Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör tillträda Unescos konvention om förbud mot och förhindrande av olovlig import, export och överföring av äganderätt avseende kulturegendom (1970).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör verka i Nordiska rådet för tillträdande av de nordiska länderna och i EU för tillträdande av EU-nationerna till nämnda Unescokonvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör tillträda Unidroitkonventionen om stulna eller illegalt exporterade kulturföremål från 1995.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör verka i Nordiska rådet för tillträdande av de nordiska länderna och i EU för tillträdande av EU-nationerna till nämnda Unidroitkonvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör ratificera Haagkonventionens (1954) andra protokoll från 1999 om skydd av kulturföremål i händelse av väpnad konflikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör verka i Nordiska rådet för tillträdande och ratificering av de nordiska länderna och i EU för tillträdande och ratificering av EU-nationerna till nämnda Haagkonventions första och andra protokoll.
Det finns en dubbelmoral i svensk kulturpolitik som bidrar till ödeläggelsen av forntida kulturer – framför allt i tredje världen. Trots vackra ord om världskultur och respekt för främmande kulturer dras en skarp gräns mellan ”vårt” och ”andras” kulturarv. Det lagskydd som svenska kulturföremål åtnjuter gäller inte kulturföremål från andra länder. Den svenska kulturminneslagen kontrollerar exporten av svenska kulturföremål, men inte importen av kulturföremål som smugglas från sina respektive ursprungsländer.
Dessa förs in i Sverige helt lagligt och därför ser vi idag skyltfönster i svenska antikvitetsbutiker fyllda med nyplundrade föremål och hur dessa föremål når ända in på svenska museer. Det finns fortfarande museitjänstemän som inte ser kopplingen mellan nyplundrade gravar och antikvitetshandeln i Sverige och utomlands.
Ett av de största enskilda hoten mot världens kulturarv utgörs idag av den förstörelse som forntida gravplatser, tempel och andra historiska lämningar utsätts för av plundrare på jakt efter föremål att avyttra på den internationella konstmarknaden. När plundrarna gräver upp gravar med grävskopor och avlägsnar skulpturer från byggnadsverk med dynamit eller tryckluftsborrar vållas irreparabla skador på fornlämningarna och värdefull arkeologisk information går oåterkalleligen förlorad. Denna rovdrift på de materiella lämningarna av det förgångna pågår idag i större skala än någonsin tidigare. Om inte plundringen bromsas kommer spåren efter åtskilliga, nästan helt outforskade, kulturer att utplånas de närmaste åren och viktiga delar av mänsklighetens historia förblir för alltid okända.
Fattiga och krigshärjade länder som Libanon, Irak, Afghanistan och Kambodja är särskilt hårt drabbade. Men även i andra länder sker skövlingen i närmast industriell skala. I Kina har rovgrävningen nått alarmerande proportioner sedan slutet av 80-talet. Enbart åren 1989 och 1990 beräknas 40 000 gravar ha plundrats i Kina, och ingenting tyder på att plundringstakten minskat sedan dess.
Föremålen plundrarna hittar smugglas ut från sina respektive ursprungsländer och avyttras på antikvitetsmarknaden i västvärlden. Av de arkeologiska föremål som varje år bjuds ut till försäljning på denna marknad kan endast ett ringa antal härledas till redan existerande äldre samlingar. Resten, ca 80 procent, saknar uppgift om ursprung och det är inte svårt att se sambandet med den omfattande plundringen av arkeologiska platser runt om i världen. Det är inte heller svårt att se att det är handlarnas och samlarnas köp av dessa föremål som leder till fortsatt plundring.
Det finns åtskilliga svenska privatsamlare och det bedrivs en omfattande handel med arkeologiska föremål i Sverige. På den svenska marknaden finns till exempel fragment av stenskulpturer, oftast huvuden som brutits loss från statyer, med ursprunglig hemvist i Afghanistan. Enligt uppgift från en handlare har utbudet och prisbilden på dessa föremål blivit mycket ”bättre” sedan landet drabbats av krig. Majoriteten av de arkeologiska föremål som bjuds ut till försäljning på auktionsverk och i antikvitetsaffärer i Sverige utgörs dock av kinesiska gravfiguriner i terrakotta. Priserna varierar från ett par tusenlappar för de billigaste föremålen till omkring 150 000 för de dyraste. Att samla kinesiska gravfiguriner har utvecklats till en hobby bland välbärgade svenskar. Varifrån kommer då dessa gravfiguriner? Frågar man de svenska handlarna förklararar de att tillgången blivit mycket bättre de senaste tio åren. En del handlare bekräftar, inte officiellt men väl inofficiellt, att så gott som samtliga gravfigurer de har i sortimentet nyligen grävts upp och smugglats ut ur Kina. Vissa berättar – inte utan stolthet – att de köper direkt från smugglarna, andra säger att de själva smugglar föremål från Kina med flera Östasiatiska länder.
Enda sättet att stoppa denna hänsynslösa rovdrift på mänsklighetens historia är internationellt samarbete. Det finns tre konventioner vilka syftar till att begränsa handeln med rovgrävda, stulna och illegalt exporterade kulturföremål:
Unescos konvention om förbud mot och förhindrande av olovlig import, export och överföring av äganderätt av kulturegendom (1970), som föreskriver, bland annat, att en medlemsstat skall förhindra att museer, handlare eller privatpersoner inom landet förvärvar kulturföremål som exporterats illegalt från andra medlemsstater;
Unidroits konvention om stulna eller illegalt exporterade kulturföremål (1995);
konventionen om skydd av kulturföremål i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen 1954).
Ingen av dessa konventioner har tillträtts eller ratificerats av Sverige.
Inför arkeologer och kulturvårdsarbetare från de hårt plundrade länderna går det inte att försvara att Sverige vägrar underteckna Unesco- och Unidroit-konventionerna och ratificera Haagkonventionen och därmed sanktionerar att svenska köpare förvärvar föremål som kan antas härröra från nyligen utförda illegala grävningar. Sveriges vägran att ratificera ovan nämnda konventioner är ett grovt svek mot de länder vilkas kulturarv idag åderlåts i en aldrig tidigare skådad omfattning. Sverige har förhalat frågan om ett tillträde till Unesco- och Unidroit-konventionerna och Haagkonventionen länge nog. Det är nu hög tid att regeringen snarast behandlar frågan om tillträde till samt ratificering av dessa konventioner. Ödeläggelsen av mänsklighetens forntid måste hejdas nu – innan det är för sent.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Ewa Larsson (mp) |