Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det nationella ansvaret för de världsunika kulturhistoriska industriarven i Avesta utreds.
Det kulturhistoriska arvet i vårt land är rikt och mångskiftande. Här finns miljöer som är att se som hela nationens angelägenhet. Här finns rariteter av internationellt intresse. Hit hör delar av det industrihistoriska kulturarvet, som har sådan dignitet att ett gemensamt nationellt ansvar måste aktualiseras.
I Koppardalen i Avesta finns fundament och andra lämningar från Sveriges första och länge enda storindustri i modern mening: 1600-talets kopparverk och tillhörande industrier. I en uppsats av den belgiske historikern Jean Yernaux, som fördjupat sig just i metallurgins utveckling under 1600-talet, beskrivs anläggningen som ”ett industrikomplex, som aldrig tidigare utförts i Sverige och som kanske t.o.m. var okänt i Vallonien vid denna tidpunkt. Det omfattade ett verk för raffinering av råkoppar, ett skärverk, en smedja, ett myntpräglingsverk, en spikfabrik, ett sågverk och en kvarn. Anläggningarna tillverkade själva sina vattenhjul, sina smidesbälgar, sina valsar och valsstolar.” (Ur boken Folk i Folkarebygd, Axel Ingmars artikel om Markus Koch.)
Under mer än två hundra år präglades i stort sett alla rikets kopparmynt i Avesta, och kopparplåt var en stor exportprodukt, inte minst till slott och kyrkor runt om i hela Europa. Bl.a. fick slottet i Versailles sina tak från Avesta.
Kopparindustrierna i Avesta hade ett direkt samband med Falu gruva och stormaktstidens strävanden att stärka Sveriges roll, inte endast i internationell politik, utan även ekonomiskt. Falu gruva var vid 1600-talets början världens i särklass mest betydande gruva, men råkopparen såldes på export för förädling i andra länder. I Avesta, invid Dalälvens yngsta och vildaste fors, fanns förutsättningarna för att etablera en kopparindustri med året runtdrift. På den smala landtungan mellan brusande älv och en stillsam å anlades verken, och den helt avgörande vattenkraften reglerades i nya kanalsystem. Kopparverken i Avesta blev i sin samtid världens största industrianläggning för koppar. Åren 1636–1872 var Avesta en kopparstad.
När den 230 år långa eran av kopparverksamhet var till ända i Avesta stod Sverige inför genombrottet för storskalig industrialism. De tekniska sprången var enorma: turbiner ersätter vattenhjul i energiförsörjning och allt större vattenfall kan tyglas. Nya tekniska metoder möjliggör nya satsningar. Med trä- och massaindustrin blir skogen attraktiv som råvara – och därmed efterfrågad av fler än järnbruken. Järnvägarna revolutionerar transportsystemen. Nya och smidigare former för kapitalförsörjning växer fram. Kunskap flödar i allt intensivare strömmar länder emellan. Ekonomin börjar bli internationell.
I Avesta tas nya initiativ. Där kopparverken nyligen hade monterats ned anlades det första storjärnverket i Dalarna och, på sin tid, ett av de största i Sverige. Hyttanläggningen byggdes av skimrande slagg i vacker, katedralslik arkitektur. År 1874 togs den första masugnen i drift, 1875 startades ett valsverk för grovplåt, 1876 tillkom en andra masugn och 1887 martinugn för smidbart järn och ett helt nytt tunnplåtverk. Avesta är bland de första järnverken i Sverige som använder martinmetoden, som sedan kommer att dominera i mer än hundra år. Initiativtagare till järnverket är Hampus August Cornelius, som här skapar en pakt mellan Garpenbergs skogar, Bergslagens gruvor och den förnämliga vattenkraftförsörjningen som geografin i Avesta erbjuder. 1905 blir familjen Axelson-Johnson majoritetsägare och 1910 ensamägare av Avesta Jernverk. Masugnarna i 1870-talets hyttanläggning drivs till 1938, då järnverket har tagit i bruk nya metoder och nya landområden. Hyttanläggningen lämnas kvar och är idag en unik skatt för kunskap om ett avgörande och mycket optimistiskt skede i Sveriges industriella och ekonomiska utveckling.
Professor Marie Nisser har skrivit följande: ”I Europas och USA:s huvudområden för järn- och stålindustrin finns idag inte många bevarandeobjekt som kan jämföras med Avesta hytta.” (Ur boken Folk i Folkarebygd, Karin Perers artikel om Hampus August Cornelius.) Anläggningens pärla är, enligt många industrihistoriker, martinugnarna, som är byggda före elmotorns tid och helt unika i sitt slag.
För många kulturintresserade är hyttans rosthus sedan 1995 en välkänd och uppskattad konsthall, där utställningen Avesta Art äger rum vartannat år. Avesta Art, som genomförs av Avesta kommun, visar samtidskonst i samspel med hyttans skimrande slagg, mäktiga ugnar och rostiga järnformationer.
Det gamla industriområdet i Avesta, Koppardalen, rymmer således två kulturhistoriskt värdefulla industriarv, som båda – om än inte i Unescos formella bemärkelse – är att betrakta som världsarv. Området är sedan 1986 i Avesta kommuns ägo och kommunen har, med stora egeninsatser men även med stöd av bl.a. statliga medel för kulturmiljövård, inlett en varsam restaurering av området. Ambitionen är att kunna göra området – med spår från fyra sekel av industriverksamhet – tillgängligt för allmänheten. Kommunen har tagit emot Dalarnas rikdagsledamöter för studiebesök i Koppardalen och fört dialog om hur ansvaret för de unika miljöerna ska kunna tryggas och förvaltas i framtiden. Området är klassat som kulturmiljö av riksintresse.
Det är rimligt att ett statligt engagemang kan utvecklas för de unika industriarv, som är belägna i Avesta, och jag föreslår därför att formerna för detta nu utreds.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |