Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur hotade slöjd- och hantverkstekniker kan fortleva och utvecklas.
Att överföra kunskap om gamla tiders tekniker, materialkunskap och estetiska värden är en av hemslöjdens centrala uppgifter. Hemslöjden känner ett ansvar för att olika slöjd- och hantverkstekniker förblir ett levande kulturarv. Men hur skall duktiga slöjdare och hantverkare få den tid som krävs för att bli mästare inom sitt område? Handens arbete tar tid, kräver träning och åter träning. I dag lever vi i ett samhälle där denna sorts tid inte finns. I dag mäter vi tid i pengar, och detta leder till att slöjdaren, hantverkaren, antingen tvingas till att arbeta till oförsvarligt låg timpenning eller förenkla och förfuska tillverkningsprocessen för att produkten skall bli lönsam. Alltför mycket av den tysta kunskapen börjar också bli glömd kunskap. Anledningen till motionen är en stark oro för hantverkets och hemslöjdens kvalitativa fortbestånd. Det gäller ett flertal områden från knyppling till hustimring.
Exempel kan tas från knypplingskonsten som upprätthålls genom hemarbetande knypplerskor. Dessa erhåller endast flitpengar, dvs. en till fem kronor per timme. De hemarbetandes skara minskar drastiskt och ser ut att inom en snar tidsrymd vara helt borta, vilket följande siffror från Föreningen Svenska Spetsars verksamhet klart visar. År 1990 fanns det ca 60 hemarbetande knypplerskor. År 2000 var det bara 22 personer. Av dessa är den yngsta knypplerskan född i mitten av 1940-talet. Dessa orkar inte av åldersskäl upprätthålla verksamheten i längden, och det är i dagsläget under rådande ekonomiska betingelser omöjligt att rekrytera yngre personer, som kräver sin försörjning genom sitt hantverk.
Situationen är densamma för ett flertal hemslöjds- och hantverkstekniker: korgslöjd, laggning, broderi, vävning, hustimring, skinnberedning m.fl. Samtidigt behöver vi den här sortens färdighets- och förtrogenhetskunskap i dagens samhälle. Slöjd betyder ursprungligen slug, klurig. På sikt kommer vi att sakna den här sortens uppfinningsrika lösningar och den här typen av problemlösningsförmåga som en god slöjdare och hantverkare besitter när det gäller hur och till vad man använder ett material. Det är den typen av beprövad kunskap, kunskap i handling, som gör att gamla hus inte får mögelskador och att verktyg och redskap tillverkade förr är outslitliga. Det är en kunskap som även den högteknologiska industrin och vårt alltmer specialiserade samhälle behöver.
Slöjd- och hantverksarbete kan idag jämföras med forskningsarbete. Hur kan vi bibehålla denna levande kunskapstradition och hur kan vi dra nytta av och utveckla detta kunnande i dagens samhälle? Det kräver att vi ger människor tid att fördjupa sig i sitt ämnesområde precis som en forskare vars verksamhet inte alltid går att mäta i pengar men likväl på sikt är omistlig. För att uppnå en hantverksmässig hög kvalitet på arbetet krävs det att en slöjdare, hantverkare, kan få en ekonomisk trygghet som gör att han eller hon helt får koncentrera sig på sitt arbete. Arbetet kan också jämföras med ett konstnärligt arbete där inkomstgarantier utgår till konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete.
Exempel på olika lösningar inom hemslöjds- och hantverksområdet finns i andra länder. I Frankrike finansieras ateljéer av staten, och i Japan har mästare inom olika hantverksyrken en garanterad lön av staten för att kunna upprätthålla och utveckla sitt hantverk.
Ökad kunskap behövs för att ta fram olika förslag till hur hotade slöjd- och hantverkstekniker kan fortleva och utvecklas genom ett statligt stöd till dem som besitter en unik kunskap inom området. Vi utgår från att regeringen nogsamt följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som visar sig behövas.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Anne Ludvigsson (s) |
|
|
Carina Adolfsson Elgestam (s) |
Ronny Olander (s) |
|
Siw Wittgren-Ahl (s) |
Sven-Erik Österberg (s) |
|
Reynoldh Furustrand (s) |