Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalificerade musikutbildningar på folkhögskolor.
Sedan lång tid har ett antal folkhögskolor haft extra stöd för att klara merkostnader för genomförande av kvalificerad musikutbildning. Stödet har minskat betydligt genom åren, men en del har ändå funnits kvar. Nu när detta extra bidrag minskar alltmer, och landstingen minskar sitt stöd, blir resultatet naturligtvis ödesdigert för den kvalificerade musikutbildningen vid folkhögskolor likt Framnäs. I ett historiskt perspektiv har musikutbildningen vid ett fåtal folkhögskolor funnits ända sedan 50-talet. Musikutbildningen vid Framnäs i Piteå har och har haft en enorm betydelse för utvecklingen av musiklivet i Sverige och Norrland. Musikutbildningen kom också att utgöra grunden för att Norrland fick en egen musikhögskola, nämligen Musikhögskolan i Piteå. Folkhögskolans roll och fortsatta betydelse för Norrlands enda musikhögskola framgår bl.a. av att drygt hälften av musikstudenterna är f.d. folkhögskolestuderande.
Det extra musikstödet har utretts och analyserats i olika omgångar under årens lopp. Vid ombearbetningen under våren 1998 betonade man att ett av syftena med det statliga stödet till folkhögskolorna är att ”främja kulturupplevelser och konstnärligt skapande”. Att då se hur dessa kulturinstitutioner nu sakta tappar fotfäste ter sig ganska märkligt.
Riksdagen beslutade 1991 om de riktlinjer för folkbildningen, inklusive folkhögskoleverksamheten, som fortfarande gäller. Folkhögskolekommittén, som genomförde den utredning som föregick riksdagsbeslutet, gjorde en ordentlig analys av folkhögskolornas musikutbildningar. Och i sitt slutbetänkande (SOU 1990:65) föreslog man inte bara att det särskilda musikutbildningsbidraget skulle finnas kvar utan också att det skulle koncentreras till ett mindre antal skolor. Man lyfte fram den viktiga uppgift som folkhögskolornas musikutbildningar har när det gäller dessa lokala musik- och kulturcentrum spridda över landet, som är viktiga i balansen mellan landsbygd och storstad. De sade dessutom att ett antal folkhögskolor var nödvändiga för att säkra rekryteringen till musikhögskolorna. Det extra stödet skulle göra det möjligt att klara de extra kostnader som är en självklar nödvändighet för att kunna genomföra en kvalificerad musikundervisning där man inte kommer undan stora behov av resurskrävande individuell undervisning.
Den fortsatta praktiska hanteringen av detta förslag ledde sedan till att staten avstod från att detaljreglera fördelningsfrågorna; Folkbildningsrådet skulle hantera dessa. Men kvar står det faktum att Folkhögskolekommittén i sitt slutbetänkande fastslog vikten av att de kvalificerade musikutbildningarna på folkhögskolorna skulle fortsätta att få extra resurser.
Därför anser vi att om folkbildningsrådet anser att det inte är deras uppgift att ge extra stöd till folkhögskolor med kvalificerad musikutbildning, så måste regeringen hitta andra former för hur dessa folkhögkolor även fortsättningsvis skall kunna bedriva kvalificerad musikutbildning.
Kulturpolitiken måste kunna spegla ett rundare Sverige än vad som blir fallet om det extra stöd som finns idag delas ut till alla folkhögskolor. Regionalpolitiska skäl måste väga tungt. Kvalificerad musikkultur måste tillförsäkras hela landet, och Norrlands enda musikhögskola måste även den i framtiden kunna säkra sin rekrytering.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Lars U Granberg (s) |
Monica Öhman (s) |