Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett långsiktigt bevarande av unika anläggningar och kulturmiljöer.
För att säkerställa förvaltning och framtida bevarande av kulturhistoriskt värdefulla egendomar och miljöer har Riksantikvarieämbetet (RAÄ) möjlighet att i ganska betydande omfattning lämna bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse genom det anslag för kulturmiljövård som årligen anvisas över statsbudgeten, s.k. G-2-bidrag. Begreppet bebyggelse innefattar även parker, trädgårdar och andra anläggningar. Bidraget har sålunda inga formella begränsningar vad gäller möjligheten att stödja vård av fast egendom i vare sig tätorts-, herrgårds- eller industrimiljöer. Bidraget ges däremot inte för vård av kulturhistoriskt värdefulla inventarier. Ett krav är att bidrag endast får ges om det kan antas att egendomen kommer att bevaras för framtiden. Vem som är ägare till egendomen har i sak ingen betydelse.
Det finns emellertid situationer då en ändring av ägandet är enda möjligheten att på lång sikt säkerställa framtida bevarande. Problemet aktualiseras, såvitt gäller privatägda fastigheter, oftast i samband med generationsskiften. Antingen säljs hela fastigheten och en ny ägare tillträder eller genomförs en uppdelning av egendomen mellan arvingarna, varigenom det ekonomiska underlaget ofta blir otillräckligt för den arvinge som skall bära bevarandeansvaret vidare. Alternativet är att en arvinge löser ut övriga, vilket leder till ökad kapitalbelastning. Arvskiftena medför också ofta att värdefulla samlingar av inventarier skingras eller reduceras. I många fall har man löst arvskiftesproblemet genom att föra in egendomen i ett aktiebolag. Arvskiftet sker då genom att aktierna fördelas på arvingarna. Detta kan i vart fall kortsiktigt förefalla vara en lösning. Det långsiktiga bevarandet är dock inte säkerställt.
En inte helt ovanlig form av förvaltning av kulturegendomar är varianter av stiftelser. Skälet för en familj eller grupp av arvtagare att ta ett sådant steg torde vara att man funnit det vara enda sättet att lösa bevarandeproblematiken. Stiftelseformen ger också en viss möjlighet till fortsatt anknytning och inflytande över egendomen.
Stiftelseförordnandet styr stiftelsens ändamål. Ändamålet kan vara att förvalta ett kapital som tillförsäkrar kulturegendomen ekonomiska resurser för ett långsiktigt bevarande. Ändamålet kan vidare vara att garantera ett kulturhistoriskt bevarande genom förbud mot att egendomen säljs, delas eller skingras samt att knyta lämplig expertis till stiftelsen, t.ex. i bevarandefrågor.
Förvaltning av kulturegendom i stiftelseform förutsätter att verksamheten är självbärande och ej beroende av kontinuerliga tillskott utifrån. Eftersom endast statens och kommuners kulturegendom kan förvaltas i myndighetsform återstår således aktiebolags- eller föreningsformerna som enda tänkbara förvaltningsupplägg i de fall verksamheten ej är självbärande. Detta löser dock inte bevarandefrågorna.
Det finns några från kulturminnessynpunkt särskilt värdefulla fall där man borde kunna överväga alternativet med en stiftelse som av statliga medel, tillsammans med stiftelsens övriga intäkter, förses med en förmögenhet av sådan storlek att stiftelsen blir självbärande. Det handlar enbart om fall där nuvarande ägare – genom att frivilligt avstå från äganderätten – själva är beredda till ekonomiska uppoffringar för att bidra till att säkerställa ett framtida bevarande av egendomen.
Det handlar om ett begränsat antal objekt i landet, ur kulturhistoriskt perspektiv särskilt unika anläggningar och kulturmiljöer där bevarandefrågan långsiktigt skulle kunna lösas.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sonia Karlsson (s) |