Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Inledning 4
2 Dans, musik och teater 4
2.1 Riksinstitutioner 4
2.1.1 Operan och Dramaten 4
2.1.2 Dansens Hus 5
2.2 Regional verksamhet 5
2.2.1 Göteborgsoperan 6
2.2.2 Stockholms Läns Blåsarsymfoniker 6
2.2.3 Dalhalla 6
2.3 Fria grupper 7
2.4 Musik 7
2.4.1 Folkmusik 7
2.4.2 Fonogram 8
2.5 Barn och ungdom 9
2.5.1 De kommunala kultur- och musikskolorna 9
2.5.2 Kultur i skolan 9
2.5.3 Dramapedagoger 10
2.5.4 Nationellt dansuppdrag 10
3 Bild och form 10
3.1 Den offentliga konsten – Statens konstråd 10
3.2 Samtidskonst och konstpedagoger 11
3.3 Form- och designutredningen 12
3.4 Hemslöjd – en viktig del av vårt svenska kulturarv 12
4 Film 13
4.1 Filmavtalet 13
4.2 Kvalitetsfilm 13
4.3 Filmen och människan 14
4.4 Offentlighet 14
5 Konstnärernas villkor 14
5.1 Dansare 15
5.2 Bild- och formkonstnärer 16
5.2.1 Konstnärsstöd och ersättningar 16
5.2.2 Kollektivverkstäder 16
5.2.3 Utställningsmöjligheter 16
5.2.4 Avdragsrätt för konstinköp 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till Dansens Hus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till länsmusiken samt annan regional musik-, teater- och dansverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musikteatern Dalhalla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragen till internationellt kulturutbyte och samarbete.
Riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fonogrammarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dramapedagogernas utbildningssituation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt uppdrag till danskonstområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Statens konstråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medel till regionala filmcentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en definition av kvalitetsbegreppet inför nästa filmavtalsperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offentlighetsprincipen bör gälla för Svenska filminstitutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av den så kallade tredje anställningsformen inom teatern och centrumbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturarbetarnas villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av den så kallade inkomstgarantin för konstnärer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för konstinköp.2
1 Yrkandena 7 och 16 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 18 hänvisat till SkU.
Människors konstnärliga skapande kan ta sig en mängd uttryck. Måleri, teater, dans, musik, sömnad är allt exempel på människors skapande. Så länge människan funnits på jorden har hon skapat. Grottmålningar, stamfolkens sånger och danser och det lilla barnets inneboende vilja att dansa och måla visar på den obändiga kulturella skaparkraft som driver människan.
Dans, musik och teater är konstformer som var och en spelar sin unika roll för den skapande människan. Det är konstformer som alla människor har en relation till, som alla kommer i kontakt med. Musiken har en särskilt nära och gränslös betydelse för människor. Musiken finns tillgänglig för alla människor dygnet runt genom radio, TV och fonogram. Försäljningen av cd-skivor har ökat med 4 miljoner under den gångna tioårsperioden. Få andra kulturområden visar med sådan tydlighet hur kultur kan bidra till mänskligt välbefinnande.
Teater är en konstform som ger stora möjligheter till inlevelse och identifikation. Det är därför beklagligt att antalet teaterbesök sjunkit de senaste året efter en period av uppgång. År 1999 låg den sammanlagda publiksiffran på 3,3 miljoner besök vid de 22 486 föreställningar som framfördes. Närmare hälften av dessa var barn- och ungdomsföreställningar.
Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion som kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som en exklusiv konstform men befinner sig sedan några år i ett expansivt skede. Intresset för att se dans på scen har ökat, liksom intresset att själv delta i dansaktiviteter. Inte minst gäller detta barn och ungdomar, vilket kan ses som ett tydligt tecken på musik- och kulturskolornas stora betydelse.
Den verksamhet som bedrivs inom musik-, teater- och dansområdet visar att gränserna mellan det professionella kulturlivet och amatörverksamhet handlar mer om gradskillnad än artskillnad och att den breda amatörverksamheten är en förutsättning för den specialiserade professionella nivån och vise versa. Vår syn på och stöd till amatörkulturen redovisas i motionen Folkrörelser och folkbildning.
Operan och Dramatiska Teatern är i högsta grad levande kulturklenoder. Det är angeläget att dessa nationella institutioner är öppna och tillgängliga för en bred allmänhet så att den del av kulturarvet som de förmedlar kan föras vidare till kommande generationer. Regeringen har glädjande nog ökat sitt anslag till dessa institutioner i årets budget vilket var välbehövligt.
Hyrorna har, liksom för många andra kulturinstitutioner, varit ett problem för Operan och Dramaten. (Problemen med ändamålsfastigheternas hyror har vi utvecklat i motionen Arkiv, bibliotek och museer.) En allt större del av anslagen har gått till att bekosta hyran för deras stora fastigheter. Regeringen aviserade därför i våras att i den kommande budgeten skulle dessa problem lösas. Det förslag som nu föreligger innebär att hyrorna sänks för fem ändamålsfastigheter inklusive Operan och Dramaten, men samtidigt som hyrorna sänks, sänks också anslagen. Vi kommer av den anledningen följa denna utveckling och förväntar oss att även regeringen gör en utvärdering av följderna.
Dansens Hus gör svensk och internationell samtida koreografi på hög professionell nivå tillgänglig. Eftersom dansen, till skillnad från teatern, saknar fasta institutioner ute i landet har Dansens Hus blivit ett nationellt verktyg för att lyfta dansen som konstform. De producerar ingenting själva utan fungerar som en gästscen där såväl nationella som internationella grupper kan finna sig en publik. Dansens hus har lyckats med det svåra konststycket att locka nya grupper till att intressera sig för den moderna dansen. Hela 25 procent av publiken är under 26 år.
Regeringen har tidigare ökat anslagen till Dansens Hus, men i år saknas helt satsningar, vilket äventyrar verksamheten. Dansens Hus har bland annat på grund av ändrade ägarförhållanden fått kraftiga hyreshöjningar på senare år. Regeringen utlovade i våras en lösning på problemen med kulturinstitutionernas hyror. Den nu presenterade lösningen gäller dock bara några få institutioner och Dansens Hus som lägger 58 procent av sitt anslag till hyran får inget extra stöd alls. Vi anser att en anslagshöjning på 1 miljon kronor 2002 till Dansens Hus är motiverat och avsätter detta under anslaget 28:5.
Satsningen på musik, teater och dans får inte begränsas till nationalinstitutionerna och Stockholmsregionen. Runt om i landet bedrivs en levande och kraftfull verksamhet i olika former. Eftersom vi menar att staten kan bidra till ett levande Kultursverige genom att ge näring till regionala kulturcentrum, anser vi också att bidragen till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner är centrala. Tidigare har nedskärningar gjorts på detta område. Det är därför glädjande att regeringen äntligen lagt fram ett förslag som förbättrar situationen för den regionala musik-, teater- och dansverksamheten. Detta tillskott är extra välkommet nu eftersom såväl Teaterförbundet som Kulturrådet har påpekat att regeringens pris- och löneuppräkningar varit alltför låga under de senaste åren, vilket fått allvarliga effekter för såväl den regionala verksamheten som för de fria grupperna. Vi anser dock att behoven inom den regionala dans-, teater- och musikverksamheten är så pass stora att vi höjer anslagen med ytterligare 15 miljoner kronor på tre år.
För att kulturen ska få fäste ute i regionerna krävs vissa fasta institutioner. Göteborgsoperan är en sådan institution som fått stor betydelse för kulturlivet i regionen. Sedan invigningen 1994 har den uppnått mycket goda resultat och nått ut till en bred publik. En tredjedel av göteborgarna besöker Göteborgsoperan årligen. Under år 2000 har operan en beläggning på över 1000 personer per föreställning vilket är avsevärt högre än exempelvis Operan i Stockholm. Vi anser att regionala satsningar som dessa är nödvändiga och anser att Göteborgsoperan bör kunna få ett ökat statligt stöd som en del i den regionala musik, teater och dansverksamheten. Regeringens extra resurser för i år är enbart ett tillfälligt investeringsbidrag. Vi anser att det tyder på bristande långsiktighet och hade hellre sett en generell anslagshöjning.
I detta sammanhang vill vi än en gång uppmärksamma Stockholms Läns Blåsarsymfoniker – tidigare Stockholms Spårvägsmäns musikkår (SSM). Upprepade gånger har vi lyft fram och betonat hur anmärkningsvärt det är att denna blåsorkester på mycket hög internationell nivå helt saknat statligt stöd. Vi har också begärt att regeringen skall återkomma med förslag om hur orkesterinstitutionernas verksamhet i allmänhet skall säkerställas. Efter ett antal turer tyder nu allt på att Stockholms Läns Blåsarsymfoniker äntligen kommer att få ett länsmusikuppdrag, vilket saknats i Stockholms län. Regeringen redogjorde redan i föregående års budget för sin positiva syn på utvecklingen att en länsmusikorganisation kan komma till stånd inom Stockholms läns landsting. Nu har även landstinget tagit på sig det långsiktiga ansvaret för orkestern, vilket kulturutskottet efterlyst, och regeringen har äntligen bidragit med erfoderliga resurser. Vi är glada för att den lösning för orkestern som vi under flera år arbetat för nu äntligen kommit till stånd, och vi kommer att följa upp resultaten noggrant.
Dalhalla har på ett fåtal år blivit ett av Sveriges stora besöksmål och det före detta kalkbrottet, som nu utvecklats till en internationell festspelsarena, fortsätter att attrahera nya besökargrupper. Inte minst glädjande är att dessa nya besökare kommer från alla åldersgrupper och kategorier, inte bara vana teater- och operabesökare. Vi anser att Dalhalla mycket väl motsvarar de krav som kan ställas på en musikteaterinstitution. Musikteater är en kostnadskrävande konstform som ställer stora krav på organisation och ledning. Att Dalhalla utan större statliga medel lyckats bygga upp en verksamhet som både sysselsätter musiker och sångare och attraherar stora publikgrupper är därför berömvärt. Regeringen har hitintills, liksom även detta år, gett mindre riktade engångsstöd till verksamheten vilket enbart visar brist på förståelse för verksamheten. Musikteaterverksamheten i Sverige bör istället byggas ut med Dalhalla som ny institution, och regeringens höjning bör istället för en tillfällig satsning vara en anslagshöjning på 1 miljon kronor.
De fria grupperna är som en frisk vind som blåser genom Kultursverige. De är ofta nyskapande och söker sig på otraditionella vägar fram till en ny publik. De fria grupperna har idag en självklar plats i svenskt kulturliv och de står för mer än en tredjedel av alla föreställningar som framförs i Sverige varje år. Ingen kan idag ifrågasätta de fria gruppernas betydelse och det är därför en självklarhet att de ska ges rimliga ekonomiska villkor att fortsätta verka. Liksom för den regionala teater, dans och musikverksamheten har regeringens låga uppräkningar av löner och priser drabbat de fria grupperna hårt. Kulturrådet har aviserat att de från och med nästa år kommer att stödja färre grupper om inte en uppräkning sker. Många skådespelare, dansare och musiker arbetar under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera för andra yrkesgrupper. Att ha någonstans att repetera, att få lön, att hinna repetera är ett axplock av de grundläggande verksamhetsfrågor, där offentliga kulturmedel kan verka stödjande för de fria grupperna. Vi har därför arbetat för en höjning av anslaget och i år har regeringen till sist tagit ett steg i rätt riktning och höjt anslaget till de fria grupperna.
Vi anser att verksamhets- och projektbidragen behöver ses över för att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling för de fria grupperna. Det behövs även en snar lösning på frågan om hur pensionerna för de fria grupperna skall säkerställas. Det är oacceptabelt att regeringen ännu inte presenterat någon lösning på problemet och vi kräver därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett förslag.
Musiken har en särställning bland konstformerna. Genom radio och TV når musiken ut till alla människor och är en naturlig del i vardagen på ett annat sätt än de flesta andra konstformer. Varje år sänder Sveriges radio mer än 50 000 timmar musik och televisionen mer än 400 timmar. Därtill kommer de kommersiella radiokanalerna som ofta enbart har musik i sitt utbud. Radions musikutbud når på ett oöverträffat sätt ut till alla människor och det är därför viktigt att deras utbud speglar musikens bredd och att svensk musik såväl äldre som nyproducerad ges utrymme.
Den svenska folkmusiken borde i alla sammanhang ses som en tillgång. I takt med ökande internationalisering har behoven av att profilera sig utomlands ökat, så också på musikens område. Dessvärre är möjligheterna för sådant utbyte starkt begränsade och folkmusiken och folkdansen har varit särskilt missgynnade vid fördelning av stöd till internationellt samarbete. Vi anser därför att bidragen till internationellt kulturutbyte och samarbete bör ses över så att en rättvis genretilldelning kommer till stånd.
Förra året invigdes Stallet, en fast scen för folk- och världsmusik. Att detta och liknande centrum bildas är ett positivt steg i utvecklingen av det svenska musiklivet och utgör samtidigt en manifestation av folkmusik som självständig genre. Det är dock värt att påminna om att detta endast utgör det första steget i en process för att folkmusiken skall nå en jämlik ställning med andra genrer. Det är därför också angeläget att verksamheterna följs upp och får etablera sig genom långsiktiga satsningar och helhetslösningar. För att de folkmusiksatsningar som görs skall få bredast möjliga effekt är det viktigt att de nya genrecentren inte tillkommer på bekostnad av de stödformer som ligger till grund för deras verksamhet. Amatörverksamhet, arrangörsföreningar och festivaler är viktiga element för att folkmusiken bas och bredd skall säkras. Kulturlivets eldsjälar, amatörer och ideella arbetare spelar en ovärderlig roll inom kulturlivet och därför bör åtgärder för att utveckla amatörkulturområdet vidtas. Kristdemokraterna vill med anledning av detta betona att folkmusiken är ett viktigt område inom den satsning som vi gör på det regionala musiklivet.
Vi vill också uppmärksamma festivalernas och spelmansstämmornas betydelse för musiklivet. Medan de i till exempel Finland vunnit internationell uppmärksamhet och erkännande tack vare långsiktig utveckling av festivalutbudet ser vi motsatt tendens i Sverige. I stället för att lyftas fram i kulturpolitiska sammanhang tvingas de motivera sin existens. I det finns en risk att kvalitet ersätts av verksamheter som lockar storpublik vilket kan vara ödesdigert för de smalare festivalerna. Vi anser därför att regeringen bör initiera en utredning om utvecklingen av spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet. I denna bör också ingå jämförelser med andra länder.
Regeringen meddelade i föregående års budget att den ville pröva nya modeller för bidragsgivning till fonogramproduktion. Anledningen var enligt regeringen de ändrade förutsättningarna på fonogrammarknaden. Som en följd av detta minskades anslagen till fonogramutgivning. Detta beslut visade sig få mycket negativa följder för fonogramutgivningen, så istället för att enbart fonogramstödet sänktes gjordes en generell sänkning av delposterna inom anslaget. Detta visar på hur ogenomtänkt regeringens förslag var från början. Vi menar att det finns all anledning att bevaka detta område framöver, inte minst vad gäller olika genrer skilda förutsättningar på musikmarknaden. Vi anser också att beslutet om neddragning var förhastat och tillför därför verksamheten 1 miljon kronor.
De kommunala kultur- och musikskolorna har under de senaste decennierna grundlagt och utvecklat många människors musikintresse. Den nedåtgående trenden för kommunernas kultur- och musikskolor har vänt. Många kommuner har börjat se dessa skolor som en strategiskt viktig verksamhet. Idag är det enbart fem kommuner i Sverige som saknar kommunala musik- och kulturskolor. Det pris som Musikrådet sedan några år utdelar till årets bästa kultur- och musikskola har säkert bidragit till att öka uppmärksamheten kring deras betydelse för hela kommunens utveckling. Ett viktigt arbete för musik- och kulturskolorna bedrivs av Sveriges musik- och kulturskoleråd, SMoK. Att organisationen nu innehar det nationella uppdraget på musikområdet är positivt inte minst när det gäller att stärka kulturarbetet i landets grundskolor.
Varje barn bör även i framtiden få möjlighet att spela ett instrument under sin skoltid. För somliga har argumentet för detta på senare tid varit att det i förlängningen genererar exportinkomster. Musikskolans betydelse för framväxten av professionella musiker är omvittnad, och många anser att det svenska musikundret har sin grund i den höga kvalitet och den omfattning som musikskolorna haft under de senaste årtiondena. Detta kan möjligen ses som en bonus, men är inte en förutsättning för verksamhetens berättigande. Musik- och kulturskolorna har ett värde i sig och är inte ett medel för att nå ökade exportinkomster. Kommunerna i landet har kommit olika långt i sina satsningar på musik- och kulturskolor. Kristdemokraterna har anslagit 4,25 miljarder kronor utöver regeringen till den kommunala sektorn den närmaste treårsperioden, pengar som kommunerna efter behov kan använda bland annat till musik- och kulturskolor.
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att förmedla ett kulturarv, att föra över värderingar och normer till kommande generationer. Skolan har en viktig funktion i att föra det immateriella kulturarvet vidare till barn och ungdomar för att därigenom hålla det levande. I skolan måste värderingar och normer få ett fäste och på ett naturligt sätt genomsyra hela skolmiljön. Även det synliga kulturarvet bör finna sin självklara plats i skolan. På ett levande och närvarande sätt kan kulturen finnas med som en kreativ dimension både i korridorer och klassrum. Bild, ord, form, film, musik och rörelse är naturliga element som kan fungera som självklara inslag i alla ämnen, även om det rent konstnärliga utövandet måste få sitt utrymme i ämnen som musik, bild, svenska och idrott.
Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök utan bör i stället ge en ytterligare dimension åt skolkulturen. För att till exempel teater- eller museibesöket inte skall bli ett besök som hänger i luften är det viktigt att samarbetet mellan skolorna och teater- och museibranschen stärks. Det kan vara ett samarbete där alla yrkesgrupper inom teatern lyfts fram och där satsningarna sker i anknytning till skolans olika ämnesstudier. Möjligheten för eleverna att få närmare kontakt med olika kulturformer är avgörande för att väcka kulturintresset hos nya grupper. För att det individuella kulturintresset skall få tillfälle att växa och blomstra bör kultursatsningar i samverkan mellan hem, barnomsorg, skola och olika fritidsverksamheter uppmuntras.
Ett område med direkt anknytning till kultur och skola är det alltmer efterfrågade dramapedagogiska arbetet. Dramapedagogiken används till exempel med stor framgång i olika problemsituationer i skolan, men också organisationer, föreningar, vårdsektorn, näringsliv och teater använder sig av dramapedagogiken. Dramapedagogernas utbildningssituation måste aktualiseras. Yrkesutbildningen bedrivs idag endast i mycket liten skala och antalet sökande till det begränsade antalet utbildningsplatser är mycket stort. Behoven är stora och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger med råge tillgången. Vi vidhåller därför vårt tidigare krav på en utredning som ser över efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.
Det finns idag sju olika nationella uppdrag inom olika kulturområden. Inget av dem berör danskonsten vilket vi anser vara anmärkningsvärt. Svensk danskonst genomgår just nu en snabb och stark konstnärlig utveckling. Intresset för dans har ökat under de senaste åren och det är ofta en ung publik som lockas till dansen som konstform. För att ytterligare stimulera det växande intresset för dans anser vi att ett nationellt uppdrag bör ges för utveckling av danskonst för barn och unga. Inom danslivet finns flera verksamheter med spjutspetskaraktär som väl motsvarar de krav som kan ställas för att ett nationellt uppdrag skall skapas inom området. Det vore därför angeläget med ett nationellt uppdrag till danskonstområdet från år 2002.
Bild- och formkonstnärer visar oss nya sätt att se på världen. De ställer det invanda på huvudet, visar på skönheten i det enkla, och framställer urklipp ur verkligheten i former och färger.
Den offentliga konsten finns i vår vardagsmiljö, i parker, på gator, i skolor, på sjukhus och i myndigheter. Den skänker skönhet och eftertanke i vardagen. Statens konstråd har i uppgift att verka för att konst blir ett naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön. De ansvarar för att förvärva god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer och sprider kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö. Eftersom praxis i Sverige är att en procent av byggnadskostnaden ska gå till konstnärlig utsmyckning innebär det att Statens konstråd är en av de viktigaste konstbeställarna i landet. Det offentligas inköp av konst syftar alltså både till att skapa vackra miljöer och göra samtida konst tillgänglig för allmänheten, men den syftar även till att skapa arbetstillfällen för svenska konstnärer. Alla konstnärer måste ha samma möjligheter att få uppdrag från Konstrådet. Det är därför anmärkningsvärt att en stor del av de inköp som görs idag sker utan upphandling och anbudsförfarande.
I arbetet med att förse en statlig byggnad med god samtidskonst är det värdefullt om Statens konstråd söker uppnå så bred delaktighet från berörda parter i beslutsprocessen som möjligt. För att delaktighet och engagemang ska bli möjligt måste det finnas samråd med dem som dagligen kommer att vistas i byggnaden. Frågor om vilken konst som skall köpas in bör föras ut lokalt oftare än vad som sker idag. Det skulle leda till att brukarna själva och inte bara experter skulle ges möjlighet att utforma den gemensamma miljön. Vi menar att en decentralisering av beslutsprocessen är nödvändig om Statens konstråd på ett bra sätt skall fullgöra sitt uppdrag.
Inom området bild och form vill vi särskilt uppmärksamma situationen när det gäller spridning av samtidskonst. Glädjande nog visar utredningen Samtidskonst i hela landet att spridningen i landet är god trots att en statligt stödd infrastruktur för bild- och formområdet i stort sett saknas. Problemet är att många av de initiativ som tas i landet endast är av temporär art. Det långsiktiga kulturarbete som Kristdemokraterna efterlyser på område efter område lyser med sin frånvaro också inom bild- och formområdet.
Ett av problemen handlar om tillgång på utbildad personal. Behovet är stort inom hela området. En förutsättning för att samtidskonst skall kunna visas, förstås och diskuteras är att utställningsarrangörer har tillgång till konstpedagoger. Riksutställningar arbetar inom ramen för den statliga kulturpolitiken med vandringsutställningar samt utvecklar utställningsmediet konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt. De har förklarat sig beredda att ta ansvar för utbildningar inom sina specialområden, under förutsättning att man får ekonomisk kompensation. Detta bör övervägas. Kulturrådet har också föreslagit att Moderna museet ska få spela en mer aktiv roll. Sammantaget finns tillräckligt med underlag för att regeringen inom kort skulle kunna återkomma till riksdagen med en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning. Regeringen har i tidigare behandling av denna fråga hänvisat till en utredning som skulle avslutas i april 2001. Eftersom någon utredning ännu inte presenterats återkommer vi här med yrkanden i denna fråga.
Den form- och designutredning som tillsattes i februari 1999 lämnade under september 2000 sitt slutbetänkande. Utredaren identifierar i denna en rad brister när det gäller de offentliga insatsernas inriktning och omfattning på området. Utredaren pekar bland annat på bristen av samordning och att det ännu inte finns någon statlig myndighet med ansvar att hålla samman och representera form- och designområdet. Vidare uppmärksammar utredaren hur staten i upphandlingar, genom att inte prioritera kortsiktiga ekonomiska lösningar framför kvalitet och skönhet, skulle kunna medverka till att svenska produkter präglas av hög kvalitet och att intresset för formgivning och design stärks och breddas. De frågor som behandlas i utredningen är mycket intressanta och vi anser att vi snarast bör få ta ställning till ett konkret förslag. Regeringen har i budgetpropositionen presenterat ett förslag om inrättande av en mötesplats för form och design. Det är ett spännande förslag men vi anser att det är svårt att se hur verksamheten skulle gestalta sig. Vi förväntar oss därför att riksdagen inom en snar framtid kommer att få ta ställning till en proposition på området. Eftersom såväl statsministern som övriga statsråd talat varm om detta område hoppas vi att propositionen även kommer ta upp fler av de förslag som utredningen presenterade.
Arbetet med att föra vidare traditionella tekniker handlar om att odla stolthet och samhörighet med sin bygd och sin historia. Samtidigt som de tekniker som utvecklats under historiens gång vidareanvänds förändras formerna och användningsområdet. Det arv som skall gå vidare utvecklas och når nya former. För att i möjligaste mån skapa förutsättningar för slöjden att leva vidare finns i de flesta län två länshemslöjdskonsulenter, en med inriktning mot textil och en som har ansvar för de hårda slöjdteknikerna. I deras arbete ingår att ordna kurser, utbildningar och utställningar med pröva-på-verkstäder för en slöjdintresserad allmänhet.
En viktig dimension av länshemslöjdskonsulenternas arbete handlar om att ordna verksamheter för barn och ungdomar, till exempel i form av särskilda slöjdläger. På så sätt förs kunskaperna vidare till nya generationer. I en tid där allt skall gå fort ger slöjden möjlighet till andrum. På detta sätt fyller arbetet med att föra vidare kulturarvet funktionen av att också vara en glädjekälla i nuet. Hemslöjdsarbetet fyller på så sätt flera syften och vi menar att det bör uppmuntras.
Vi vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma verksamheten som bedrivs av föreningen Svenska spetsar. Sverige har en lång tradition av knyppling av spetsar, en tradition som idag har svårt att överleva. Det är viktigt att denna tradition förs vidare och inte försvinner och det bör därför vara ett prioriterat område inom Nämnden för hemslöjdsfrågor.
Som kulturbärare är filmen unik i sitt gränsöverskridande. Den fyller också andra funktioner som att påverka och förklara omvärlden, roa, informera och även bidra till igenkännande och identifikation. Film är också konst. För Kristdemokraterna är det därför en självklar utgångspunkt att filmen skall ges statligt stöd. Stödet har en viktig uppgift när det gäller att främja värdefull svensk filmproduktion och främja visning av värdefull film.
För ett par år sedan ingick staten ett filmavtal med Svenska filminstitutet för att reglera det statliga stödet till svensk film. Vi var positiva till att ett nytt avtal ingicks eftersom det ger en god grund att stå på för svensk film. Redan då markerade vi dock vikten av att riksdagen får vara med och påverka avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under. Det är annars i praktiken omöjligt att påverka delar av avtalet eftersom i så fall hela avtalet måste brytas. Regeringens sätt att ställa riksdagen inför ett redan förhandlat avtal är inte acceptabelt. Vår kritik har nu blivit extra angelägen eftersom flera brister i avtalet uppmärksammats.
I filmavtalet finns en så kallad kontrollstation inskriven som innebär att parterna har möjlighet att begära en omförhandling av avtalet. En sådan kontrollstation infaller nu vid årsskiftet. Kulturdepartementet har inte visat något intresse för en omförhandling. Däremot är vissa branschaktörer missnöjda. Missnöjet rör bland annat att pengarna till det publikrelaterade efterhandsstödet är slut och övriga medel är intecknade till avtalsperiodens slut. I avtalet regleras dessutom resurser till de så kallade regionala filmcentrum. Några regioner saknar sådana centrum och när nu verksamhet ändå kommit igång i dessa regioner saknar Filminstitutet möjligheten att ge ekonomiskt stöd eftersom samtliga resurser är intecknade. Avtalet har i dessa avseenden på ett oönskat vis blivit en tvångströja istället för ett stöd till svensk film. Vår förhoppning är att regeringen ska ta till sig av den kritik som förekommit och att dessa brister ska kunna avhjälpas vid den kommande avstämningen.
Det statliga filmstödet ska gå till svensk kvalitetsfilm, sägs det i avtalet. Vi anser att det är ett bra förhållningssätt, men det kräver en diskussion om vad kvalitet står för. Om vi skall använda kvalitetsbegreppet som vattendelare för vilka som tilldelas stöd krävs att kvalitetsbegreppet tydliggörs. Vi måste från statens sida slå fast vad vi menar med kvalitetsfilm, och ansvaret för att presentera en definition som riksdagen kan ta ställning till vilar på regeringen. De bör således snarast återkomma till riksdagen med en sådan.
I arbetet med att ta fram en kvalitetsdefinition bör utgångspunkten vara att filmskapande är en kreativ process, ett skapande som kan likställas med andra konstnärers arbete. Definitionen får med andra ord inte bli för stelbent och inskränkt, utan uppmuntra den konstnärliga friheten, bredden och mångfalden. Definitionen måste dock diskuteras både på bredden och djupet för att därefter bli föremål för ett formellt beslut.
En filmpolitik måste sätta in filmen i dess sammanhang och se på filmen ur olika perspektiv. Vi anser fortfarande att regeringen gjort en allt för snäv avgränsning inom filmpolitiken och inte sett filmen ur ett helhetsperspektiv. Vad som händer vid mötet med publiken uppmärksammas till exempel inte alls trots att det ur betraktarperspektivet är en central fråga. Det krävs mer kunskap om filmmediets påverkan på människor, inte minst gäller det populärfilmen. I vissa fall kan filmen vara det medel vi behöver för att bearbeta upplevelser. Den medverkar till igenkännande så att vi bättre kan förstå oss själva och vår omgivning och filmen som pedagogiskt verktyg är därför viktig att värna och ta till vara även i skolan.
De statliga stöd som stiftelsen Filminstitutet skall fördela motsvarar stöd som på andra områden fördelas av offentliga institutioner. Därför bör dessa förvaltningsuppgifter omfattas av handlingsoffentlighet. Det anser vi kristdemokrater och det ansåg även den filmutredning som låg till grund för filmpropositionen för ett par år sedan. Regeringen hävdar dock att det är omöjligt att skilja ut vilka medel som är allmänna och vilka som utgör bidrag från andra än staten vid stiftelsens handläggning av ärenden. Detta är ett anmärkningsvärt ställningstagande. Liksom för andra stiftelser/förbund som fördelar statliga medel borde krav ställas på att offentlighetsprincipen ska gälla de delar av verksamheten som rör statliga medel.
Konsten är en gåva från konstnären till samhället och samhället måste vara berett att ge något tillbaka. Förutsättningar måste skapas för att kulturskaparna ska få drägliga livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant. Idag är det många konstnärer som har svårt att klara sitt uppehälle. De stödformer och försäkringsvillkor vi skapat är inte anpassade efter konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation. För att nå en kulturell frihet och mångfald i Sverige måste dessa brister i systemet uppmärksammas och justeras. Samtliga politikområden bör samordnas så att rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas speciella förhållanden.
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom goda villkor för konstutövare. Den konstnärliga friheten är en förutsättning för ett livskraftigt kulturliv och det är därför viktigt att kulturpolitiken, inklusive konstnärsstöden, verkar stödjande utan att vara styrande. Konstnärlig frihet innebär dock inte att kulturen är problemfri eller att den står ovanför regler och ansvar. Vad som är god smak kan inte läggas fast av någon statlig nämnd men vi måste ändå våga stå för att konstnärer precis som andra människor har ett ansvar för det de producerar. En aktiv debatt om vad som är kvalitet kan därför verka mer uppfriskande än begränsande.
Konstnärernas arbetsmarknad skiljer sig från situationen inom de flesta andra yrken. Regeringen permanentade vid föregående års budget de tidsbegränsade stödinsatserna riktade till konstnärer, stödet till arbetsförmedlingen vid centrumbildningarna och stödet till en tredje anställningsform inom teatern vilket vi ser som mycket positivt. Verksamheten permanentades dock innan någon utvärdering gjorts. Vi anser därför att en utvärdering bör göras för att eventuellt kunna dra nytta av de goda erfarenheterna på annat håll. Vi känner dock fortfarande stor oro för konstnärernas arbetsmarknad eftersom den avviker från de förutsättningar som arbetsmarknadspolitiken utgår ifrån. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. Idag råder det en långvarig och strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan. Utredningar visar att de statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög, trots en högkonjunktur.
När regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen nu ska utforma tillämpningen av de nya a-kassereglerna och aktivitetsgarantin, måste särskild hänsyn tas till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Ett enigt kulturutskott har påpekat detta för arbetsmarknadsutskottet, men eftersom de inte tagit hänsyn till utskottets begäran kommer vi fortsätta följa denna fråga med noggrannhet. Konstnärerna påverkas också av beslut som fattas inom andra utgiftsområden. Pensionsreformen som genomfördes för ett par år sedan fick konsekvenser som förefaller mindre lämpliga för konstnärer inom bland annat dans och musikområdena på grund av dessa yrkens speciella karaktär. Genom att nu samtliga aktiva år ska finnas med i beräkningen och inte enbart de 15 mest lönsamma, drabbas de hårt. Särskilt angeläget är det att frågan om pensionerna för de fria grupperna får en lösning.
Dansare har kort karriär, även utan skador i arbetet kan de fysiska förutsättningarna att utöva yrket upphöra i 40- årsåldern, ofta mycket tidigare. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i grundutbildningen alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär och en planering för dansares omskolning eller vidareutbildning. Dansare som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom olika delar av samhället. En översyn av dansutbildningarnas möjligheter att förbereda för en alternativ karriär är nödvändig och bör genomföras snarast.
Bild- och formkonstnärer är den grupp av konstnärer som har svårast att försörja sig på sitt konstnärliga yrke. Genomsnittsinkomsten för en bildkonstnär ligger under 100 000 kronor om året vilket kan jämföras med genomsnittsinkomsten hos landets kommunalanställda som är drygt 200 000 kronor om året. Det är därför angeläget att en översyn görs över hur staten kan förbättra sina insatser på området.
De statliga stöden till bild- och formkonstnärer ges oftast i form av projektbidrag eller arbetsstipendier och de fördelas av Konstnärsnämnden. Konstnärsnämndens huvuduppgift är att fördela statliga ersättningar men de har även i uppdrag att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala situation. Tendensen under senare år har varit att de ekonomiska stöden ges i allt högre belopp till allt färre konstnärer. Det innebär att stöden enbart kommer en liten skara konstnärer till del. Vi anser att det finns anledning att ifrågasätta om detta är det mest effektiva sättet att använda statens resurser för konstnärsstöd. Vi vill i detta sammanhang även ta upp frågan om den så kallade inkomstgarantin för konstnärer. Vi anser att det kan ifrågasättas om det är rimligt att cirka 150 konstnärer ska få en livstidslön eller om det istället vore bättre att sprida stödet till fler. Vi kräver därför en översyn av inkomstgarantin.
En viktig del i arbetet för att förbättra situationen för landets bild- och formkonstnärer är att se över behoven av kollektivverkstäder. Nyutexaminerade konstnärer från konsthögskolorna har ingen ekonomi att bygga upp egna ateljéer med kostsam utrustning. Kollektivverkstäder kan på detta sätt fylla en angelägen funktion och bör finnas tillgängliga i hela landet. Samtidigt bör konsthantverkskooperativen ses över. Olika utredare har lämnat kritiska synpunkter på verksamheten, och det finns anledning att fundera över vad som behövs för att kooperativen skall fylla den funktion som ursprungligen avsågs.
Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet att presentera sina verk för publiken. Att komma i kontakt med sin publik och möjliga kunder är av avgörande betydelse för konstnärens yrkesutövande. Där får allmänheten möjlighet att kontinuerligt ta del av ett varierat utbud av konstverk och följa bild- och formkonstens utveckling. För att sprida denna form av kulturverksamhet och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett centralt kulturpolitiskt område.
I Kulturrådets omvärldsanalys har framhållits att utställningsverksamheten och utställningsersättningen givit positiva effekter för konstnärernas inkomstmöjligheter. Konstföreningar i landet har dessutom kunnat höja den konstnärliga kvaliteten på sina utställningar. Stödet är därför ett viktigt komplement till de permanenta museerna och konsthallarna. Från och med föregående år ges även ett stöd till arrangerande föreningar. Detta var en angelägen komplettering för att utställningsersättningarna skulle få en tillräcklig omfattning och spridning. Stödet till arrangörer inom området är fortfarande mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för yrkesverksamma konstnärer är stort. Det är således angeläget att ersättningsfrågan bedöms ur ett helhetsperspektiv så att ingen snedfördelning kommer tillstånd. Vi följer därför den fortsatta utvecklingen med noggrannhet.
Andra angelägna frågor för att öka konstnärers möjligheter att försörja sig på sitt yrke handlar om hur till exempel skatteregler och gallerimoms kan justeras för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela konstmarknadens utveckling. Vi anser att det är orimligt att ett företag får göra avdrag för designade fåtöljer men inte för konstverk. Genom att ge företag avdragsrätt för konstinköp skulle marknaden öppnas för landets konstnärer. Regeringen bör i dessa avseenden återkomma till riksdagen med en åtgärdsplan.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |