Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur en förändring av ansvaret för byggnadsminnen kan ske så att länsstyrelserna eller det regionala självstyrelseorganet får ett ökat ansvar för dessa frågor.
Såväl lagen som handläggningsordningen skiljer på byggnadsminnen, som ägs av privatpersoner, kommuner, stiftelser eller företag och byggnadsminnen som ägs av staten, Fortifikationsverket eller Statens fastighetsverk. De senare kallas Statliga byggnadsminnen.
I demokratisk ordning kan vem som helst väcka fråga om byggnadsminne för vilken byggnad som helst. Man behöver således inte äga den aktuella byggnaden. Länsstyrelsen bereder då ärendet, dokumenterar och utarbetar förslag till skyddsföreskrifter. De för en dialog med fastighetsägaren, länsmuseet, Riksantikvarieämbetet, kommunen och den som väckt frågan. Länsstyrelsens styrelse beslutar i ärendet efter föredragning av länsantikvarien.
Frågan om ändring av byggnadsminnen och bidrag för antikvariska överkostnader handläggs av länsstyrelsen.
Statliga byggnadsminnen hanteras av Riksantikvarieämbetet. Enskilda personer kan inte heller, som är fallet med kommunala eller privata byggnader, väcka frågan om att en statligt ägd byggnad skall förklaras som byggnadsminne. Statliga byggnader bör lyda under samma regler vad gäller detta, som kommunala eller privata. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rutinen för statliga byggnader är att de föreslås till byggnadsminne av Riksantikvarieämbetet eller Fastighetsverket. Riksantikvarieämbetet är sedan föredragande och regeringen beslutar om åtgärder och finansiering. Rutinerna är inte heller sådana att länsstyrelsen eller kommunen alltid får lämna synpunkter på hanteringen av dessa byggnader. Detta får konsekvenser, som antagligen ingen önskar, på platser där det finns en blandad bebyggelse av statligt ägda byggnader tillsammans med kommunala eller privata. Där kan byggnader med samma kulturhistoriska värde ligga bredvid varandra. Den ena renoveras och underhålls och den andra står och förfaller.
Eftersom en formell samordning saknas, förloras helhetssynen i den miljö man vill bevara. Det finns heller ingen gemensam ambitionsnivå. De som har den största kunskapen, och möjlighet till helhetssyn på en ort, är länsstyrelsen eller det regionala självstyrelseorganet. Dessa har ansvaret för bevakningen av helhetsmiljön, riksintresseområdena och världsarvsområdena. Länsstyrelserna har också återrapporteringsskyldighet till Riksantikvarieämbetet och regeringen. På så sätt kan ändå en nationell helhetssyn upprätthållas.
Med anledning av ovanstående bör regeringen återkomma med förslag till riksdagen hur en förändring av ansvaret för byggnadsminnen kan ske, så att länsstyrelserna eller det regionala självstyrelseorganet får ett ökat ansvar för dessa frågor.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Willy Söderdahl (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Peter Pedersen (v) |
Tasso Stafilidis (v) |