Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade ekonomiska möjligheter att bevara värdefulla kulturmiljöer och byggnader.
Runt om i vårt land finns gårdar och områden som klassas som riksintressanta för kulturmiljövården. Det kan vara enskilda gårdar/byggnader men också gårdssamlingar eller hela byar som anses så värdefulla från kulturmiljövårdens synpunkt att de bör bevaras så ursprungliga som möjligt för framtiden. Vängsbo by i Ovanåker i Hälsingland är ett exempel på en sådan.
Ett målmedvetet arbete pågår sedan 1997 i Hälsingland med att hålla gårdar och miljöer öppna för besökare, sprida kunskap om gårdarna, se till att de vårdas och utvecklas för framtiden. Att få hälsingegårdarna klassade som ett världsarv ingår som en målsättning.
Hälsingegårdar är namnet på detta samarbete som bedrivs under mottot Veta, vårda, visa och vidareutveckla. I centrum står gårdarna som ett levande kulturarv, en identitetsskapare och kraftkälla för framtiden. Det är framför allt arkitekturen, inredningskonsten och målerierna som har gjort hälsingegårdarna kända för en bredare allmänhet. De karaktäriseras av en storslagen och stilsäker byggnadskonst präglad av hantverksskicklighet och detaljrikedom.
I landskapet finns ovanligt många bevarade byggnader och interiörer från sent 1700-tal och framåt. Enligt bl a Arkitekturskolan i Stockholm är den hälsingska träbyggnadskonsten mycket värdefull, unik i ett internationellt perspektiv, och ett viktigt svenskt bidrag till det europeiska kulturarvet. Många är involverade i hälsingegårdsarbetet: museer, turistnäring, hembygdsrörelse, guider, byggnadsvårdare och inte minst gårdsägarna själva.
Från samhällets synpunkt är det självfallet av stort värde att arbetet med bevarandet av dessa miljöer kan fortgå. Människorna i Hälsingland i allmänhet och byn Vängsbo i synnerhet är stolta över sin bygd. Men för det enskilda företaget eller gårdsägaren innebär dock klassningen som skyddsvärd kulturmiljö en del komplikationer, främst från ekonomisk synpunkt. De ofta mycket stränga restriktioner mot förändringar som följer av en sådan klassning för med sig merkostnader när det gäller t ex underhåll, krav på byggmaterial, specialutbildad arbetskraft m m, som det inte kan vara rimligt att den enskilde gårdsägaren eller företagaren skall drabbas av. Tidigare fanns åtminstone möjligheter att göra avdrag för reparationer, underhåll etc.
Men i samband med skattereformen för ett antal år sedan försvann möjligheten att göra avdrag för underhåll och upprustning av kulturbyggnader på jordbruksfastigheter. Sådana åtgärder måste därför idag göras med skattade medel, vilket leder till att en mängd kulturbyggnader över hela landet riskerar att äventyras genom eftersatt underhåll, då kostnaderna för ägaren blir för stora.
Enligt vår mening borde full avdragsrätt för kulturminnesbevarande åtgärder återinföras. Likaså borde resurser från Riksantikvarieämbetet/länsmuseet finnas tillgängliga utan kostnad för den enskilde fastighetsägaren eller företagaren när så behövs.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Sven Bergström (c) |
Lotta Nilsson-Hedström (mp) |