Innehållsförteckning 22
Förslag till riksdagsbeslut 23
1 Inledning 23
2 Folkbildning 24
2.1 Folkbildning för utbildning 25
2.2 Folkbildningen och demokratin 26
3 Amatörkultur 27
3.1 Folkbildningen och kulturen 27
3.2 Amatörkulturorganisationer 27
4 Kulturella mötesplatser 28
4.1 Icke-statliga kulturlokaler 28
4.2 Trossamfund 28
4.3 Bidrag till allmänna samlingslokaler 29
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av den ideella sektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en folkbildningssatsning om demokrati.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till amatörkulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatteförmåner för amatörkulturföreningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till icke-statliga kulturlokaler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till trossamfunden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till allmänna samlingslokaler.
I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i människors liv. Men utöver det finns det uppgifter för den ideella sektorn i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Folkrörelser och frivilliga organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. De kompletterar också den offentliga verksamheten. Ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till att höja kvaliteten i det offentliga serviceutbudet.
Men det finns fortfarande många frågor som behöver belysas för att denna utveckling ska kunna ske på ett sätt som berikar både den offentliga och den ideella sektorn. Sektoriseringen inom den kommunala förvaltningen skapar problem, rollfördelningen mellan frivillig och kommunal verksamhet behöver klargöras, ansvarsförhållanden i samband med frivilliga insatser behöver utredas.
Under perioden 1991–1994 inleddes i Regeringskansliet ett arbete för utveckling av den ideella sektorn. Olika forsknings- och utredningsprojekt initierades, och en beredning för utveckling av den ideella sektorn tillsattes. I samband med detta infördes ett nytt anslag för stöd till detta utvecklingsarbete. Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 ändrade inriktning på detta arbete och avvecklade också det anslag som var kopplat till utvecklingsarbetet.
Efter några år av relativ stiltje i denna fråga har regeringen nu dragit i gång ett arbete för att stärka utvecklingen av den så kallade ”sociala ekonomin” som ofta används synonymt med den ideella eller tredje sektorn och som alltså handlar om de delar av samhället och ekonomin som faller utanför såväl den privata som den offentliga sektorn och där föreningar, folkrörelser och liknande sammanslutningar är centrala aktörer. Regeringen har i årets budgetproposition informerat om att en arbetsgrupp kommer att tillsättas på detta område inom departementen. Vi anser att det är en självklarhet att det i en sådan arbetsgrupp även engageras representanter från den ideella sektorn, vilket regeringen inte nämner över huvud taget.
Eftersom vi kristdemokrater ihärdigt har kämpat för att arbetet skall återupptas är vi självfallet glada för regeringens uppvaknande. För att arbetet på området skall utvecklas föreslår vi även detta år att ett nytt anslag inrättas och anslår för detta 5 miljoner kronor.
Under många år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på sina egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation och till att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Folkbildningen anordnar studiecirklar, folkhögskolekurser och olika kulturarrangemang. Det finns idag sammanlagt 11 studieförbund och 147 folkhögskolor i Sverige.
Det statliga stödet till folkbildningen har enligt riksdagsbeslut 1997/98 flera viktiga syften, nämligen att försvara, stärka och utveckla demokratin samt bidra till att bredda kulturintresset i samhället. Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas innebär att stärka den demokratiska kulturen och att motverka klyftor i kunskaps- och informationssamhället. Förutsättningen för att folkbildningen ska kunna uppfylla dessa mål är att den får styras av sin egen idé, sätta sina egna mål och vara oberoende av ekonomiska och politiska maktgrupper. Inte heller skall den tvingas till samhälleliga krav för att hävda sin unika verksamhet.
Regeringen har nu beslutat att tillsätta en särskild utredare som ska göra en utvärdering av folkbildningen och dess roll i samhället. Vi kan ställa oss bakom en sådan utredning men vill betona vikten av att folkbildningen för den sakens skull inte får komma i bakvattnet när det gäller satsningar på det livslånga lärandet. Folkbildningen får inte lämnas utan satsningar med hänvisning till en framtida utredning. När det gäller en utredning vill vi dock påpeka att Riksrevisionsverket nyligen genomfört en utvärdering om Folkbildningsrådets myndighetsuppgifter, och Folkbildningsrådet genomför i år själv en undersökning bland folkbildningens deltagare. Ska en statlig utredning göras är det viktigt att dessa utvärderingar tas till vara så att det inte blir ett dubbelarbete. Vi anser dessutom att en sådan utvärdering omöjligt kan genomföras om inte representanter för folkbildningen engageras.
Folkbildningsrådet bedriver självt en aktiv försöks- och utvecklingsverksamhet inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Kristdemokraterna föreslår därför att de 10 miljoner som regeringen avsatt till speciell utvecklingsverksamhet ska ingå i det samlade anslaget för folkbildningen.
Folkbildningen är en unik utbildningsform som har en avgörande roll inom det livslånga lärandet. För många som har haft det svårt i den vanliga skolan har folkhögskolornas alternativa pedagogik och metodik inneburit en ny chans, ofta med fantastiska resultat för den enskilde. Totalt samlar enbart folkhögskolorna runt 100 000 deltagare varje år, och deras verksamhet är värd ett starkt stöd från samhället. Folkbildningen skapar möjligheter för människor att studera inom i stort sett vilket område som helst, vilket skiljer denna utbildningsform från den institutionella utbildningen. Folkbildningen har dessutom utarbetat goda möjligheter för funktionshindrade att få utbildning anpassad efter sina behov, och folkbildningens kunnande på detta område bör tas till vara.
Regeringens politik det senaste året har inneburit nya problem för folkbildningen. Det gäller till exempel det nya studiestödet för vuxenstudier där kommunerna ska få avgörande beslutsrätt vid tilldelningen. Propositionen säger ingenting om hur detta ska fungera för folkbildningen som inte ligger under någon kommunförvaltning och ofta har elever från hela regioner eller till och med är riksrekryterande. Dessutom har Skolverket tillförts medel för kompetensutveckling av lärare med inriktning på vuxenpedagogik och specialpedagogik. Eftersom folkbildningen inte tillhör Skolverkets ansvarsområde får folkbildningen inte del av dessa resurser.
Ett annat problem som också rör folkbildningen är examinationsrätten för alternativa utbildningsanordnare. Idag har de alternativa utbildningsanordnare som driver utbildning på grund- eller gymnasienivå inte rätt att sätta betyg på sina elever utan betygen måste sättas av en Komvuxrektor. Vi anser att det är orimligt att de utbildningsanordnare som planerar och genomför undervisningen inte kan ges rätten att utdela betyg. För att öppna möjligheten för alternativa utbildningsanordnare att få betygsätta sina elever skulle vi vilja se friskolor även inom vuxenutbildningen.
Föreningsliv och annat lokalt förankringsarbete är beroende av studieförbundens verksamhet. Studiecirklar skapar ett viktigt samhälleligt kitt. Folkbildningsarbetet, både i studieförbund och i folkhögskolor, sker i mycket nära samarbete med de organisationer som antingen är medlemmar i studieförbunden eller huvudmän för folkhögskolor. Genom den lokala och sociala förankringen är folkbildningen viktig för att bredda både kulturintresset och demokratiarbetet i Sverige.
I budgetpropositionen pekar regeringen på den viktiga roll som folkbildningen har, nämligen att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Kristdemokraterna delar denna uppfattning och ser med spänning fram emot den proposition om demokrati som regeringen aviserat. Gång på gång diskuteras det låga valdeltagandet och det låga politiska engagemanget samtidigt som vi ser alltfler exempel på människor som väljer andra metoder än de demokratiska för att driva sin ståndpunkt. En allmän debatt om demokrati är därför nödvändig.
Genom sitt sätt att arbeta har folkbildningen redan upparbetade kanaler för ett riksomfattande demokratiarbete. Miljontals deltagare finns redan i ett stort antal studiegrupper i hela landet. Med andra ord har folkbildningen en unik demokratisk möjlighet att genom sitt arbetssätt få medborgarna att känna sig delaktiga också i det politiska samtalet. Kristdemokraterna har under många år föreslagit att regeringen initierar en bred folkbildningssatsning om demokratin och om medborgarnas delaktighet i den politiska processen. Vi förväntar oss att ett sådant förslag nu kommer att presenteras i den väntande propositionen.
Kulturpolitiken måste stödja och uppmuntra såväl till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang som till amatörkultur och ideella insatser. Ideella insatser kan inte ersätta professionella kulturarbetare, lika lite som amatörer kan ersätta professionella konstutövare med lång skolning. Men amatörkulturen är en grogrund för professionalitet, och den är ett uttryck för den enskilda människans behov av kulturell utlevelse som inte får underskattas. En nationell kulturpolitik måste därför sträva efter att ge konstnärer och kulturarbetare goda villkor att verka men måste också stärka den levande amatörkultur som finns i landet. De olika nivåerna är beroende av och ska stödja varandra.
Runtom i landet spirar kulturverksamheten på den ideella nivån. Många folkrörelser bedriver till exempel ett nära samarbete med kulturinstitutioner och kulturarbetare. Ett sådant arbete sker till exempel genom skådebaneverksamheten, där kärnan i verksamheten utgörs av 7 000 ideellt arbetande kulturombud vars uppgift är att utveckla kulturintresset på arbetsplatser, i föreningar, i bostadsområden och i skolor. Denna och liknande typer av verksamheter bör uppmuntras även i framtiden. Utan dem vore Kultursverige fattigare.
Folkbildningen är en av de mest drivande instanserna för amatörkultur i Sverige. De elva studieförbund som är berättigade till statligt stöd genomförde föregående år 210 676 kulturprogram, och det totala antalet deltagare uppgick till nästan 17 miljoner. Det är en avsevärd verksamhet som har stor betydelse för svenskt kulturliv.
Vid sidan om folkbildningen finns ett antal organisationer som samlar grupper av människor engagerade i någon form av amatörkultur. Det är till exempel Amatörteaterns Riksförbund, Sveriges Orkesterförbund och Riksförbundet Svensk körsång. För några år sedan skapades Ax – Amatörkulturens samrådsgrupp – med representanter för de olika organisationerna. Målet för Ax är att arbeta för förbättringar för amatörkulturen i Sverige. Ax och dess medlemsorganisationer bedriver en mycket viktig verksamhet, och det är därför glädjande att regeringen har höjt anslaget till Amatörteaterns Riksförbund som under några år haft en mycket besvärlig ekonomisk situation. Vi anser dock att även övriga centralorganisationer bör ges ökade resurser, och därför höjer vi anslaget med 1 miljon kronor.
Kulturens positiva inverkan på samhällsklimatet är det ingen som ifrågasätter. Det är därför oacceptabelt att amatörkulturen inte får samma skatteförmåner som amatöridrotten. Idrottsföreningar är befriade från skatt på ersättning till ledare om arvodet är mindre än ett halv basbelopp. Vi anser att denna förmån bör gälla även amatörkulturföreningar.
Vi ser positivt på att ett samtal nu ska inledas mellan de centrala amatörkulturorganisationerna och studieförbunden i syfte att främja det gemensamma arbetet för amatörkulturen.
Kristdemokraterna företräder en kulturpolitik som syftar till att hela Sverige skall leva. Detta innebär att staten förutom det särskilda ansvaret för nationalscener, ansvarsmuseer med mera, måste ta ansvar för det som brukar benämnas en kulturell infrastruktur i hela landet. De olika stödjepunkterna kan vara institutioner eller fungerande verksamheter av annat slag som utgör ett slags bas för verksamheten lokalt och regionalt. Vi menar att tillgång till lokaler för olika kulturaktiviteter självfallet ingår i en väl utvecklad basstruktur. En god tillgång till lokaler är en av grundförutsättningarna för att människor runt om i landet skall kunna ta del av och vara delaktiga i kulturlivet. Därför gör vi en riktad satsning på kulturella mötesplatser under den kommande treårsperioden och avsätter för detta 45 miljoner kronor mer än regeringen.
Inom detta anslag kan stöd ges till vissa kulturlokaler i form av bidrag till ombyggnad av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. Bidrag kan också ges till standardhöjande reparationer och handikappanpassning av sådana lokaler. Enligt Boverket har de byggnader som uppförts med stödet blivit förebilder och symbolbyggnader på orten.
Dessvärre räcker de statliga medlen långt ifrån till. Om man jämför hur många ansökningar som inkommer varje år med antalet som beviljas stöd, är det en försvinnande liten andel på cirka 5 % som kan få del av medlen. Vi menar att det finns all anledning att se över om storleken på anslaget är motiverad, med tanke på de behov som finns. För att redan nu göra nödvändiga handikappanpassningar av lokalerna möjliga avsätter vi, i avvaktan på översynen, 6 miljoner kronor för hela treårsperioden.
Även stödet till trossamfunden innehåller ett lokalbidrag. Från och med den 1 januari 2000 ingår detta i det som kallas projektbidrag, vilket får lämnas till församlingar som behöver bidraget för att kunna hålla lokaler för religiös verksamhet (lokalbidrag). Lokalbidrag får lämnas
för att skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp
för att bygga om eller rusta upp lokaler och
för handikappanpassning.
Lokalbidrag får inte lämnas för lokaler för vilka statsbidrag betalas enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler. Lokalbidrag får lämnas med högst 30 % av de kostnader som kan anses skäliga för åtgärderna, dock högst 1 miljon kronor. En stor del bekostas således av samfundens insamlade medel, och genom det statliga bidraget kan man samverka i syfte att ge församlingarna möjligheter att underhålla sina lokaler samtidigt som det ger upphov till byggnadsverksamhet som annars inte skulle komma till stånd. Denna verksamhet genererar i sin tur arbetstillfällen. En del av de utbetalade medlen återförs dessutom till staten i form av mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter. Vi menar därför att detta är för statens del väl använda medel.
Vi har tidigare påpekat att de ordinarie lokalbidragen under 1990-talet sänkts från en årlig nivå på cirka 13 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor 2000, varför Samarbetsnämnden för statsbidrag till vissa trossamfund (SST) endast har kunnat ge bidrag till handikappanpassning av lokaler. 1993 års samlingslokalutredning redovisade att de fria samfunden har 4 000 kyrkor, synagogor eller moskéer och att behoven av handikappanpassning inte kommer att minska inom den närmaste 20-årsperioden. Vi håller därför fast vid vårt tidigare ställningstagande och avsätter för detta ändamål 9 miljoner kronor utöver regeringens förslag för hela treårsperioden.
Bidrag till allmänna samlingslokaler får lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning. Under anslaget avsätts också medel till Ungdomsstyrelsen för fördelning av bidrag för informationsinsatser och utredningsarbete.
Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och kulturverksamhet. Detta har kristdemokraterna betonat år efter år, inte minst då regeringen för tre år sedan ville avveckla bidraget helt. Riksdagen ändrade dessbättre på detta efter förslag från kulturutskottet.
Behoven är dock idag betydligt större än vad det finns medel till, och därför avsätter vi 10 miljoner kronor årligen utöver regeringen under den närmaste treårsperioden.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |