Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nyckelharpans ställning som nationalinstrument.
Nyckelharpan eller knaverharpan beskrivs i Nationalencyklopedin enligt följande: Folkligt stråkinstrument vars 2–4 spelsträngar avkortas av stift placerade på tangenter i en spelmekanism på instrumentets hals. Nyckelharpan hålls vid spel snett horisontellt, närmast att jämföra med knäppinstrument som gitarr.
Nyckelharpan förekommer nästan enbart i Sverige och, med några få undantag, i Danmark och Tyskland. I Uppland finns en obruten dokumentation om instrumentet ända från de medeltida kyrkornas kalkmålningar av nyckelharpsspelande änglar fram till i dag. Från Uppland och Erik Sahlström utgick också nyckelharpans renässans på 1960-talet. Det har resulterat i att instrumentet spelas och byggs över i stort sett hela landet. Det har använts vid dans och ceremonier sedan 1600-talet. I modern tid har instrumentet fått en särställning inom spelmansrörelsen men används också i populär- och konstmusik. Det är möjligt att instrumentet hade samma breda sociala funktion även under medeltiden.
Nationalinstrument är ett något diffust begrepp som inte finns med i Svenska Akademiens ordlista. Trots detta kan man läsa om det grekiska nationalinstrumentet bouzouki, långhalsluta, och det finska kantele, ett stränginstrument av cittratyp, som på 1800-talet fick statusen av finskt nationalinstrument.
Det är svårt att se något annat instrument än just nyckelharpan som kandidat till utnämningen svenskt nationalinstrument. En sådan utmärkelse skulle ge svensk folkmusik, men även hela den folkliga traditionen med dans och klädnader och levnadssätt, en välförtjänt och välbehövlig uppmärksamhet. Ordet nationalinstrument skulle också därigenom med all säkerhet leta sig in i ordlistan.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att upphöja nyckelharpan till nationalinstrument.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Lennart Axelsson (s) |