Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av kulturmiljölagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättningar vid intrång enligt kulturmiljölagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skogsvårdsorganisationens roll enligt kulturmiljölagen.
Skogen står i särklass som den kanske viktigaste och mest betydelsefulla förnyelsebara naturresursen i Sverige. Skogsnäringen svarar för en betydande del av den svenska exporten och ger samhället och människor sysselsättning i hela landet. Det samlade värdet av exporten av skogsindustriprodukter var år 2000 hela 106 miljarder kronor eller drygt 13 procent av det totala exportvärdet för landet. Motsvarande nettoexport av skogsprodukter uppgick till drygt 80 miljarder, vilket motsvarar drygt 63 procent av den samlade nettoexporten. Den direkta sysselsättningen i skogsnäringen uppgick 1999 till dryga 90 000 människor. Skogsindustrin är ofta lokaliserad till regioner med brist på annan tillverknings- och processindustri eller utpräglad tjänstesektor. Skogsbruket är en tillväxtmotor för landsbygden över hela Sverige, även i framtiden.
Enskilda skogsägare förvaltar och äger cirka 50 procent av landets skogsareal. Skogsägarna bedriver ett småskaligt, miljövänligt familjeskogsbruk som i allt högre utsträckning certifieras. Det nationella miljömålet Levande skogar bygger mycket av sina förutsättningar på ett stort ansvarstagande hos skogsägarna, där hänsyn till områden med värdefull natur- och kulturmiljö sker på frivillig grund.
Skogspolitiken bygger på en balans mellan produktions- och miljömålet. Det är mycket viktigt att samhället och berörda myndigheter visar stor ödmjukhet och respekt för skogsägarens rätt att förfoga och bruka sin egen fastighet. Regelverk måste anpassas till fastighetsvisa förutsättningar och produktionsmöjligheter för att långsiktigt kunna tillgodose de båda skogspolitiska målen.
Skogsvårdslagens ramverk reglerar skogsägarens förvaltning och övergripande planering av sitt skogsbruk. Det finns dessutom ett antal andra lagar som mer eller mindre inverkar på skogsbruket och ibland motverkar skogsvårdslagens intentioner och riktlinjer.
Det gäller exempelvis hänsyn till fasta fornlämningar i skogen som regleras av kulturminneslagen. I takt med att det fornhistoriska odlingslandskapets betydelse och värde uppmärksammas har frågan om hur det påverkar ett aktivt brukande av enskilda jord- och skogsfastigheter aktualiserats.
Det är enligt vår mening nödvändigt med en översyn av tillämpningen av kulturminneslagens föreskrifter när det gäller hänsyn och bevarande av fornlämningar i skogen. Utvecklingen har sprungit förbi lagstiftningen. Det stora antal fornlämningar som har sitt ursprung i forna tiders odlande, röjningsrösen, fornåkrar med mera, växer i takt med att Riksantikvarieämbetet inventerar och dokumenterar allt fler objekt.
Dessa förhållanden kan innebära att enskilda fastigheter i historiska bygder som Småland, Östergötland och Sjuhärad kan omfattas av upp till 50 procent röjnings- och odlingsrösen. Dessa förhållanden kunde inte förutses vid kulturminneslagens tillkomst och innebär att de restriktioner som lagstiftningen föranleder kan komma att stå i motsatsförhållande till skogsägarens möjligheter att bedriva ett aktivt skogsbruk. Skogsvårdslagens produktionsmål äventyras om inte regelverk och den lokala/regionala tillämpningen av kulturminneslagen anpassas till praktiska förhållanden och det faktum att människor försörjer sig på skogen.
För närvarande utgår inte heller någon ersättning för intrång som försvårar pågående markanvändning, vilket i onödan förstorar konfliktytorna mellan samhället och skogsägarna. Det finns möjligheter att dra paralleller till miljöbalkens regler för ersättning vid intrång som innebär att ersättning utgår när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Dagens tillämpning innebär också oklarheter och skillnader i den regionala handläggningen av kulturminneslagen. Den enskildes rättssäkerhet äventyras om tillämpningen bygger på ett varierande inslag av subjektivitet.
Skogspolitiken och kulturmiljövården måste bygga på skogsägarnas i allmänhet positiva inställning till att så långt det är praktiskt möjligt bevara historiska lämningar från förfädernas brukande. Samtidigt måste förutsättningarna för ett aktivt skogsbruk upprätthållas. En rimlig och funktionell tillämpning av den lagstiftning som reglerar bevarandet av fornlämningar är nödvändig. Lagstiftningen måste enligt min mening innehålla ett rimlighetsperspektiv när frågan om det är nödvändigt att skydda alla fornlämningar och kulturlämningar (de senare beskrivna enligt hänsynsparagrafen 30 § i skogsvårdslagen) kommer upp. Kan samhället analogt med detta begära av en markägare och/eller entreprenör att lokalisera och skydda alla fornlämningar som helt eller delvis är dolda under markytan?
Skogsägaren omges av rigorös lagstiftning – kulturminneslagen och skogsvårdslagen, som reglerar hänsynen till kulturmiljön. Samtidigt använder alltfler skogsägare så kallade gröna planer och certifierar samtidigt sitt skogsbruk som leverantörer och medlemmar i skogsägarföreningarna. Det är både nödvändigt och möjligt för samhället att i ökad utsträckning utgå från hur familje- skogsbruket i dag praktiseras. Lagstiftning och tillsyn måste anpassas till dagens frivilliga insatser, ökad information och rådgivning som stimulerar ökade frivilliginsatser. Den vägen kan med fördel utvecklas utan att produktionsmålet i skogen äventyras. Kulturminneslagen bör därför ses över både vad gäller regelverk och den regionala tillämpningen av lagstiftningen. Det bör ske omgående för att undvika att konflikterna mellan skogsägare och myndigheter ökar. En översyn bör även omfatta en utredning kring vilka ersättningar som samhället, motsvarande miljöbalkens regelverk, kan låta införa i kulturminneslagen.
Skogsägaren skall i dag iaktta hänsyn till värdefulla kulturmiljöer enligt skogsvårdslagen samtidigt som denne har att följa kulturminneslagens regler om skydd för fornlämningar. Skogsägaren möter därför ofta två myndigheter i skogen, i många fall med olika utgångspunkter. Skogs- och markägaren bör i fortsättningen möta en myndighet i skogen att kommunicera med. Skogsvårdsstyrelsen är den naturliga samtalspartnern i skogen när det gäller skogspolitiken och de nationella miljömålen.
Riksantikvarieämbetets (och i förlängningen länsstyrelserna) och Skogsstyrelsens inbördes roller och ansvarsområden bör därför ingå i översynen där skogsvårdsorganisationens möjligheter att överta hela eller delar av tillsynen enligt kulturminneslagen vad gäller skogen bör utredas vidare.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Carl G Nilsson (m) |
Per-Samuel Nisser (m) |