Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för spelverksamheten avseende hästar bör sortera under Jordbruksdepartementet.
Att hästen och ridsporten har en stor betydelse i dagens samhälle är det alltfler som inser. Hästen betyder mycket i samhället, både socialt, ekonomiskt och känslomässigt och är dessutom en stor upplevelseskapare. Den berikar livet för många och har sedan urminnes tider haft en framträdande roll i samhället. Den svenska hästnäringen har under de senaste trettio åren genomgått stora förändringar. Från att ha varit ett utpräglat ”arbetsredskap” inom Försvarsmakten, transportväsendet samt skogs- och lantbruket har hästen numera framför allt fått en uppgift inom den mänskliga fritids- och sportsektorn. Hästen används idag i mycket stor utsträckning för motionsridning, körning, turism och inom olika tävlingsdiscipliner inom rid-, galopp- och travsporten. En del hästar, framför allt ardenner och nordsvensk brukshäst, används fortfarande inom skogsbruket. En tredjedel av befolkningen har idag kontakt med hästar och olika verksamheter växer fram kring hästen.
Hästen har också kommit att bli ett viktigt hjälpmedel vid rehabiliteringen av handikappade.
Hästen har i det moderna samhället fått en mycket viktig social funktion och har blivit en betydelsefull fritidssysselsättning för mängder av ungdomar, speciellt flickor.
Kristdemokraterna började redan 1998 att motionera i de frågor som rör svensk hästavel och ridsport. I februari i år tillsatte regeringen en s.k. hästpolitisk utredning som hade till uppgift att lämna förslag till en sammanhållen svensk hästpolitik. Utredningen har nu överlämnat sitt betänkande som, enligt vår syn, innehåller många bra förslag i enlighet med vad vi tidigare föreslagit i motioner. I avvaktan på vad regeringen avser att göra med dessa förslag, kvarstår dock våra tidigare krav som presenteras i denna motion.
Det finns ca 225 000 hästar i Sverige idag vilket är en glädjande siffra eftersom Sverige efter 1945, då vi hade ca 550 000 hästar i landet, började ”avhästas” för att 1971 vara nere i den låga siffran 75 000 hästar. Och knappt hälften av våra 225 000 hästar finns idag på lantbruksföretag, en majoritet finns således i städer och tätorter.
Det svenska hästbeståndet består dels av en del inhemska raser som nordsvenska brukshästen, kallblodiga travaren och gotlandsrusset samt den svenska halvblodshästen som är en avelsutveckling baserad på äldre svenska lättare lantstammar, dels av importerade raser.
För den amatör- och motionsinriktade rid- och körsporten utgör den svenska halvblodshästen och de olika ponnyerna de vanligaste hästraserna. För den professionellt inriktade hästsporten är det den varmblodiga travhästen, engelska fullblod och svenskt halvblod som är de dominerande hästraserna.
Den svenska hästnäringen svarar för arbetstillfällen motsvarande ca 10 000 heltidssysselsatta och ca 30 000 deltidssysselsatta. Till detta ska också läggas uppfödare, ca 15 000, som har en del av sin sysselsättning och sina inkomster från näringen samt alla privathästägare, ca 80 000, framför allt inom ridsporten, som själva sköter, rider och tränar sin häst.
Människor som bor i städer och tätorter köper tjänster i form av utbildning, uppstallning, hästar och foder av jordbruket för knappt 1,5 miljarder kronor. Detta gör hästnäringen till jordbrukets fjärde viktigaste näringsgren.
Hästnäringen, inklusive vadhållningen, omsätter enligt beräkningar ca 18 miljarder kronor. Landets trav- och galopptävlingar har ca 600 000 aktiva besökare, och dessa besöker galopp- och travtävlingar minst en gång per år. Totalt så görs det ca 2,4 miljoner besök i anslutning till landets trav- och galopptävlingar. 2,4 miljoner personer spelar på hästar minst en gång per år. Landets trav- och galopphästar ägs av något över 100 000 personer.
Ridning är en stor folksport med 500 000 aktiva. Var tredje svensk har på ett eller annat sätt kontakt med hästar och ridsport. 8 miljoner ridtimmar genomförs varje år på 500 ridskolor från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Varje år åker ca 30 000 svenskar på ridläger, en företeelse som är ovanlig i övriga Europa. Svenska Ridsportförbundet är landets största hästsportorganisation. Den organiserar såväl motionsryttare, ridskoleelever som tävlingsryttare, såväl amatörer som professionella tävlingsryttare och har drygt 220 000 medlemmar. Av dessa utgörs 84 % av flickor och kvinnor. Ridsporten är en av landets största idrottsgrenar och en utpräglad ungdomsidrott med 145 000 av medlemmarna (66 %) i en ålder under 25 år. Mätt i lokalt aktivitetsstöd är ridsporten den näst största ungdomssporten och även näst störst på studiesidan jämfört med de övriga 66 idrottsförbunden.
Ridsporten är också en mycket uppskattad och nyttig handikappidrott. 4 000 handikappade ryttare rider regelbundet för motion och tävling. Ridning är den största handikappsporten i Sverige och finns på cirka 250 ridskolor.
Tävlingsverksamheten inom ridsporten utgörs av grenarna hoppning, dressyr, fälttävlan, körning, distans och voltige.
Inom de flesta av dessa grenar tävlar man på såväl ponny (flera raser och korsningar) som stor häst, företrädesvis då på hästar av svensk halvblodsras eller liknande. Internationellt tävlar svenska ryttare i hoppning, dressyr, fälttävlan, körning och voltige. Sverige har varit representerat vid alla större internationella mästerskap som OS, VM, EM, World Cup m.fl. Ridsporten har också utvecklats till en stor publiksport och medialt intressant sport.
Utvecklingen av de årligen återkommande stora internationella tävlingarna i Sverige (Falsterbo Horse Show, Gothenburg's Horse Show och Globentävlingarna) och TV-sändningarna därifrån har bidragit till denna utveckling.
Grunden i ridsporten utgörs av verksamheten vid landets ridskolor som är spridda över hela landet. Ridskolorna drivs oftast av lokala ridsportföreningar antingen i egen regi eller genom att ridskolan drivs av en arrendator. Det finns också ridskolor som drivs helt i privat regi. Lokaler för ridskoleverksamhet (ridhall, stall, andra utrymmen) samt mark för hagar och ridbanor ägs ofta av den lokala ridklubben eller av kommunen. Oftast har de lokala ridklubbarna i de fall anläggningen ägs av kommunen betydande underhållsskyldighet, vilket ofta är en svår belastning för de ideella föreningarna. Många lokala klubbar dras också med betydande ekonomiska svårigheter att få verksamheten att gå runt. Hästhållningen (foder, bete, hov- och veterinärvård, skötsel) och fastighets- och materialunderhåll drar stora kostnader liksom hästskötare, instruktörer och tränare.
För något år sedan hade landets ridskolor ofta köer till lektionsridningen. Genom lågkonjunkturen har köerna försvunnit och många ridskolor har idag problem med att fylla sina lektionsgrupper, speciellt grupper för barn och ungdomar. Enligt undersökningar vet man att många barn och ungdomar idag inte har råd med ridlektioner p.g.a. föräldrarnas arbetslöshet m.m. Detta är allvarligt då det finns en uppenbar risk för att det blir en social snedrekrytering till ridskolorna och att den tidigare så socialt jämlika ridskoleverksamheten och fritidsridsporten endast kan utövas av barn och ungdomar till ekonomiskt välsituerade föräldrar.
På vuxensidan kan ridskolorna dock notera ett ökat intresse för lektionsridningen, speciellt från kvinnor som tidigare utövat sporten som barn och ungdom.
Landets ridskolor fungerar ofta som fritidsgårdar där eleverna förutom själva ridundervisningen får lära sig att umgås med såväl hästar som medmänniskor. Ridskolan är öppen från tidig morgon till sen kväll, ofta 365 dagar om året. I ridskoleverksamheten fostras de unga till ansvarstagande och samarbete. Ridskolorna fyller därför en stor social uppgift i samhället. Denna roll förbises ofta vid en värdering av de insatser som ridskolorna och ridklubbarna gör i samhället.
Med de neddragningar som skett inom bidragsområdet för fritids- och idrottsverksamheter är risken uppenbar att ridskolorna tvingas till ytterligare prishöjningar av ridavgifterna, vilket kommer att få konsekvenser för rekryteringen till ridskolorna. Risken är uppenbar att det då blir en felaktig och icke önskvärd social snedrekrytering till ridskoleverksamheten. Barn och ungdomar från mindre ekonomiskt gynnade familjer kommer i ett sådant läge att de tvingas avstå från en meningsfull och utvecklande fritidsaktivitet med djupa sociala dimensioner. Detta kommer att speciellt drabba flickorna som redan nu i sportsligt och fritidsmässigt hänseende är en klart missgynnad grupp. Redan i 1998 års motion Svensk hästavel och ridsport yrkade vi på att kommunerna tillsammans med de statliga bidragsgivande organen borde beakta de sociala konsekvenserna för den flickdominerade ridsporten vid bidragsfördelning och bidragsminskningar. Kommunerna borde också i de fall de är ägare till ridsportanläggningarna bidra till en utgiftsavlastning för ridskolorna för att minska riskerna för att barn och ungdomar utan ekonomiska möjligheter ställs utan möjlighet till en jämlik och socialt meningsfull fritidssysselsättning och därmed ökad risk för utanförskap. Eftersom detta yrkande inte ännu har behandlats av riksdagen, hänvisas till yrkande 1 i motion 1998/99:MJ240, med förhoppning att ovanstående beaktas och bifalles.
Det är också uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna alltid har svårare att hävda sina intressen gentemot de ”manliga” idrotterna som fotboll, ishockey m.fl. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till specialidrottsförbunden finns det en uppenbar risk för att de kvinnodominerade idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. I den kommunala prioriteringen är misstankarna om denna ”diskriminerande” prioritering ännu mer befogad. Det skulle därför vara angeläget att en oberoende utredning gjordes om hur verkligheten för de kvinnodominerade idrotterna ser ut i förhållande till ”grabbsporterna”. Hur sker fördelningen inom specialförbunden? Är den i enlighet med direktiven? Sker det en felaktig och ”kvinnoidrottsdiskriminerande” prioritering i kommunerna vad gäller bidrag, anläggningar etc. Även detta yrkade vi på i 1998 års motion som ännu inte behandlats.
Riksdagen har tidigare beslutat om insatser för bevarande av de utrotningshotade raserna gotlandsruss, ardenner och nordsvensk brukshäst och avsätter särskilda medel inom miljöersättningsprogrammets delprogram för utbildning, information och demonstrationsobjekt (bet. 1997/98:JoU9, skr. 1997/98:116) för att främja bevarandet av dessa raser.
Dessvärre innefattades inte den utrotningshotade kallblodiga travaren i denna bevarande insats. Den kallblodiga travaren bör självfallet också vara en av de hästraser som omfattas av regeringens insats, eftersom populationen och antal betäckta ston i stort sett är detsamma för denna ras. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att också ta med den kallblodiga travaren i de för gotlandsruss, ardenner och nordsvensk brukshäst tidigare beslutade bevarandeinsatserna. Yrkandet, som ännu inte blivit behandlat, återfinns i motion 2000/01:MJ230 yrkande 1.
Inom det svenska hästavelsområdet är det framför allt inom aveln med den varmblodiga travhästen som man bedrivit det mest kvalificerade och prestationsinriktade avelsarbetet. Det är ett arbete som gett internationell ryktbarhet och som placerat Sverige på den internationella travavelskartan. Den svenska travhästaveln har utvecklats till en topposition i världen, och det har framför allt skett genom en mycket hård gallring av avelsstona baserad på tävlingsresultat och på importen av internationella topphingstar.
Importen av de värdefulla hingstarna har dels skett av privatpersoner, företag, konsortier, dels av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Travhästen. Sedan slutet av 1970-talet har ATG genom lån till avelsföreningen aktivt bidragit till importen av hingstar med högt avelsvärde. De flesta hingstimporterna har skett från USA.
Aveln är selekterad och prestationsinriktad med tydliga mål och ambitioner. Den högtstående svenska travhästaveln har också inneburit en betydande export av svenska travhästar.
Trots detta har den svenska travhästaveln under senare år dragits med bristande lönsamhet.
Det engelska fullblodet som framför allt används inom galoppsporten har också visat sig betydelsefullt som ”förädlare” inom den svenska och internationella ridsportaveln med inriktning mot fälttävlans-, hopp- och dressyrhästar. Generellt har inte den svenska aveln av engelska fullblodshästar varit i paritet (kvalitativt och kvantitativt) med de stora avels- och galoppsportländerna i världen. Galoppsporten är relativt liten i Sverige med enbart ett fåtal tävlingsbanor – de klassiska storloppsbanorna Jägersro och Täby samt den mindre arablöpsdominerade och privatägda Blommeröd utanför Höör.
Den inhemska fullblodsaveln och dess organisationer liksom ATG har vidtagit åtgärder för att stödja och utveckla den inhemska fullblodsaveln. För några år sedan infördes speciella premier i löpningarna för svenskfödda hästar. Enligt uppgifter har dessa premier och andra åtgärder haft en positiv inverkan på den svenska fullblodsaveln. Svenskfödda avelshingstar har alltid haft svårt för att hävda sig i den inhemska aveln. Importen av högklassiga hingstar har främst skett från England, Irland och USA. Den svenska fullblodsaveln har fortfarande besvärande lönsamhetsproblem.
Travsporten är i Sverige den hästsportgren som har den största publiken och den högsta spelomsättningen. Travbanor finns spridda över hela landet. Sporten domineras av professionella tränare och kuskar även om det förekommer amatörträning och amatörkuskar.
I Sverige är galoppen lillebror i förhållande till travet. Galoppen har också betydligt färre spelare och mindre publik än travet. Internationellt är galoppen generellt betydligt större än den i Sverige dominerande travsporten. Galoppsporten domineras liksom travet av professionella tränare och jockeyer.
I Sverige finns f.n. ett ökat intresse för galoppsporten, ett intresse som växt beroende på ett ökat samarbete mellan ridsporten men också genom ökad marknadsföring och en kvalitetshöjning av tävlingshästarna. Det senare har skett genom import av tävlingshästar men också och genom ett intensifierat avelsarbete.
Sporten genererar tiotusentals arbetstillfällen och tjänster som fortplantas i samhällsekonomin. Dessutom slussas pengar till andra grenar inom hästsporten och galoppsporten är ett starkt stöd för hästnäringen i stort.
Därför bör trav och galopp inte betraktas som ren spelverksamhet utan som en del av hästnäringen. Därför anser vi att spel på hästar bör sortera under Jordbruksdepartementet istället för som idag hos Finansdepartementet.
Detta vore en naturlig konsekvens av det krav vi nedan redogör för under stycket ”EU och hästnäringen”, nämligen att hästhållningen ska ses som en del av jordbrukspolitiken.
Den svenska halvblodsaveln har sin grund i en lättare svensk lanthäst som användes i lantbruket och i Försvarsmakten. Aveln kom att inriktas mot att förse den svenska försvarsmakten med hästar som var lämpade för detta ändamål. I folkmun kom man under en lång tid att kalla den svenska halvblodshästen för remonter. Uppfödningen var koncentrerad till gods och lite större gårdar i Mellan- och Sydsverige samt till de statsägda stuterierna Strömsholm, Ottenby och Flyinge. Skåne har genom tiderna varit ett viktigt centrum för den svenska halvblodsaveln. Uppfödningen av halvblodshästar var knuten till lantbruket där bonden ofta hade ett genuint hästintresse, ofta förvärvat genom tidigare avelsarbete eller arbete med arbetshästar, framför allt ardenner. Hästaveln var en del av lantbruket där antalet avelsston styrdes av gårdens storlek och bondens intresse.
Den svenska halvblodsaveln har kontinuerligt utvecklats genom import av framstående hingstar framför allt från Tyskland men också genom att då och då ”förädla” med engelska fullblodshingstar och ibland med arabiska fullblodshingstar. Under tiden som det svenska försvaret svarade för avsättningen av den svenska uppfödningen styrde Försvarsmaktens krav på hästarna avelsarbetet. Dagens ”moderna” halvblodshäst har mycket lite ”exteriört” gemensamt med de tyngre och kraftigare halvblodshästar som föddes upp för försvarets räkning. När försvaret upphörde som den store avnämaren av hästarna stod den svenska halvblodsaveln inför sin allvarligaste kris. Genom ett tålmodigt och framsynt avelsarbete av uppfödarna och genom skicklig marknadsföring lyckades den svenska halvblodshästen finna vägar ut i världen t.ex. till Schweiz. Parallellt och successivt har sedan den svenska halvblodsaveln inriktats på att förse ridsporten, motionssporten, amatörtävlandet och det professionella tävlandet med hästar.
Den svenska halvblodsaveln har under senare år blivit alltmer prestationsinriktad. Målet är att avla fram framstående tävlingshästar som kan hävda sig internationellt i såväl hoppning, dressyr som fälttävlan. Parallellt med denna målsättning ska den svenska halvblodsaveln förse ridskolor med lämpligt hästmaterial, motionsryttarna med dito och tävlingsryttare på lägre nivå med lämpligt hästmaterial, en diversehandel som givetvis innebär problem för aveln.
Den svenska halvblodsaveln står inför ett generationsskifte på uppfödarsidan. Alltfler av de äldre och till bondenäringen knutna uppfödarna slutar med sin uppfödning. Orsakerna är givetvis åldersskäl men också den mycket dåliga lönsamheten för att inte säga direkta förlustverksamheten som svensk halvblodsuppfödning idag står inför. En annan anledning till att många traditionella och äldre uppfödare slutar är den snabba utvecklingen och internationaliseringen av aveln som innebär stora ekonomiska satsningar i samband med betäckningar och att man ser att man inte kan få igen de satsningar som man gör. Dagens uppfödarkår består till stor del av personer utan egentlig häst- eller uppfödarerfarenhet men med ett stort intresse för hästar och som ofta följer modetrender vid val av hingst till sitt eller sina ston. Ur långsiktig avelssynpunkt kan detta vara ett stort problem.
En bedömning av den framtida aveln är att den blir alltmer selekterad på så sätt att vissa uppfödare inriktar sitt avelsarbete på att ta fram högklassiga dressyrhästar, andra inriktar sig på hopphästavel etc. Inom dessa avelsgrenar kommer prestationskraven att öka, och det kommer att ske en ökad import av hingstar och sperma från internationella topphingstar. Hästarna kommer också tidigt att genomgå olika tester för att man skall kunna utröna deras förutsättningar för tävlingsverksamhet på toppnivå. Håller de inte måttet kommer de att säljas till ryttare med lägre tävlingsambitioner. De lovande individerna kommer att matchas för internationell försäljning och tävlingskarriär. De uppfödare som kommer att satsa på denna typ av uppfödning kommer att satsa stora pengar på sin avel och kommer också att ha chans att få bra betalt för sin produkt. Dessa kommer att vara vad man skulle kunna kalla framtidens A-uppfödare med bra avelsmaterial, gott om kapital och internationella kontakter och med en utpräglat prestationsinriktad avel.
Den andra kategorin, B-uppfödarna, kommer att få koncentrera sin uppfödning på att ta fram produkter som lämpar sig för ridskolor, motionsryttare och tävlingsryttare på lägre nivå.
Lönsamheten för den svenska halvblodsaveln är ytterst pressad, och uppfödarna har mycket svårt att få igen sina kostnader. Ett stort antal uppfödare har avvecklat sin uppfödning, värdefulla avelsston slaktats ut och betäckningssiffrorna har sjunkit mycket kraftigt under senare år. I motion 2000/01:MJ230 yrkande 2 har vi redan tidigare pekat på vikten av att ge någon form av stöd till de svenska uppfödarna och ett stöd i form av uppfödarpremier vore ett sätt att slå vakt om den svenske uppfödaren och att värna den svenska halvblodsaveln. Medel för ett sådant stöd borde gå att få från svenska EG-medel eller via de medel som svenskt hästspel genererar.
Svensk halvblodsavel är en del av det svenska kulturarvet och bidrar till att många barn, ungdomar och äldre får en meningsfull och socialt utvecklande fritidssysselsättning. Därtill bidrar aveln till betydande intäkter för lantbruksnäringen och bidrar till det svenska öppna landskapet.
Inom EU ses hästhållningen som en del av jordbrukssektorn. I Sverige beaktas inte hästnäringen vare sig inom den gemensamma eller den nationella jordbrukspolitiken. Hästens och hästnäringens vikt för jordbrukets, landskapets och regionernas utveckling medför att jordbrukspolitiska beslut även bör omfatta hästar, se yrkande 3 i motion 2000/01:MJ230. Dessa beslut bör inte enbart som idag omfatta endast djurskydds- och avelsmässiga restriktioner utan även utsträckas till att omfatta en aktiv näringspolitik, då hästen är en viktig resurs för jordbrukets utveckling och inriktning mot en breddad verksamhet som inte enbart är inriktad på livsmedelsproduktion. Om staten deltar aktivt i utvecklingen av hästnäringen kan det därmed bidra till jordbrukspolitikens måluppfyllelse.
Sett ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv är hästen en betydelsefull foderkonsument. Den har fått en allt större betydelse genom den jordbrukspolitiska strävan att hålla nere en pressande överskottsproduktion, tillförsäkra lantbrukarna en skälig inkomst och samtidigt bibehålla kulturlandskapets karaktär. Sveriges hästar håller landskapet öppet i form av beteshagar och åkrar för att odla havre och hö. Det går åt uppemot 2 ha jordbruksmark för att producera mat åt hästen under ett år. Om man ser det ur ett regleringsekonomiskt perspektiv, där finansieringen sker via EU:s budget, kan alternativet till hästarnas foderkonsumtion bli dyr, då betydande direktstöd utgår vid spannmålsodling och köttdjursproduktion. Hästnäringen kan alltså bidra till att hålla nere kostnaderna för den förda jordbrukspolitiken.
Flera EU-länder ger hästnäringen inom resp. land betydande stöd både i form av direktstöd och till offensiva, konkurrenshöjande åtgärder. Stödåtgärderna är i många fall inriktade på att utveckla och förbättra den inhemska aveln och uppfödningen.
Med anledning av vad som anförts ovan och med tanke på den svenska hästavelns och näringens dåliga lönsamhet finns det all anledning att se över i vilken utsträckning de olika EU-stöden kan utnyttjas för att stödja den svenska hästaveln och hästnäringen, och att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om detta. Såväl direktstöden som de nationella stöden liksom andra fonder borde kunna ge vissa möjligheter till ett sådant stöd. Även när det gäller detta krav, som inte ännu behandlats, ber vi att få hänvisa till motion 2000/01:MJ230 yrkande 4.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Caroline Hagström (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Harald Bergström (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |