1 Innehållsförteckning 18
2 Förslag till riksdagsbeslut 20
3 Inledning 23
4 Liberal kulturpolitik 23
5 Frihet, mångfald, kvalitet 23
6 Finansiering från flera håll 24
7 Kunskap och kultur som tillväxtens motor 25
8 Kulturen behöver ökade resurser 26
9 Stimulera barns och ungdomars kulturintresse 26
10 Kunskap och bildning 27
11 Främja läsandet 28
12 Utred en enhetlig kulturmoms 28
13 Avskaffa filmcensur för vuxna 28
14 Sponsring av kultur ska underlättas 29
15 Kultur som vapen mot intolerans 29
16 Kultur för alla 30
17 Kultur på nätet 30
18 Återupprätta stiftelsen Framtidens kultur 30
19 Vårda kulturarvet 31
20 Satsning på museer 32
21 Nationella uppdrag 33
22 Öka stödet till fria grupper och regionala teatrar 33
23 Stöd till de nationella institutionerna 34
24 Stärk musiken och dansen 34
25 Det offentliga rummet 35
26 Form- och designcentrum till Göteborg 36
27 Regionala kulturpengar 36
28 Kultur- och språkstöd till invandrare och minoriteter 37
29 Kultur på export 37
30 Professionella och amatörer 37
31 Ersättningar och bidrag 38
32 Regeringen sänker hyrorna men tar pengarna 39
33 En osund finansiering av kulturen: arbetsmarknadsåtgärderna 40
34 En utväg ur kulturens kroniska ekonomiska kris 40
35 Radio och TV i Internetåldern 41
36 Öppna kanaler bör ges statligt stöd 42
37 Ökade resurser till trossamfunden och idrotten 43
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av kulturpolitiken i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minskat presstöd.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av skatteregler för att underlätta sponsring av kultur.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativ finansiering av Kulturnät Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utredning av en enhetlig momssats på kulturområdet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om periodiska tidskrifter på Internet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stiftelsen framtidens kultur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av personalsammansättningen, både till antal och kompetens, inom de statliga myndigheter som ansvarar för olika arkiv.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till plan för hur staten kan stödja att museernas samlingar kan vårdas i framtiden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringsprogram för hur arkiven skall bli fullständiga då post går via e-post och information datoriseras.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring för hur Riksutställningar kan förändras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny åldersgräns på 18 år i samband med att vuxencensuren bör avskaffas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationellt uppdrag för Textilmuseet i Borås.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till Nordiska Akvarellmuseet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett inlemmande av Marionettmuseet under myndigheten för Statens museer för världskultur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändring av Riksteatern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslagen till de regionala teatrarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till de fria grupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till Moderna museet, Dramatiska Teatern, Dansens Hus och Kungl. Operan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till Göteborgsoperan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till länsmusiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ett rådgivningscenter för dansare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en mötesplats för form och design i anslutning till Röhsska museet i Göteborg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till Statens kulturråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett program för hur kultur kan användas i exportsyfte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragsgivande myndigheter och styrelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling m.m. av offentlig konst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om droit de suite.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen först den 1 januari 2002 skall ändra beslutsordningen vad gäller inkomstgarantier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett nytt system för finansiering av public service.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ambitionerna inom SVT och SR att investera i digitalteknik.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställning:
1 Yrkandena 2 och 12 hänvisade till KU.
2 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 29 hänvisat till LU.
4 Yrkande 30 hänvisat till AU.
Tusental kronor
|
Anslag |
Propositionen |
Fp:s anslags-förändringar |
Motiv |
|
27:1 Statens biografbyrå |
9 363 |
– 4 500 |
Filmcensur för vuxna skall avskaffas. |
|
28:1 Statens kulturråd |
38 967 |
– 7 000 |
5 miljoner kronor förs över till regionerna. Dessutom skall Sveriges kulturnät ej finansieras genom staten. |
|
28:3 Nationella uppdrag |
8 000 |
1 000 |
Textilmuseet i Borås föreslås tilldelas ett nationellt uppdrag. |
|
28:5 Bidrag till Riksteatern, Operan, Dramaten, Dansens Hus och Svenska rikskonserter |
805 811 |
– 29 000 |
Rikskonserters (-10 miljoner) och Riksteaterns (-27 miljoner) uppdrag kan minskas till förmån för regionerna. Samtidigt anslås 3 miljoner extra till Dramaten och Operan, medan Dansens Hus skall få 2 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. |
|
28:6 Bidrag till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner |
647 150 |
30 000 |
För att avhjälpa länsmusikens och de regionala teatrarnas ekonomiska problem. Fem miljoner kronor är avsatta för Göteborgsoperan. |
|
28:7 Bidrag till vissa teater-, dans och musikändamål |
134 000 |
8 500 |
Stödja de fria grupperna. 1,5 miljoner kronor avsätts till Sveriges Teatersamlingar. |
|
28:16 Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön |
40 438 |
|
Överföra en del av ansvaret till landsting och kommuner. |
|
28:29-30 Centrala museer |
884 428 |
15 000 |
Stödja de centrala museerna. Moderna museet tillförs 3 miljoner kronor utöver regeringens förslag. 1,5 miljoner extra tilldelas Svenskt visarkiv. |
|
28:31 Bidrag till regionala museer |
137 356 |
17 000 |
Främja den regionala kulturutvecklingen. 2 miljoner kronor avsätts till Nordiska Akvarellmuseet. |
|
28:34 Riksutställningar |
39 717 |
– 5 000 |
Uppdraget kan minskas till förmån för regionerna. |
|
28:39 Stöd till trossamfund |
50 750 |
10 000 |
Stödet behöver ökas med tanke på trossamfundens stora ansvarsområde. |
|
30:1 Stöd till idrotten |
455 240 |
5 000 |
Till idrottsforskning, dopningbekämpning samt integrations- och jämställdhetsfrämjande insatser. |
|
Nytt anslag: Möte mellan kulturer |
0 |
4 000 |
För att stödja invandrares kulturer och språk. 1 miljon kronor avsätts till minoriteters arkiv. |
|
Nytt anslag: Bidrag till Öppna kanaler |
0 |
5 000 |
Inför statligt bidrag till de öppna kanalerna. |
|
Summa för utgiftsområdet |
8 106 670 |
40 000 |
Riksdagsåret 2001/02 öppnades i skuggan av tragedin i New York och Washington. En svår tid väntar världen – en tid av ökad spänning. Hoten mot demokratin tecknar sig skarpare än på decennier. Kulturens roll blir alltid tydligare när kriser hotar. I denna motion beskrivs Folkpartiets syn på konst och kultur, självklart med utgångspunkt i en liberal grundsyn och med stor uppmärksamhet på dagens behov av gemenskap, värme, mänskliga möten och djupgående dialog.
Folkpartiet liberalerna har redan tidigare föreslagit några grundläggande kursomläggningar inom kulturpolitiken. Vi fördjupar denna diskussion i dag.
Kulturpolitiken får aldrig reduceras till ett verktyg för att lösa andra problem i samhället; arbetslöshet, regional obalans, bristande jämställdhet eller liknande. Kulturens värde kan och får inte mätas endast i konkreta mål som arbetstillfällen. Kulturen erbjuder visioner, reflektion, fördjupning och livsglädje; den stora öppna horisont som kulturen öppnar inför människorna utgör en grogrund för tolerans och skapande möten.
Kulturpolitiken är politikens mest ödmjuka gren, samtidigt som den är ett politiskt område som kräver energi och beslutsamhet. Den får och kan inte sträva efter att styra kulturlivets utveckling. Den ska däremot ge starka impulser, bestämt försvara de demokratiska principerna om tanke- och yttrandefrihet samt garantera förutsättningarna – ekonomiska och organisatoriska – för en sund vardag när det gäller produktion, distribution och mottagning av kultur. Därför måste kulturpolitiken struktureras av konkreta och mätbara mål − det måste kunna gå att avgöra om kulturpolitiken uppnått sitt syfte eller inte. Idag finns det stora brister inom detta område, vilket vi tidigare påpekat.
De kulturpolitiska mål som fastställdes under 90-talet erbjuder alltså idag liten vägledning. Vi föreslår att de nuvarande målen förändras för att uppnå större klarhet.
Frihet, mångfald och kvalitet är grundprinciperna i den liberala kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik, som skapar goda förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv, tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.
Frihetstanken är djupt förankrad i den liberala själen. Det handlar om frihet att uttrycka sig; frihet att utvecklas; frihet att röra sig över stora avstånd i tankarnas och drömmarnas värld; möjlighet att slippa instängdhet, begränsningar och trångsynta mönster för tanke och handlingar. För att fortsätta forma demokratin krävs ett offentligt samtal. Kultur i form av konst, litteratur, teater är ofta det som ger stoff, kunskap och inspiration till detta samtal.
Att kulturlivet är fritt från ingripanden och begränsningar är en förutsättning för att uppnå det livaktiga offentliga samtalet. Få områden lämpar sig så illa för lagstiftning och anvisningar som kulturen. Alla försök att med lagar snäva in kulturen, vars inneboende kraft finns just i att vara fri, dynamisk och ifrågasättande, måste avvärjas. Därför kan det vara speciellt viktigt att det som inte får allmänt gillande uttrycks. Så slipar vi våra argument eller finner att de inte bär. Frihet är en nödvändighet för ett levande kulturliv. Frihet innebär i grunden respekt för den konstnärliga kompetensen. Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och till etablerade föreställningar om livet.
Under 1900-talet behövde världens kultur jämt erövra sin frihet. De krafter som ständigt försökte och fortfarande försöker stänga konst och kultur in i trånga mallar kommer delvis från politiska påtryckningar som vill göra kulturen till sin budbärare, delvis från kommersiella kampanjer som hoppas sluka hela det offentliga samtalet, delvis från religiösa intoleranta rörelser för vilka konst och kultur är dödliga hot. Även om Sverige lyckligtvis har skonats från de mest tillspetsade konflikterna i den senaste tidens kulturhistoria så får vi inte betrakta vår kulturs frihet som definitivt erövrad. Att vara beroende av alldeles för få och inte alls generösa bidrags- och anslagsgivare är inte att vara fri. Att sakna ekonomiska medel för ett någorlunda kontinuerligt yrkesliv inom konsten är inte att vara fri.
De tre mål som vår liberala kulturpolitik följer – frihet, mångfald och kvalitet – är strängt bundna till varandra. Frihet betyder bl.a. en konkret frihet att vända sig till flera och olika finansieringskällor. Mångfalden av finansieringsmodeller kan ge rum för en mångfald av olikartade produktioner och av olikartade distributionsmodeller. Kvalitet föds just i kraftfält på vilket mångfaldens skeenden fritt samspelar. Kvalitet, vad det gäller kulturverksamhet, kan bedömas dels utifrån skickligheten hos konstnären att gestalta det han eller hon vill, dels hur nyskapande den är, eller hur väl den anknyter till sådant som tidigare gjorts. Kvalitet måste bedömas efter objektiva kriterier, men eftersom konst ofta handlar om upplevelser går det inte att förbise den subjektiva värderingen av ett konstverk. Därför kan man inte sätta upp generella regler för vad som är kvalitet.
Att skapa utrymme för kvalitetskultur i hela landet är en viktig kulturpolitisk uppgift. Det offentliga stödet till kulturen måste komma från både stat, regioner, landsting och kommuner. Risken är annars ett alltför starkt beroende av få finansiärer, vilket riskerar att leda till likformighet. Alla offentliga aktörer har ansvar för att tillskapa goda möjligheter för ett rikt kulturliv med både bredd och djup. Kulturpolitiken bör i princip vara generell. Selektiva urvalsprinciper måste tillämpas restriktivt. Det offentliga ekonomiska kulturstödet, framför allt det nationella, bör främst riktas mot det professionella kulturlivet. Detta kulturstöd måste också präglas av långsiktighet. En liberal uppgift i alla kommuner är att ta ansvar för att medborgarna får en god tillgång till ett rikt kulturliv.
Kulturlivet kan i viss utsträckning fungera på de villkor som marknaden skapar, men kultur utlämnad till marknadens krafter blir fattig.
Frihetens och mångfaldens krav när det gäller finansiering av kultur berör två viktiga element i kulturens arbetsprocess: finansiering av verksamhet – investeringar och täckning av löpande kostnader – och finansiering av ett någorlunda anständigt yrkesliv för s k fria kultur- och konstproducenter.
De senaste åren har vi lärt oss att allt oftare tala om kunskapskapital och om kunskapssamhället. Men hur mycket satsar Sverige år 2002 på kultur? Hur mycket investerar den svenska socialdemokratin – med stöd från vänster- och miljöpartierna – på att fördjupa och sprida kunnande?
Låt oss titta på siffrorna. Siffrorna för 2002 enligt budgetpropositionen är för arbetsmarknad och arbetsliv 60 miljarder medan utbildning och forskning får 41 miljarder och kultur får 8 miljarder kr. Hur kan nu denna obalans i investeringar förklaras? Alla säger i dag att kunskapen är en av tillväxtens viktigaste motorer i dagens samhälle, men investeringarna i kunskap är fortfarande blygsamma.
Gamla dogmatiska synder gör sig kända här. På 1970-talet var det vanligt med en grovt förenklad syn på kunskap och kultur. Ren antiintellektualism fick ofta uttryck i politiken. Denna antiintellektualism har inte dött ut, orden har ändrats, handlingarna speglar fortfarande i bästa fall rädsla, i värsta fall fientlighet gentemot tankearbetet.
Vi måste en gång för alla bli av med denna destruktiva syn på kunskap, bildning och kultur. Det finns en föreställning om kultur och kommunikation som ett slags onödigt smycke, en marginell företeelse som kräver subventioner men aldrig ger vinst. Vi behöver ta till oss en helt annan syn. De nya informations- och kommunikationsmedierna blandar stillbild och text, rörlig bild och musik, grafik av hög konstnärlig kvalitet och dans eller annan form av kroppslig kommunikation. Kulturen kallas nuförtiden ”upplevelseindustri” och står för en stor del av intäkterna i flera länders ekonomi. Många stora städer har renoverat sina traditionella museer och byggt upp stolta nya bredvid de gamla. Festivaler och arrangemang som samlar folk kring film, musik och teater utgör en stark motor i berömda turistorters utveckling eller placerar tidigare okända små samhällen på de internationella resornas kartor. Att inte satsa på kulturen idag betyder att stänga sig ute från morgondagens världsomfattande arbetsmarknad.
I Sverige lever kulturskaparna alltjämt under svåra omständigheter. De flesta människor som försörjer sig på att skriva, spela musik, måla, dansa eller spela teater är inte och kan inte bli fast anställda. Och till och med de stora institutionerna har en i grunden svag ekonomi. Regeringens presenterade sin budgetproposition som ett slags räddningsplanka för kulturen. Men om man tittar på den faktiska situationen kommer man till slutsatsen att kulturanslagen i bästa fall täcker grundläggande behov (pensioner och löneökningar). För att bättre belysa de svårigheter som kulturen stöter på kan vi närmare se på museernas situation.
Diskussionen om stora ekonomiska behov hos dessa institutioner började i riksdagen redan 1965! Sedan kom Museiutredningen 1993 med samma påpekande om stora otillfredsställda behov. Regeringens satte i gång SESAM-projektet 1995–1998. Det gällde en engångsinsats som egentligen försökte täcka bestående behov inom museernas kärnverksamhet. Själva utgångspunkten för detta projekt var en tydlig uppfattning om stora brister. 1993 års museiutredning hade fört fram skarpt kritiska synpunkter.
Utvärderingen av SESAM:s resultat visade på ganska skrämmande slutsatser som egentligen inte kan överraska. Slutorden i regeringens skrivelse om denna satsning innehöll erkännanden om de stora fel som man inte lyckades rätta till: ”Redan från början stod det emellertid klart att SESAM-medlen inte skulle räcka till för att åtgärda alla de problem och den eftersläpning som fanns vad gäller registrering, dokumentation, vård, konservering och magasinering ... Museerna har enligt uppgift lyckats mobilisera mer resurser till vård och registrering än tidigare, men påpekar att marginalerna är för små för att omfördelas med tillräckliga resultat.”
Med andra ord: grundläggande behov inom den dagliga verksamheten kunde inte täckas med tidsbegränsade insatser. Problemen lindrades på kort sikt men hotade att efter kortare eller längre tid förvärras därför att finansieringen av museernas kontinuerliga arbete inte räckte till då och inte räcker till nu.
Museiverksamheten behöver en förstärkt ekonomi och en långsiktig planering: detta kräver i sin tur säkra investeringar. Den räddningsaktion till kulturarvets fördel som Museiutredningen talade om har inte kommit i gång – trots alla larmsignaler och rop på hjälp från museifolket. Sveriges ekonomi har haft några goda år men de har inte kommit kulturen till del. Om tiderna blir sämre, finns anledning att befara att kulturen kommer att stryka på foten ytterligare. Folkpartiet vill därför anslå 40 miljoner kr mer än regeringen till kultur.
Barn och ungdomar ska ha god tillgång till ett rikt kulturutbud och vara prioriterade i kulturpolitiken. Genom barnen kan vi lägga grunden för framtidens nya kulturmönster. Bland dem som är unga i dag finns den kulturellt medvetna publiken i framtiden och här finns framtidens kulturskapare. För många ungdomar är kultur intimt förknippad med en livsstil. Kultur blir därför en del av identiteten. Att vara kulturintresserad kan därför ha många betydelser för dagens unga – från ett traditionellt kulturbeteende till ”ett sätt att leva”. Behovet av upplevelser är en viktig del av ungdomars vardag. Här kan den professionella konsten få stor betydelse och bli ett komplement till det kommersiella utbudet. För barns och ungdomars intresse för museernas samlingar och utställningar spelar museipedagogerna en viktig roll.
Barns kulturintresse måste stimuleras. Genom skolan ska alla barn ges tillgång till kulturupplevelser. Musik- och kulturskolorna ger barn och ungdomar möjlighet till mer individuellt kulturutövande och främjar deras förståelse av kultur. Ett exempel är att flera frontfigurer i Sveriges nya exportnäring, popmusikbranschen, har vittnat om att den kommunala musikskolan var betydelsefull i deras utveckling. Folkpartiet anser att musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras så långt som möjligt.
Alla människor har rätt till kunskap och information. Bildning har under senare år nedvärderats. Detta vill vi ändra på. Respekten för kunskap måste få en renässans. En reformation av skolan är en hörnsten i detta arbete, en aktiv kulturpolitik är en annan. Kunskap är frihet, såväl för den enskilde som slipper lita på auktoriteter, som för samhället i stort som kan ta upp kampen mot populism och auktoritära läror.
Skolan är en av samhällets viktigaste kulturinstitutioner, som ska förmedla kunskap och bildning. En kreativ miljö där eleverna får skapa själva är en viktig förutsättning för lärande. Genom skolan kan också alla barn och ungdomar nås av professionella kulturutövare och därigenom få se och höra t.ex. teater, film och musik av hög kvalitet. Alla barn och ungdomar bör också under sin skoltid få några skönlitterära böcker som en gåva som kan följa dem genom livet, liksom årligen ta del av musikupplevelser i form av t.ex. konserter och teaterföreställningar.
Studieförbunden utgör ett viktigt nav i kulturens infrastruktur. Genom studieförbundens rikstäckande nätverk skapas diskussioner, debatter, föreläsningar, studiecirklar och utställningar över hela landet. Den lokala närvaron gör studieförbunden unika i sina möjligheter att arrangera kulturaktiviteter även på mycket små orter. Studieförbundet Vuxenskolan – där Folkpartiet är en av grundorganisationerna – är t.ex. landets största kulturarrangör med 50 000 arrangemang/år och 3 miljoner deltagare.
Folkbildningsrådet har fått statens uppdrag att fördela folkbildningsanslaget till studieförbund och folkhögskolor. Genom ett principbeslut har rådet låst fast anslagen på ett sätt som missgynnar studieförbund i tillväxt. Detta anser Folkpartiet är olyckligt. Det drabbar t.ex. idrottens studieförbund SISU. Regeringen bör göras uppmärksam på detta problem.
Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik. Litteraturen är en unik källa till kunskap, förståelse och fördjupning. I denna tid av blixtsnabba förändringar erbjuder boken en fristad för eftertanke och stillhet.
Bibliotek är en kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom årtusenden. I kommuner och kommundelar fungerar de som lokala kulturcentrum och har en nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor. Vi slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt bestånd.
Böcker måste också finnas i hemmen. Vi vet att flitigt läsande påverkar oss positivt, antingen vi är unga eller gamla. Därför är det oroande att böcker blivit en lyxvara, förutom den lilla del av utbudet som ges ut i massupplaga. Det måste också göras en satsning på litteratur och läsande. Läsandet och läsförståelsen minskar idag.
Dagstidningar är en omistlig del i en fungerande demokrati. Men pressen är också en marknad. Denna bör fungera utan statliga bidrag. De särskilda skäl som fanns för att införa presstödet är inte längre aktuella. Människor på en ort kan välja bland ett rikt utbud av tidningar allt eftersom människors intressesfärer blir större, liksom de möjligheter till inhämtande av olika nyheter som sker genom Internet. Folkpartiet förslår därför minskade anslag till presstöd, vilket redovisas i vår finanspolitiska motion.
Det är mycket glädjande att bokmomsen nu föreslås bli sänkt. Folkpartiet har länge föreslagit detta för att medverka till en sänkning av bokpriserna. Det kommer bland annat att innebära att universitets- och högskolestuderandes höga facklitteraturkostnader sänks.
Inom andra kulturområden är dock momsen lika hög som tidigare, vilket riskerar att hämma tillgången till kultur. Folkpartiet föreslår därför en utredning om vad en enhetlig, sänkt kulturmoms, skulle få för konsekvenser.
Förhandsgranskningen av vuxenfilmer ska avskaffas. Enda skälet till statlig granskning av film skall vara att sätta en åldersgräns för den granskade filmens publik. Det skulle innebära att biofilm som inte har granskats, ej heller får visas för barn och ungdom. Ytterligare en åldersgräns på 18 år bör införas. Genom förslaget minskar Statens biografbyrås uppgifter avsevärt, varför dess anslag kan dras ned med 4,5 miljoner kr. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att Våldsskildringsrådet fortsätter att vara aktivt i arbetet med skadliga vålds- och pornografiskildringar. Även andra insatser med samma ändamål inom andra samhällssektorer, t.ex. i skolan och i ideella organisationer, ska stödjas.
En viktig del av friheten inom kulturlivet är att inte vara beroende av en enda inkomstkälla. Det offentliga är en garant för denna frihet men även andra inkomstkällor måste uppmuntras. En viktig sådan skulle sponsring kunna vara. Det är nödvändigt att Sverige får mer aktiva medborgare och företag vad gäller att långsiktigt stödja kulturlivet. Idag motverkar regeringens politik att sponsringen ökas och blir stabilare för såväl dem som sponsrar som för dem som blir sponsrade. Speciellt allvarligt är detta paradoxalt nog för statens egna institutioner som idag är beroende av sponsring p.g.a. snål medelstilldelning från riksdagsmajoriteten. Statens institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet men sponsring bör också uppmuntras.
Idag är rättsläget osäkert när det gäller sponsring för kultur. Vi behöver tydliga regler, så att ett företag i förväg kan avgöra vilken kostnad sponsringen kommer att medföra. Annars kommer företagen att i stället satsa på marknadsföringsåtgärder som garanterat är avdragsgilla – t.ex. inom sportens värld. Att det är lättare att sponsra sport beror på regeln att indirekta motprestationer (som rätten att utnyttja namn eller image) bara är avdragsgill om det finns en direkt koppling mellan sponsorns verksamhet och den som blir sponsrad. I kultursammanhang fungerar inte direkta motprestationer (som reklamskyltar) lika väl som i idrottssammanhang. En undersökning som Föreningen Kultur och näringsliv genomfört, visar att andra länder inte tillämpar denna regel och över huvud taget är generösare mot kultursponsring. Folkpartiet föreslår att skatteavdrag ska medges till 100 % vid kultursponsring och att kravet på direkt koppling mellan sponsorns och sponsormottagarens verksamhet avskaffas.
Kulturen kan skapa bryggor mellan människor. Ett kulturliv med mångfald är också ett effektivt vapen mot intolerans och fördomar. Det kan öka förståelsen och minska rädslan för människors olikheter. I ett rikt kulturliv ges också många människor möjlighet att uttrycka sig. Allt detta är mycket viktigt i det mångkulturella land Sverige är idag. Inom kulturlivet måste finnas en stor medvetenhet om att även det icke-traditionellt svenska ska få utrymme.
Kulturen ska vara tillgänglig för alla människor. Detta kräver en bredd i kulturutbudet som tillfredsställer människors olika behov. Kulturlokaler ska vara tillgängliga för funktionshindrade. Uttrycksformer som människor med olika funktionshinder kan tillgodogöra sig ska stödjas. Informationstekniken kan utnyttjas mer för att göra kulturutbudet tillgängligt för fler.
Kultur kan läka och stärka. Äldre och funktionshindrade måste också ha rätt till kulturella upplevelser. T.ex. böcker och musik medför aktivering och god livskvalitet. Därför måste uppsökande verksamhet ha en stark ställning inom kulturpolitiken. Det kan ske både genom direkta insatser och genom att vård- och omsorgspersonal blir förmedlare.
Folkpartiet har också i en särskild motion om en offensiv för bättre villkor för funktionshindrade föreslagit en engångssatsning på fem miljarder kronor under de närmaste åren, för att kunna genomföra en omfattande tillgänglighetsreform. Kulturens lokaler är bland de viktigaste mötesplatserna och måste vara öppna för alla.
Tillgängligheten till kulturlivet gynnas av de nya medierna. Internet är en mycket viktig informationsväg för att få efterfrågan och utbud att mötas. Därför är det positivt att Kulturnät Sverige har permanentats. Att denna ingångssida på nätet fyller en samhällsfunktion är oomtvistat. Detta är dock inget skäl till att den finansieras av offentliga medel. I förra årets kulturmotion föreslog Folkpartiet att Kulturnät Sverige skulle få en annan finansiering och vi anser att det fortfarande finns skäl som talar för en alternativ finansiering till statliga medel. Av detta skäl kan anslaget till Statens kulturråd minskas med 2 miljoner kr.
En ny företeelse på Internet är de periodiska tidskrifter, som börjar komma och som är av mycket skiftande kvalitet. Än så länge tycks de ges ut av idealitet och med stor entusiasm. Något statsstöd är inte aktuellt men regeringen bör ge Statens kulturråd i uppgift att följa utvecklingen och möjligen komma med en plan för hur utgivningen kan stimuleras och kvaliteten höjas.
Stiftelsen framtidens kultur skapades som ett självständigt organ för att uppmuntra förnyelse av kulturlivet. Delar av stiftelsens syfte har nu förfelats, då stiftelsens pengar blivit en integrerad del av den statliga bidragsgivningen. Det kan inte vara avsikten att Stiftelsen ska vara en del av det statliga etablissemanget för bl.a. komplementerande bidrag till nationalscenerna så som delvis blivit fallet nu. Stiftelsen framtidens kulturs ursprungliga syfte och självständiga ställning måste återupprättas.
Att vårda kulturarvet innebär att bevara kunskap, idéer, föremål och miljöer som speglar äldre tiders livs- och samhällsformer. Kulturarvet ger perspektiv på vår samtid, nya idéer om hur vi kan forma vår framtid samt styrka att kunna möta det nya och främmande. Sverige har länge brustit i vården av detta arv. Sådana försummelser är oåterkalleliga. Därför måste en förbättring ske. Det finns ett stort behov av kompetent personal för att inventera, vårda och göra samlingar tillgängliga. Regeringen bör lägga fram en plan för hur samlingarnas eftersatta underhåll ska åtgärdas och för hur de ska vårdas i framtiden. Detta bör vara en del av kulturpolitiken, ej en regleringspost i arbetsmarknadsbudgeten. I avvaktan på att så blir fallet måste dock konsekvenserna av de nya reglerna för rätt till a-kassa noga följas.
Bygdegårdarna bidrar till att kulturarvet hålls levande och utgör viktiga samlingspunkter på många orter i Sverige. Det är viktigt att de görs tillgängliga för personer med funktionshinder.
Väsentliga delar av kulturarvet ska göras tillgängliga på elektroniska nätverk. Varje dag läggs nya delar till vårt gemensamma kulturarv. Den allt snabbare datoriseringen kan dock vara ett hot. Skriftlig information försvinner och hamnar i stället i datorer via e-post som sedan raderas. Ett tomrum i kulturarvet uppstår. Ett handlingsprogram för att minimera riskerna måste snarast tas fram. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nya tekniken gör att invånare som är intresserade av arkivmaterial, t.ex. för släktforskning, på ett helt nytt sätt själva kan arbeta med materialet. Mot den bakgrunden bör regeringen se över personalsammansättning, både till antal och kompetens, inom de statliga myndigheter som ansvarar för olika arkiv.
Folkpartiet vill avsätta 1 miljon kr till minoritetsgruppers arkiv. Arkiven kan vara avgörande för en minoritetsgrupps vardag och för utvecklingen av den egna kulturen. Sverigefinländarnas riksarkiv är ett sådant positivt exempel.
Åsiktsstormen mot flytten av Visarkivet visar hur ömtåliga arkivinstitutionerna är. Det räcker med en hyreshöjning för att göra ett allvarligt avbräck i en mångårig och rik verksamhet. Visarkivet tvingas nu flytta från specialinredda och ändamålsenliga lokaler i en sådan hast att de nya lokalerna inte har hunnit planeras i förväg. Därför måste arkivet hållas stängt under lång tid, kanske upp emot ett år, vilket innebär att många, såväl professionella som amatörer, inte kan få svar på sina frågor eller få fram underlag för konserter, skivutgivning, artiklar, undervisningsmaterial, radioprogram m.m. Folkpartiet föreslår att Visarkivet tilldelas 1,5 miljoner extra för att lösa sina akuta problem.
Museerna är en del av vårt gemensamma minne. Museerna utvecklar och förmedlar kunskap, bjuder upplevelser för alla sinnen och levandegör historien. De måste medverka i samhällsutvecklingen och debatten. Vid sidan av biblioteken är museerna den vanligaste kulturinstitutionen i kommunerna. Denna skatt måste bli mera synlig och utvecklingsmöjligheterna förbättras. Folkpartiet föreslår därför 15 miljoner kr mer än regeringen till de centrala museerna i landet.
Riksutställningars uppdrag att producera utställningar bör kunna överföras på de större kommunala och regionala museerna. Riksutställningar ska istället koncentrera sig på att bistå övriga delar av museiväsendet genom att aktivt medverka till att produktioner från andra museer når så långt ut i landet som möjligt. En annan viktig uppgift är att hjälpa till med internationella kontakter och att få verksamhet in i och ut ur landet. Uppdrag och resurser för produktion av utställningar överförs till kommunala och regionala museer. För detta ändamål bör anslaget till Riksutställningar under 2002 minskas med 5 miljoner kr och med ytterligare 5 miljoner kr åren 2003 och 2004. Medlen ska i stället komma de regionala museerna till godo. Folkpartiet ökar de regionala museernas anslag med ytterligare 10 miljoner kr.
Borås med omnejd har varit och är ett stark textilt centrum i Sverige och Textilmuseet där har samlingar och en dokumentationsverksamhet som är unik. Samtidigt har samarbetet med Textilhögskolan i Borås givit stora möjligheter till utveckling av både kunskaper om historien och framtidsmöjligheter. Textilhögskolan har bl.a. kompetens inom området historiska textilier (handvävnad) vid Väfskolan och reproduktioner av historiska textilier.
Mot denna bakgrund bör Textilmuseet i Borås få nationellt uppdrag att ytterligare utveckla verksamheten i den riktning de redan har.
Nordiska Akvarellmuseet är en gemensam satsning av den ideella organisationen Nordiska Akvarellmuseet, Västra Götalandsregionen och Tjörns kommun. Projektet har rönt stort intresse i hela Norden. Museet, som är det första i sitt slag i Europa, har stor kulturpolitisk betydelse och invigdes förra året. På kort tid har museet etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution. Det bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar här ett ansvar som närmar sig det man förväntar sig av de statliga museerna. Det är viktigt att Sverige markerar sin positiva inställning till både museet och den övriga verksamheten genom att staten medverkar till driften av verksamheten via statsbidrag direkt från statsbudgeten. Folkpartiet föreslår därför att Nordiska Akvarellmuseet erhåller 2 miljoner kr i statsbidrag från och med år 2002.
Folkpartiet vill uppmärksamma de stora problem som Marionettmuseet idag står inför. Det drivs parallellt med Marionetteatern, men sedan ett par år ryms inte museiverksamheten inom de statliga och kommunala bidragen till teatern. Det innebär att museet nu är nedläggningshotat. Teaterfigurer från Marionetteaterns egna produktioner samt från andra svenska konstnärer måste avyttras och splittras. Den exceptionellt höga kvaliteten på samlingen och integrationen med teaterverksamheten har gjort Marionettmuseet internationellt känt. Folkpartiet anser därför att Marionettmuseets framtid måste utredas och att en sådan utredning skulle se på möjligheterna att inlemma museet under myndigheten för Statens museer för världskultur och etablera samverkan med dess museer.
Ansvarsmuseerna måste tydligare leva upp till sitt uppdrag att ge stöd och hjälp till regionala och kommunala museer. Inte minst gäller det rimliga villkor vid lån av föremål till tillfälliga utställningar. Samarbetet mellan museer och universitet på forskningsområdet ska uppmuntras också vad gäller läns- och kommunala museer. Internationella kontakter berikar och förnyar kulturen. Vi erbjuds ständigt nya uttryck, möjligheter till nytänkande och utveckling genom impulser från andra länder och genom den etniska mångfald som finns i Sverige. Detta måste vi ta tillvara genom ett aktivt internationellt samarbete.
Riksdagen beslutade 1996/97 att inrätta nationella uppdrag som ett led i att utnyttja den utvecklings- och förnyelsekompetens som finns i olika delar av landet. Idéer och kunskaper, som kan ge vitalitet åt kulturlivet i stort skulle tas till vara. De hittillsvarande erfarenheterna tycks vara goda och det kommer av och till förslag till nya nationella uppdrag.
I samband med införandet av uppdragen motionerade Folkpartiet om att de borde vara femåriga i stället för treåriga, men riksdagsmajoriteten avslog förslaget. En kommande utvärdering bör givetvis bl.a. ta upp aspekten kring tiden för uppdraget. Man bör också överväga om antalet ska begränsas till åtta. Folkpartiet anser att antalet kan utökas och föreslås därför en utökning av anslaget med ytterligare 1 miljon kr jämfört med regeringens budgetproposition.
De fria grupperna är en stor tillgång för svenskt teaterliv. De har länge levt under stark ekonomisk press och Folkpartiet vill därför stärka deras anslag med 7 miljoner kr mer än regeringen. Fördelningen av resurser mellan de fria grupperna bör göras med såväl kvalitetsmässiga som geografiska hänsyn.
Det är också viktigt att stärka de regionala teatrarna. De resurser och det uppdrag som Riksteatern har vad avser egen teaterproduktion skulle med fördel kunna föras över till regionteatrarna och de större stadsteatrarna. Riksteatern skulle ha kvar rollen som samordnare av teatrarnas turnéverksamhet och andra uppdrag som staten givit den samt svara för Cullbergbaletten, Tyst Teater och Unga Riks. Folkpartiet föreslår att anslaget minskas med 27 miljoner kr år 2002. Tillsammans med neddragningen på Rikskonserter, frigörs härigenom medel som ska fördelas till de regionala teatrarna och till länsmusiken. Detta bör ges regeringen till känna.
Sveriges Teatersamlingar (förutvarande Drottningholms teatermuseum) har ett ovärderligt förråd av teaterhistoriska föremål och dokument som saknar motsvarighet i andra länder. Trots detta har museet aldrig fått resurser för att bli ett museum som är aktivt och öppet för allmänheten. Registrering av dokument och vård av gamla föremål är eftersatta i brist på professionell arbetskraft. Museet har nu äntligen fått tag på lokaler som klarar att lagra exempelvis 1700-talsdräkter utan att dessa skadas. För att klara att visa samlingarna för allmänheten och vårda dem behöver det stöd som hittills har varit tillfälligt permanentas. Folkpartiet föreslår därför 1.500.000 kr i stöd till Sveriges Teatersamlingar.
Det är viktigt att de nationella scenerna Dramaten och Kungl. Operan kan fungera i enlighet med de uppdrag de har fått. De har, liksom Moderna museet, ett ansvar långt utanför Stockholms gränser genom att utveckla sina respektive verksamheter, stå för många internationella kontakter och också vara inspiratörer till andra teatrar, musikteatrar och konstmuseer i och utanför Stockholm. Rapporter om ekonomiska bekymmer kommer av och till och Folkpartiet föreslår att ytterligare 3 miljoner kronor avsätts till respektive institution.
Den verksamhet och det ansvar de centrala scenerna och museerna har är av mycket stor vikt och behöver utvecklas, inte avvecklas.
Länsmusiken svarar för den största delen av det professionella konsertutbudet i respektive region. Det är en angelägen verksamhet som möjliggör för människor i hela landet att ta del av konserter. Länsmusiken utgör också motorn i det regionala kulturlivet. Riksdagens majoritet minskade anslaget avsevärt för några år sedan och länsmusiken har på flera håll fortsatta ekonomiska problem och har också fått sänka kvaliteten. För att garantera att en fortsatt hög ambition kan upprätthållas inom länsmusiken föreslår vi att anslagen till länsmusiken ökas. Anslaget 28:6 tillförs 30 miljoner kr jämfört med regeringens budgetproposition. Av dessa avsätts 5 miljoner kr till Göteborgsoperan, och resterande delas mellan länsmusiken och de regionala teatrarna.
Ett exempel på vad en sådan omfördelning av resurser skulle kunna innebära, ges om man ser på situationen för Norrlandsoperan. Deras försök att rikta in sig på en ny publik och göra genreöverskridningar, riskeras av den alltför snäva budget de har att inordna sin verksamhet i. För ett tiotal år sedan, kunde de presentera fyra fem produktioner varje år. Idag klarar de inte mer än två. Urholkningen av anslagen innebär också merkostnader. På grund av den osäkra situationen vågar Norrlandsoperan inte fastanställa personal, och tvingas därför i stället ge ut stora utgifter i reseersättningar och traktamenten.
Det självklara stödet till musikteatrar, symfoniorkestrar och kammarensembler bör kompletteras med stöd till andra musikformer såsom jazz- och folkmusik. Sverige har idag flera internationellt kända jazzartister och jazzen är en musikform som förtjänar ökad uppmärksamhet.
Det är glädjande att musikteatern och dansen utvecklats positivt under 90-talet i Sverige. Båda konstformerna samlar växande publikskaror. Musikteater är dock kostnadskrävande och både Teaterutredningen och Kulturutredningen föreslog att ytterligare statliga resurser skulle tillföras musikteatrarna utanför Stockholm. I Statens kulturråds utredning Från Sevilla till Duvemåla belyses detta ytterligare och rapporten lyfter särskilt fram Göteborgsoperans behov av utökat statligt bidrag. Göteborgsoperans självfinansieringsgrad är drygt 40 procent, att jämföra med Kungliga Operans 21 procent. Även besöksfrekvensen är större i Göteborg än i Stockholm. Det är därför inte realistiskt att räkna med att verksamheten kan få ökade intäkter via biljettförsäljning. Mot bakgrund av ovanstående vill Folkpartiet i ett första steg öka driftsanslaget med 5 miljoner kr till Göteborgsoperan.
Dansen har under senare år fått en allt större uppmärksamhet. Svensk dans är av hög kvalitet. Dansen är internationell som konstart i den meningen att den inte kräver några språkkunskaper. Den har lyckats nå en ny ung publik. Inrättandet av danskonsulenter i länen runt om i Sverige har varit ett bra att sätt höja intresset för svensk dans. Dansens Hus har gett dansen den fasta scen den så väl behöver. Löne- och pensionskostnaderna har ökat på senare tid, och därför föreslår Folkpartiet att det statliga anslaget ökar med 2 miljoner kr. Dansarnas situation förtjänar särskild uppmärksamhet. De pensioneras redan vid 41–44 års ålder. För att stödja dansarna i ett eventuellt fortsatt yrkesliv krävs särskild kompetens. Det bör därför inrättas ett rådgivningscenter för dansares fortsatta yrkesliv. Detta bör ges regeringen till känna.
Arkitektur och stadsbyggnad vittnar inför framtiden om olika epokers estetiska värderingar. Det är därför viktigt för varje generation att ställa krav på den offentliga arkitekturen, på stadsrummets gestaltning, på den estetiska utformningen av infrastrukturen och andra anläggningar. Ny arkitektur ska berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den äldre bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhetsmiljön. Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas tillvara och förstärkas.
Den konstnärliga utsmyckningen måste fortsätta att uppmärksammas vid offentligt byggande. Det är viktigt att den s.k. enprocentsregeln upprätthålls. Den funktionella konsten, d.v.s. design och utsmyckning av föremål i det offentliga rummet, såsom papperskorgar, teleskåp, trafikstolpar etc., förtjänar en större satsning. Dock är en hel del av dessa insatser inte statens direkta kostnadsansvar, utan landsting och kommuner har också ett stort ansvar. Mot den bakgrunden föreslår Folkpartiet att anslaget minskas med 10 miljoner kr.
Intresset för svensk form är mycket stort. Världens ögon vänds mot Sverige när det finns intresse av att se vad som ligger i framkant inom mode, design och stil. Detta ger Sverige en stor möjlighet – såväl kulturellt som industriellt. Design är inte endast det estetiska yttre. Design är också utformningen av produktens funktioner ur användarens synvinkel. Detta blir ett allt viktigare konkurrensmedel för näringslivet. Ett program för hur Sverige ska exploatera denna uppmärksamhet bör tas fram. Ett formmuseum behövs som en nyskapande arena för form och design vid sidan av flera regionala designcentrum och måste snarast förverkligas. I ett nyligen framtaget delbetänkande föreslås utveckling av ett form- och designcentrum i Sverige som sedan ska följas av flera. I budgetpropositionen föreslår regeringen att en Mötesplats för form och design förläggs till Stockholm. Eftersom Röhsska museet i Göteborg redan har välrenommerad verksamhet inom området och samarbetar med högskolan för design och konsthantverk, föreslår Folkpartiet dock att mötesplatsen ska placeras i anslutning till detta. Museet har redan idag ett nätverksuppdrag inom design och konsthantverk. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkpartiet ser det som avgörande att det finns ett livaktigt kulturliv på det lokala och regionala planet. 1974 tog staten, efter ett enigt riksdagsbeslut, ett samlat ansvar för utvecklingen av den regionala kulturen och i det beslutet fanns många bra intentioner, samtidigt som det var en vidgning av statens ansvarsområde. Inte minst innebar det ett ökat stöd till regionerna, men styrningen var hård. Modellen var: satsar ni en krona, så satsar staten en krona eller något i den vägen och det stimulerade, för man ville ju få statens pengar till den egna regionen.
Efter mer än 25 år kan man konstatera att regionernas kulturansvar utvecklats mycket positivt och det är en livaktig verksamhet på de flesta håll. Det innebär också att det inte behöver finnas samma styrning längre från statsmaktens sida och det pågår också försök med s.k. kulturpåse i två regioner. Det innebär att regionen själv får en större möjlighet att avgöra inom vilka områden kulturpengarna ska användas. Det är rimligt att denna utveckling fortsätter.
Det innebär i sin tur att Statens kulturråds verksamhet bör minskas. Folkpartiet föreslår att anslaget till Statens kulturråd minskas med 5 miljoner kr utöver minskningen om 2 miljoner kr i samband med Kulturnät Sverige.
Kulturpolitiken för de nationella minoritetsgrupperna och invandrarna, våra nya minoriteter, behöver utvecklas. Invandrare och minoriteter behöver få ett större utrymme i svenskt kulturliv och ska ges ökat stöd för att värna sina språkliga och kulturella identiteter. Stödet kan exempelvis gå till medier som särskilt riktar sig till invandrar- och minoritetsgrupper, inrättande av kulturcentrum, utgivning av litteratur på andra språk än svenska. En förstärkning av invandrares och minoriteters kulturer ger också ökade möjligheter till dialog och kommunikation mellan olika grupper i samhället. Folkpartiet föreslår därför att ett nytt anslag på 3 miljoner kr inrättas för att ge detta stöd till invandrargrupper. Dessutom stöder vi regeringens förslag om att Statens kulturråd ska få 7 miljoner kr som ska tilldelas minoritetsgrupper.
Kulturens betydelse för tillväxt bör uppmärksammas ytterligare. Att ett rikt kulturliv bidrar till ett livaktigt näringsliv är ett känt faktum. Att satsa på kultur kan därför vara en rent affärsmässigt god investering som kan ge en god avkastning. Denna insikt bör vara vägledande för såväl staten som kommunerna, men också vid exempelvis exportinsatser gentemot utlandet. Ett program för hur kultur kan användas i exportsyfte bör tas fram.
Musik har blivit en mycket stor exportvara för Sverige. Till allra största delen handlar det om populärmusik som klarar sig utan offentligt stöd. Det finns också annan svensk musik som borde ha förutsättningar att vinna uppskattning utomlands men för det behövs en medveten marknadsföring och ett långsiktigt stöd. En viktig förutsättning är också att den kommunala musikskolans omfattning och kvalitet upprätthålls. Jazz skulle kunna bli den musikform som efter populärmusiken slår sig in på den svenska exportmarknaden. Kulturpolitiken bör stödja denna process.
Kvaliteten inom kulturpolitiken måste prioriteras. De professionella konstnärerna förtjänar stor uppmärksamhet och utrymme. Att dessa helt skulle kunna förlita sig på marknadens uppskattning av deras verk är en utopi. En stor del av kulturlivet kan, om man talar i ekonomiska termer, ses som en kollektiv nyttighet, museer är tydliga exempel på detta.
Även om den nationella kulturpolitiken ska prioritera de professionella konstnärerna, ska inte amatörkulturen underskattas. Den medverkar i hög grad till ett stort kulturintresse oberoende av om den utövas i form av amatörteatersällskap, körer eller dylikt. Stödet till amatörkulturen bör dock i första hand ges på regional och lokal nivå. Det är också viktigt att samverkan mellan studieförbund, folkhögskolor och amatörorganisationer fungerar när det gäller utvecklingsarbetet inom amatörverksamheten.
Det är positivt att anslaget till amatörkulturens riksorganisationer höjs för att återföra det stöd som tidigare utgick till Amatörteaterns riksförbund, ATR, via Riksteatern. Samtidigt är det också angeläget att amatörkulturernas organisationer kan sammanföra sig under en hatt på nationell nivå, men detta är en uppgift för organisationerna själva. Amatörkulturorganisationerna utgör ett viktigt led i kulturlivet, framför allt på lokal och regional nivå.
Att fördela ersättning, stipendier m.m. till konstnärer är ett grannlaga arbete, som kräver känsla för etik och moral, liksom kunskap om vad som är kvalitet. Samtidigt finns det andra aspekter som också ska vägas in, som t.ex. främjande av jämställdhet och geografisk fördelning.
Bidragsgivande myndigheter försöker värna en god kvalitet genom ett nära samarbete med olika konstnärsorganisationer. Det är av yppersta vikt att detta samarbete inte leder till ett gynnande av en speciell sammanslutning framför en annan. Speciellt viktigt är detta vad avser bildkonsten, där organisationerna synes verka under mycket olika villkor.
Sammansättningen av styrelser som beviljar stöd och ger andra förmåner måste vara bredast möjligt, insynen måste garanteras, gränserna vara tydliga mellan särintressen och beslutsfattare och neutraliteten mellan olika organisationers medlemmar måste upprätthållas.
Varje konstnär har sitt unika värde oberoende av facklig eller annan organisatorisk tillhörighet. Det är professionalismen i konstnärsutövandet som ska premieras.
Inköp av offentlig konst är en grannlaga uppgift, som vållat en hel del huvudbry och motsättningar inom Konstsverige. Det är angeläget att begreppen reds ut och att man tar tillvara de rekommendationer om åtgärder som Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling givit. Det är angeläget att konkurrensen ökar och fungerar och att alla konstnärer får möjlighet att lämna anbud, oberoende av om man är medlem eller inte i någon fackorganisation.
När det gäller kopiering av konstnärers verk, finns en organisation för förmedling av kopieringsersättning, BONUS. Denna organisation har en monopolställning och det är angeläget att systemet fungerar så att alla konstnärer som får sina verk kopierade också har möjlighet att få ersättning.
1996 infördes lagen om droit de suite, DDS. Den innehåller regler om upphovsrätt och ersättningar till konstnärer. Här, liksom på andra områden inom konstlivet, råder monopolsituation och det är inte acceptabelt. Det finns ingen anledning till att bara en organisation får hantera inkassering och utbetalning av ersättningen. Konkurrens torde också kunna medföra att administrationen effektiviseras och därmed att mer av det inkasserade beloppet går tillbaka till konstnärerna. Folkpartiet har, tillsammans med de tre övriga borgerliga partierna, utvecklat frågorna i en separat motion.
Möjligheterna för kulturutövarna att bli ekonomiskt oberoende av stat och kommun måste uppmuntras. Förmånliga skatteregler vid stöd till kulturen kan vara en lösning, en annan kan vara att inrätta s.k. kulturkonton där konstnärerna kan sprida skatterna för sina inkomster över åren. Stödet till kulturen måste komma från många olika håll, för att inte skapa ett alltför starkt ensidigt beroende av få finansiärer, vilket riskerar att leda till likformighet.
Regeringen utsattes förra året för häftig kritik för att ha tilldelat tecknaren Hillersberg livstids inkomstgaranti, trots att denne publicerat antisemitiska teckningar i hatskrifter mot judar. Det är upprörande att rasism kan belönas med statliga medel. I december har regeringen chansen att ompröva sitt beslut, eftersom garantiinnehavarna då omprövas årligen. Om det finns synnerliga skäl, finns möjlighet att upphöra med inkomstgarantin. Att regeringen nu vill avhända sig beslut om vilka konstnärer som ska få inkomstgarantier till Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond, verkar komma vid ett lägligt tillfälle. Regeringen har till och med så bråttom att bli av med den heta frågan, att de föreslår att ändringen ska träda i kraft redan den 1 december i stället för, som brukligt är för övriga förslag i budgetpropositionen, den 1 januari. Folkpartiet anser att regeringen innan den lämnar över beslutsrätten först bör ta sitt ansvar och avbryta Hillersbergs livstidsgaranti. Det framstår som särskilt viktigt med tanke på att Konstnärsnämnden föreslagit att den årliga prövningen av inkomstgarantierna ska avskaffas. Om regeringen inte gör något i år, kan det alltså sedan vara för sent att rätta till det misstag som begåtts. Folkpartiet föreslår således att ändringen av beslutsordningen äger rum först den 1 januari 2002. I övrigt har Folkpartiet ingenting att invända mot att regeringen inte längre fattar beslut om inkomstgarantier.
Flera av nationalinstitutionerna och de centrala museerna har haft orimliga hyror som utgjort 50 % eller mer av kostnaderna. Institutionerna har inte kunnat flytta till andra lokaler eftersom fastigheterna knappast kan eller får användas till andra ändamål än de nuvarande. Att hyrorna nu har sänkts från marknadsvärdet till bruksvärdet anser Folkpartiet därför är lovvärt. Men när regeringen sedan deklarerar att den samtidigt minskar anslagen till institutionerna med exakt samma summa, så är ingenting vunnet! Regeringen ger ett engångsstöd till institutionerna, men kulturen lider redan av den ryckighet som engångsstöd skapar. Folkpartiet anser att hyreslättnaderna ska komma institutionerna till del.
Dessutom anser Folkpartiet att hyresgästerna ska ha rätt att själva avgöra vem som ska svara för drift, underhåll och förvaltning. Ett konkurrensförhållande torde både kunna effektivisera och vara av ekonomiskt värde för institutionerna.
För den fattiga kulturen har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan under en längre tid utgjort ett slags konstgjord andning, en smygvariant av finansiering. På papperet står det att skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna är arbetslösa och att de därför är berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många av dessa förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot minimal betalning och med få chanser att nå ut till den publik som kan ha glädje av deras arbete.
Kulturens kroniska brist på arbetskraft maskeras ofta med hjälp av AMS-insatser. Många exempel på detta kan hämtas från teaterns, dansens, filmens och musikens områden. Förklaringen är att den svenska arbetsmarknaden byggdes upp på den politiska tron på ett arbetsliv till största delen bestående av fasta anställningar. Kulturens särart kräver dock ofta korta och varierade uppdrag och alltså helt andra modeller för betalning av genomförda och kommande arbetsmoment. Hur kan man ge en fast anställning till en författare när ingen – inte ens författaren själv – med säkerhet kan ange tidpunkt för leverans av ett nytt manus? Hur ska musiker, dansare och skådespelare avlönas under perioderna utan föreställningar, när de arbetar så att säga bakom kulisserna, när de i enskildhet utvecklar sin teknik och gör experiment som inte är offentliga men öppnar nya möjligheter för deras konst? Är verkligen konstens människor arbetslösa så länge de regelbundet tränar, förbereder nya uppträdanden och ägnar sig åt självutvecklande arbete? Har tjänstemän rätt att fatta beslut om att en musiker eller en dansare behöver byta yrke? Hur skulle AMS-företrädare ha behandlat van Gogh eller någon annan konstnär som är känd idag men som under sin livstid inte lyckades sälja sina tavlor?
En rationell slutsats är att vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig verksamhet på arbetsförmedlingarna inte kan motsvara kulturens behov. Statens pengar går till fel adress: betydande summor hamnar hos arbetsförmedlingar, a-kassor och olika s.k. arbetsmarknadsutbildningar i stället för att riktas direkt till kulturens arbetsfält och erbjuda de investeringar i arbetskraft som kulturen ständigt saknar.
En omflyttning av en bråkdel av de enorma summor som i dag går till AMS och till olika a-kassor skulle göra betydligt större nytta om de i stället användes för att förbättra villkoren för producenter och distributörer av konst och kultur. En sådan omflyttning av medlen skulle också skapa ärligare och enklare modeller för finansiering.
För att undvika att nya investeringar ytterligare en gång ger upphov till bidragsberoende och krånglig byråkratisk hantering av ansökningar bör medlen placeras enligt helt nya modeller. Folkpartiet föreslår att kulturfonder skapas som liknar de stiftelser för forskning och kultur som skapades när löntagarfonderna lades ner. Under två eller tre goda ekonomiska år kan man på så sätt bygga upp starka kulturfonder som senare inte längre behöver tillskott från statskassan. Dessa fonder bidrar till att väsentligt förbättra kulturens ekonomi genom både långvariga arbetsstipendier och möjligheter att avsätta betydande belopp när särskilda insatser behövs. Det kan t.ex. vara nya tekniska villkor som kräver total förnyelse av utrustningen, lokalhyror som plötsligt går upp eller behovet av nya lokaler blir akut. De nya stiftelserna bör stå helt oberoende av både politiker och tjänstemannagrupper i kulturbyråkratin. Utdelning av långvariga stipendier och nödvändiga investeringsmedel kan komplettera dagens otrygga, snuttifierade och ofta godtyckligt beviljade bidrag och anslag.
En betydande del av dessa nya finansieringsformer borde ge upphov till nya och fristående agenturer för marknadsföring och försäljning av kulturella tjänster och till nya distributionskanaler i stånd att bättre än hittills utveckla konstens och kulturens fristående marknad.
Folkpartiet liberalerna föreslår att en snabbutredning om en helt ny finansiering för kulturarbete tillsätts.
Medier som radio och TV har en mycket stor genomslagskraft som förmedlare av kultur- och samhällsliv, inte minst för unga människor. Folkpartiet ser det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att public service präglas av kvalitet och bildning. Förströelse behöver vi naturligtvis men om den går ut över fördjupning, så uppstår problem. Med tanke på det enorma utbudet av lättare underhållning i de kommersiella kanalerna anser vi att public service bör bli mer fokuserad på kvalitetsproduktion än vad som är fallet idag. Breda underhållningsprogram och viss sportbevakning kräver inte offentlig finansiering för att produceras och distribueras. Det behövs fler kvalificerade kommenterande program, svenska filmer och pjäser, barnprogram av hög kvalitet och två rikstäckande, fullbemannade nyhetsredaktioner.
Det svenska språket är litet och i globaliseringens tid är program på engelska så billiga att de lätt tränger ut de svenskspråkiga programmen. I förlängningen riskerar en marginalisering av svenskan att skingra ett svenskt kulturarv. Därför krävs större satsningar av public service på ett kvalitetsutbud på svenska i både gamla och nya medier.
Finansiering genom TV-avgifter kommer i längden inte att kunna fungera som intäktskälla för public service. Ett skäl till detta är att systemet med TV-avgifter inte är teknikneutralt. Att betala för innehav av mottagare (en TV-apparat) är inte tidsenligt eftersom mottagare är ett mycket vidare begrepp numera. Det går t.ex. att se på TV genom datorn. Det är dags att söka sig till ett nytt system. Medan vi fortfarande lever i det gamla systemet, motsätter sig Folkpartiet höjningar av TV-avgifterna.
Ett finansieringssystem som bygger på skatter eller reklamintäkter kan riskera mediernas oberoende ställning. I stället vill Folkpartiet bygga upp ett nytt finansieringssystem med hjälp av public service-fonder. Hos dessa ska företag ansöka om medel för att producera och distribuera kvalitetsprogram. Folkpartiet föreslår att fem fonder bildas för att stödja public service-produktion inom radio, TV och nya medier. Fonderna får dels ett stort eget kapital genom att staten gör en engångsöverföring, dels årliga tillskott. Engångsöverföringen föreslås komma från en försäljning av bl.a. statens återstående aktier i Telia. Det årliga tillskottet ska komma från intäkter från nätavgifter. Att ersätta systemet med TV-avgifter innebär också att man slipper den största delen av dess kostnad för administration och kontroller, vilken för närvarande uppgår till 140 miljoner kr.
Public service-fonderna ska ge stöd till programproduktion och säkra sådana distributionskanaler att public service-utbudet kan nå publiken. Även kommersiella radio- och TV-stationer, liksom webbplatser, ska kunna få stöd från fonderna. Resursnivån till public service ska ligga 20–25 % över dagens för att möjliggöra högre kvalitet.
De tillgångar som SVT, SR och UR har bör komma den fortsatta public service-verksamheten till del. Deras arkiv kan exempelvis överföras till Arkivet för ljud och bild. Bolagen bör övertas av personalen eller säljas som folkaktier på börsen. I båda fallen kommer naturligtvis den befintliga personalen att få ett betydande inflytande på hur verksamheten drivs vidare.
Folkpartiet motsätter sig de omfattande statliga subventioner för utbyggnaden av det digitala marknätet som nu föreligger. Folkpartiet anser att marknaden kan ta ett större ansvar när det gäller utbyggnaden av distributionsnätet. Distributionen behöver inte vara en tung utgiftspost, ens när både ett digitalt och analogt nät ska användas parallellt. Public service-programmen är genom innehåll och attraktionskraft en tillgång för alla distributörer. Det har gjorts tydligt i och med att Sveriges Television har gjort upp med Canal Digital om att få betalt för att satellitkanalen får distribuera SVT-program. Avtalet möjliggjordes genom en regeländring helt nyligen och visar hur medielandskapet förändrats och hur public service kan agera med ett modernt synsätt.
Regeringen utlovade i våras i sin proposition Radio och TV i allmänhetens tjänst att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté för att göra en samlad översyn av public service-uppdraget och public service-företagens förutsättningar. Detta har ännu inte blivit av, och Folkpartiet vill därför uppmärksamma regeringen på att det brådskar i denna fråga.
De öppna kanalerna når tillsammans ungefär en miljon hushåll på ett flertal platser i landet. De har statliga förordnanden som ger dem rätt att distribuera sina sändningar i en kommuns kabelnät, men de får inget statligt stöd och kan inte heller söka kulturstöd genom Statens kulturråd eller motsvarande. De står också utanför EU:s stödsystem för mediesektorn. I stället finansieras de genom medlemsavgifter från det lokala föreningslivet, ideella insatser och sporadiskt av kommuner. Det finns dock begränsningar för hur långt man kan komma med nuvarande villkor. Om de öppna kanalerna fick statligt stöd skulle det kunna etableras öppna kanaler på ytterligare orter. De öppna kanalerna är att betrakta som medborgar-TV, där vanliga människor och föreningar kan komma till tals. Inte minst viktigt är det att ungdomar och minoritetsgrupper får synliggöras på sina egna villkor. Folkpartiet föreslår därför att staten tilldelar de öppna kanalerna ett årligt bidrag på 5 miljoner kr.
Folkpartiet anser att trossamfundens stora ansvarsområde motiverar en höjning av anslaget. Därför föreslår vi att detta anslag höjs med 10 miljoner kr utöver vad regeringen föreslår.
Folkpartiet lämnar en separat motion för idrottsfrågorna. I motionen redovisar partiet sina ståndpunkter för en genomtänkt idrottspolitik och idrottens betydelse för samhället. Folkpartiet föreslår att anslaget till idrotten ökas med 5 miljoner kr, i motsats till regeringens föreslagna sänkning.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
|
|
Kenth Skårvik (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |