Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett större ansvar för knypplingskonstens bevarande och utveckling måste ligga på nationell nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kvaliteten på beställningsverksamheten kan upprätthållas genom att statligt anslag utgår till konstformen knyppling.
Vadstena och Östergötland har sedan medeltiden varit Sveriges centrum när det gäller konstformen knyppling. År 1755 beviljade riksdagen medel till knypplingen i Vadstena. Knypplingen blev en försörjning för de skickligaste, men för flertalet en viktig bisyssla. På världsutställningarna i Paris 1855 och i Stockholm 1866 deltog Anna Lovisa Hartwick med Vadstenaspetsar. Hon gjorde också en provbok, som nu finns på Östergötlands länsmuseum. Runt sekelskiftet grundades knyppelskolor i Östergötland och i Dalarna. Den förstnämnda kallades Vadstena knyppelskolor och startade 1903 med stöd av landstinget. Då höjdes det tekniska kunnandet för en tid. Under depressionsåren på 1930-talet höll knyppelkonsten på att gå under, men räddades genom bildandet av ett fackutskott till länets Hemslöjdsförening.
År 1962 bildades Riksföreningen Svenska Spetsar, med säte i Linköping. Föreningen är ansluten till Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund. Föreningen har, med stöd av statsbidrag, en anställd rikskonsulent, som har hela Sverige som verksamhetsområde.
Föreningens mål skall vara att främja knypplingen, dvs. att bevara och utveckla konsten. Det sker genom rådgivning, information, undervisning och försäljning. Genom föreningens sigill garanteras kvaliteten. Spetsarna tillverkas enligt svensk hemslöjdstradition, dvs. hemarbetande får material och mönster. De erhåller sedan bara flitpengar för sitt arbete. Timpengen ligger mellan 1 och 5 kronor beroende på att det är mycket tidskrävande. Det uträttas underverk i det tysta av dessa skickliga händer. I Frankrike t.ex. bekostar den franska staten helt en knypplingsinstitution och där varje sak som tillverkas används som officiell gåva från staten.
För att hålla traditionen levande måste det finnas tillgång på material, redskap och mönster samt avsättning för de produkter som tillverkas. Därför har föreningen försäljning dels via postorder, även till utlandet, dels genom två butiker i Linköping respektive Vadstena. Det räcker inte att bara sälja material och mönster. I dagens läge efterfrågas alltmer kunnandet, vilket kräver att det finns en föredömlig egen produktion av Vadstenaknypplingen inom föreningen, dvs. skickliga knypplare som kan föra traditionen vidare.
Lika nödvändigt är utarbetande av nya mönster. Föreningen följer traditionen genom sina kontakter med olika konstnärer och formgivare. Men det måste finnas ”uttolkare”, dvs. personer skickliga både på att knyppla och på att matematiskt beräkna hur konstnärens intentioner skall översättas till ett färdigt mönster. Föreningen måste få möjlighet att hitta rätta personer för detta och kunna betala en rimlig lön för arbetet.
I föreningens lokaler i Linköping tillverkas alla mönster till försäljning genom stickningar i en speciell mönsterpapp. Dessutom upprätthålls traditionen att hantera nål och tråd och känslan för lin och linne genom de produkter som tillverkas. Det är ett samspel mellan spets och tygmaterial. Även på detta område skiljer sig idag vår svenska spetstradition från den övriga europeiska.
Åtskilliga är de altarspetsar, mässhakar och övriga kyrkotextilier som i helfärdigt skick lämnat föreningens tillverkning genom åren. Men med i stort sett bara hemarbetande som på ledig tid förfärdigar spetsarna är det ett mirakel att detta hitintills har fungerat. Problemet framöver är att föreningen inte har råd med marknadsföringen och inte heller vågar garantera för många arbeten på en gång. Här finns framtida arbetstillfällen, men inte för en timpenning på 1 krona.
Knypplingen är en unik konstform som är mycket tidskrävande. Den kräver många år av träning och fördjupning för att spetsarna skall kunna hålla hög kvalitet. Därför är föreningens sommarkurser i Vadstena i samarbete med Sätergläntan helt nödvändiga, likaså att det utgår statsbidrag för dessa även i fortsättningen.
Sedan 1946 har Svenska Spetsar bedrivit barnverksamhet och lärt ut knyppling till barn mellan 7 och 14 år. Det har skett i egen regi med stöd från olika fonder och stiftelser. Grunderna för vuxna lärs ut i samarbete med ett studieförbund.
Svenska Spetsar ingår i den internationella organisationen OIDFA, för knypplade och sydda spetsar som bildades 1982. Spetskonsulenten Sally Johansson från Östergötland, hedersdoktor vid Linköpings universitet, var dess första president. Nu ingår 32 länder, och organisationen har sitt säte i Frankrike.
Ansvaret för att den i Sverige unika östgötska Vadstenaknypplingen skall kunna fortleva och utvecklas måste ligga på nationell nivå. Liksom för den unika sameslöjden behövs ett större statligt engagemang för den verksamhet som bedrivs för konstformen knyppling med Linköping och Vadstena som bas. Det behövs ett årligt anslag för att bevara traditionerna levande och för att kunna utveckla nya mönster och produkter i samarbete med andra konstnärer och formgivare. Detta ansvar kan inte enbart ligga på en ideell förening och de få kvarvarande skickliga knypplare som nu garanterar att kvaliteten upprätthålls. Som beskrivits ovan är situationen inte hållbar i längden. Några stadigvarande anslag för den kontinuerliga verksamheten finns inte. Det bidrag som staten ger till Konstnärsnämnden innebär stöd till professionella konstnärers arbete, utveckling och internationella kontakter. Det är avsett som personliga stöd och inte direkt för att kvaliteten på och utvecklingen av en viss konstform skall kunna garanteras.
Det är viktigt att en ny form av statligt stöd införs som riktas till själva konstformen knyppling. Ansvaret för anställningen av knypplare kan sedan ligga på Föreningen Svenska Spetsar tillsammans med Nämnden för hemslöjdsfrågor.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Carlinge Wisberg (v) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |