella minoriteterna. Dessa tidningar är speciella och spridningen inte särskilt stor. Exempelvis har de flesta finnar större intresse av den tidning som finns där de är bosatta. Det behövs ett riktat stöd till de dagstidningar som regelbundet har redaktionellt material på ett eller flera minoritetsspråk. Trots att riksdagen tagit beslut om att erkänna de nationella minoriteterna pågår på tidningsområdet en försvagning av servicen till dessa grupper. Som ett exempel kan nämnas att Eskilstuna-Kuriren med Strängnäs tidning nyligen beslutat sig för att lägga ned tidningens finska sida. De argument som framförts för nedläggningen är att den finska sidan infördes för 40 år sedan för att ge aktuella nyheter och samhällsinformation till de många invandrare som kom från Finland och som inte kunde någon svenska. Eftersom finska sidan inte längre spelar denna roll den gjorde när den kom till, då de flesta nu kan läsa svenska och den tredje generationen finländare inte behärskar finska, så läggs den ned.
Vänsterpartiet anser att när det gäller att skapa en långsiktig minoritetspolitik krävs det speciella insatser för att även stimulera andra och tredje generationens invandrare att läsa på sitt modersmål. En sådan satsning ökar även förståelsen och toleransen för minoritetsspråken. Ett bra sätt att göra detta är att staten ser till att presstödsreglerna förändras så att tidningar som dagligen ger ut en eller flera sidor på ett eller flera minoritetsspråk får ett bättre generellt stöd. Dessutom behövs ett särskilt stöd för distribution till dem som bor utanför själva spridningsområdet.
Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag till hur presstödsreglerna kan anpassas för att förverkliga motionens syfte vad gäller att stimulera dagstidningar i hela landet att publicera en eller flera sidor på minoritetsspråk. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett förverkligande av en allmän minoritetspolitik i hela landet behöver kombineras med särskilda resurser i minoritetsspråkens kärnområden. Främst Stockholmsområdet, västra Mälardalen och Göteborgsregionen bildar egna, näst intill kontinuerliga områden med en stor andel människor med finsk bakgrund. Under det senaste decenniet har det allt tydligare framgått att stödet för finska och finsk kultur behöver anpassas till det uppdämda behov som finns. Man behöver bl.a. skapa en koppling till den tvåspråkiga undervisning som finns och öka dess attraktionskraft genom en högskoleutbildning. Denna högskoleutbildning skall fungera som ett komplement till redan existerande resurser.
Undervisningssystemet är ryggraden i varje språklig minoritetsgrupps överlevnad. I västra Mälardalen och dess närområden finns ett behov av att utöka och förbättra undervisningen i finska inom ungdomsskolan, att skapa en grund för en förnyad lärarutbildning med inriktning på finska och att skapa en koppling mellan dessa och högskolenivåns vetenskapligt grundade undervisning. Detta gäller både språket och den historiska och nutida integrationen av finsktalande i det svenska samhället. Man behöver också skapa en bättre grundforskning om kultur- och språkbevarande bland sverigefinnar, vilket även kan överföras på andra språkgrupper.
Det har framgått av sverigefinnarnas nutida historia att en grupp knappast kan integreras på kortare tid än tre fyra decennier, ett faktum som alltför ofta glöms bort i dagens integrationsdiskussioner. Undervisning på de lägre skolnivåerna kan inte utvecklas utan stöd från undervisning och forskning på högre nivåer.
En lämplig placering av en sådan enhet är Mälardalens högskola. En sådan enhet skulle inte bara skapa en möjlighet för de många människor i Mälardalen som har föräldrar med rötter i finskan och finsk kultur, utan också skapa en vidare lokal och regional kunskap om den mångfald som alltid karaktäriserat hela Mellansverige och där det finska varit en del av historien i över ett halvt millenium. Närheten mellan en lokal historia och en högre utbildning om denna, mellan den nutida levande kunskapen om sverigefinnarnas moderna historia och forskning/undervisning om den liksom de goda sociala ekonomiska grunderna för högre studier skulle också kunna bidra till att benägenheten att studera på högre nivåer ökar bland sverigefinska kvinnor och män. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En framtida filmproduktion på minoritetsspråken hör till de viktigaste satsningarna för att stärka språket hos unga kvinnor och män. Förutom att stärka identiteten och språket hos den egna gruppen kommunicerar filmen också med andra grupper. Detta gör filmen till någonting unikt. Vi behöver inte kunna varandras språk för att förstå varandra. Vi kan ändå ta del av det som filmen vill berätta. Filmen skapar ett samtal som vi behöver för att kunna förstå, för att kunna förändra och bli klokare.
Vid filmavtalets tillkomst aktualiserades aldrig de nationella minoriteternas behov. Detta är därför något som måste repareras i efterhand. Om inget utrymme finns inom avtalets ram bör andra möjligheter övervägas. Det behövs en belysning av produktion och distribution och tillgång på film för de nationella minoriteterna. Om resultatet av diskussioner och genomlysning blir att detta stöd måste läggas utanför själva filmavtalet bör det prövas om det ändå kan hanteras av Svenska Filminstitutet.
Regeringen bör därför tar initiativ till samtal med Svenska Filminstitutet om möjligheterna att göra en kulturpolitisk satsning på minoriteterna inom filmens område.
Regionala filmresurscentrum i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Dalarna har gjort stora insatser för att stärka filmen i detta område, och de har varit av stor betydelse även för de nationella minoriteterna. Genom dessa filmcentrum är grunden lagd för att lyfta fram olika filmberättelser från norr. Ett resurscentrum för samisk och tornedalsfinsk film är ett viktigt komplement till den redan existerande strukturen av regional film och ett viktigt bidrag till att utveckla Sverige som filmnation.
Regeringen bör tar initiativ till samtal med Kulturrådet och Svenska Filminstitutet om förutsättningarna att förverkliga ett samiskt och tornedalsfinskt filmprojekt, Film i Sameland/Tornedalen (FIST). Detta projekt är unikt i det avseendet att det knyter ihop och stärker banden mellan tornedalsfinsk och samisk kultur. Projektet bör ha som övergripande målsättning att med hjälp av audiovisuella medier stärka dessa nationella minoritetskulturer. Resurscentret skall främja filmkulturell verksamhet i syfte att stärka och utveckla samiskan och tornedalsfinskan språkligt och kulturellt. FIST skall verka för att stärka yttrandefriheten genom att stimulera eget skapande i rörlig bild. Verksamheten skall i sin helhet prioritera unga flickor och pojkar, män och kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett språkvårdande arbete, som det exempelvis utförs av Svenska språknämnden och även av Sverigefinska språknämnden, är på sikt en nödvändighet för att ett språk ska utvecklas och leva vidare. Även på samiskans område finns språkvårdande instanser, nämligen ett språkråd som sorterar under Sametinget och dessutom en nordisk samisk språknämnd som är underställd sametingen i Norge, Finland och Sverige. De jiddischtalande har en språkakademi som finns i New York. Dessa har också en mycket stark skriftlig tradition. De grupper bland de nationella minoriteterna som saknar språkvårdande organ är därmed tornedalingar och romer.
Syftet med Svenska språknämnden är att nämnden skall följa utvecklingen av det svenska språket i tal och skrift och med denna kunskap som utgångspunkt ge råd till språkanvändarna i syfte att främja gott språkbruk. Syftet är också att stärka den nordiska språkgemenskapen. Svenska språknämndens verksamhet innefattar dokumentationsarbete, tillämpad forskning, folkbildning och opinionsbildning, rådgivning samt rent normerande verksamhet.
Språkvårdsarbetet inom Sverigefinska språknämnden sker främst genom daglig rådgivning, kontinuerligt terminologiskt arbete, publikationsverksamhet, medverkan i språkvårdskurser, program i radio och i den sverigefinska pressdebatten samt anordnare av seminarier för olika yrkesgrupper.
Ett språk måste kunna användas i alla olika sammanhang om det ska kunna leva vidare: i privatlivet, i det samhälleliga och i det offentliga kulturella livet. Detta förutsätter att språket standardiseras och att begrepp skapas för nya företeelser, t.ex. inom det tekniska och politiska området. Inom det kulturella området måste språket kunna användas på alla nivåer inom utbildning och forskning och inom alla kulturella uttrycksformer som litteratur, teater, sångtexter, tidningar, tidskrifter, inom film, radio och TV m.m. Om samtliga minoritetsspråk i Sverige skall utvecklas och leva vidare, vilket är syftet med minoritetspolitiken, behövs det språknämnder eller motsvarande för samtliga minoritetsspråk. Regeringen bör därför utreda möjligheterna att inrätta språknämnder för de minoritetsspråk som saknar språkvårdande organ. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
|
|
Siv Holma (v) |
Stig Eriksson (v) |