Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nyckelharpan som nationalinstrument.
Nyckelharpans ursprung är svårt att fastställa. Från vissa håll påstås att nyckelharpan är en svensk uppfinning medan andra menar att den troligen kom till Sverige via Nordtyskland. Oavsett varifrån den kommit lär det numera vara ett instrument som enbart finns och spelas på i Sverige. Den äldsta bevarade nyckelharpan, med årtalet 1526 inristat på baksidan, ingår i Zornsamlingarna i Mora.
Nyckelharpan är sällan omnämnd i musikhistoriska verk av det skälet att den mest varit spridd bland allmogen. Även om den mest förekommit bland allmogen har den också haft sin plats i ”finare” sammanhang. I 1800-talets Stockholm hölls konserter på nyckelharpa – ett bruk som nu återupptagits. Bellman omnämner ibland i sina sånger nyckelharpan. I Uppland, från Uppsala och norrut, var nyckelharpan vanligast förekommande. Musik behövdes, och behövs, vid livets alla högtider, bröllop, begravning, födelsedagar etc.
I en text där Leif Alpsjö, riksspelman, fiol- och nyckelharpsspelare beskriver nyckelharpans historia finns följande att läsa: ”Spelmannen förfärdigade ofta sitt instrument själv. I allmänhet var materialet gran. Men inte vilken gran som helst. En regel föreskrev t ex att trädet skulle ha växt i en myrstack och huggits en söndag mellan sammanringningarna för att bli ’bra i ljud’. Skrovet mejslades ur och locket limmades på. Den egna konstruktionen med tangenter (nycklar eller knavrar) tillkom troligen en gång i tiden för att förenkla tekniken. Dessförinnan liknade halsen troligen mera gitarrens.”
Ett instrument tillverkat av gran, som helst skulle ha växt i en myrstack, är väl ett instrument väl lämpat att utses till Sveriges nationalinstrument. Vi bör ta vara på de kulturskatter vi har, och ett sätt att ta vara på nyckelharpan som instrument är att utse det till nationalinstrument. Att det har en klang av den svenska själen är ytterligare ett argument.
Nyckelharpan har en särställning inom det svenska musiklivet och traditionen förs vidare. En som på ett förtjänstfullt sätt håller liv i traditionen och som får även dagens ungdomar att uppskatta instrumentet är musikern och kompositören Åsa Jinder. Ett sätt att vidmakthålla och ytterligare stärka nyckelharpans ställning är att ge den status som nationalinstrument.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Kristina Zakrisson (s) |
Monica Öhman (s) |