Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att nyckelharpan upphöjs till svenskt nationalinstrument.
Alla folk runt om i världen spelar musik, och alla kulturer har sina speciella musikinstrument. Olika länder förknippas därför ofta med något instrument som är typiskt för landets musik och kultur. Säg till exempel ”sitar”, och tanken går genast till Indien. Säg ”bouzouki”, och den grekiska övärlden målas upp för ditt inre. Men vilket instrument förmedlar bilden av det svenska landskapet?
Att nyckelharpan är ett mycket gammalt instrument är väl dokumenterat. Nyckelharpor finns bland annat avmålade i medeltida kyrklig konst. Den äldsta kända avbildningen i världen härstammar från cirka 1350 och finns på portalen till Källunge kyrka på Gotland. Den äldsta bevarade nyckelharpan, den så kallade Moraharpan, härstammar från 1526, enligt en inskription på instrumentet.
Frågan om nyckelharpan kommer från Sverige eller Tyskland har länge diskuterats bland musikvetare och historiker. De forskare som hävdar att nyckelharpan kommer från Tyskland stöder sig på uppfattningen att den allmänna kulturströmmen gick från kontinenten och norrut, och inte tvärt om. Mot detta finns emellertid en rad invändningar. De äldsta beläggen för nyckelharpans existens finns i Sverige, vilket skulle tala för ett svenskt ursprung, och ser man till den geografiska spridningen som ges av fyndorterna, så talar det också för att nyckelharpan ursprungligen kommer från Sverige.
Miljöpartiet menar att nyckelharpan ska få sin rättmätiga plats i svensk kultur genom att den koras till svenskt nationalinstrument. Oavsett var nyckelharpan verkligen först har utvecklats är det främst kring Östersjöområdet, med Uppland som centrum, som instrumentet har använts och förfinats. Att nyckelharpan dessutom har överlevt ända in i vår tid som ett viktigt instrument i den svenska folkmusiken, motiverar benämningen nationalinstrument.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Ewa Larsson (mp) |