Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård bör ändras på så sätt att det blir möjligt att avsätta upp till 15 miljoner kr som en engångsersättning till sådana stiftelser som har till ändamål att säkerställa en långsiktig förvaltning av vissa, ur kulturhistoriskt perspektiv, särskilt unika anläggningar.
”Kulturmiljöarbetet syftar till att göra kulturarvet i form av kulturmiljöer och kulturminnen tillgängligt för hela befolkningen, för nu levande och kommande generationer. Det innebär att kulturarvet i sina väsentliga delar skall fortleva, vara väl dokumenterat, väl tolkat och väl presenterat samt i tillämpliga delar fortsatt brukat på ett sätt som inte bryter ner dess väsentliga värden.” (Prop. 1998/1999:114)
För att i ett modernt samhälle bevara industriminnen och de få fortfarande levande och sammanhållna kulturmiljöerna av nationellt intresse, torde endast två förvaltningsformer vara långsiktigt hållbara. Dels offentligt övertagande, dels i form av objektsanknutna stiftelser enligt den modell som beskrivs i SOU 1995:128. Det offentliga övertagandet är dyrbart för samhället, det sker heller inte sällan då katastrofen är nära och betydande kulturvärden redan förlorats.
Nuvarande stödsystem bygger näst intill uteslutande på investeringsbidrag som med hänsyn till kapitaliseringseffekter, sprids på ett stort antal objekt. Effekten av detta blir att man hjälpligt förmår bevara det tomma skalet (byggnaden) i kulturmiljöerna, men ej det som skänker dem liv och innehåll d.v.s. museal industriproduktion, inventariesamlingar och parker/kulturlandskap. Gemensamt för dessa är att drift och kontinuerlig vård är mer betydelsefullt än restaureringsinvesteringar. Det saknas i dag ett instrument för ett långsiktigt säkerställande/bevarande av dessa anläggningar och miljöer som, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är särskilt angelägna att bevaras som en del av vårt nationella kulturarv.
Engångsbidrag till objektanknutna stiftelser är en lösning och ett verktyg för att lösa ett antal centrala problemställningar inom den nuvarande kulturminnesvården. En grundläggande förutsättning för systemet är att kontrollen över de medel som tillförs stiftelsen förbehålls offentligt utsedda representanter i stiftelsens styrelse samt att ändamålet tydligt reglerar utdelningen av avkastningen till objektet.
Staten kan aldrig rädda en levande kulturmiljö med värdefulla inventariesamlingar utan ägarnas medverkan och samtycke. Engångsbidragen kan genom att lösa vårdfrågan bidra till att ena en ägarfamilj att avstå från kapitalvärdena i egendomen till en stiftelse till förmån för ett långsiktigt bevarande. Engångsbidragen blir på detta sätt ett verktyg i riksantikvariens hand för att i förebyggande syfte rädda ett antal kulturmiljöer och industriminnen.
Vid fråga om inlösen av samlingar av nationellt intresse pekar bl.a. regeringens senaste proposition i området (1998/99:114) på att samlingarna i de flesta fall enbart har betydelse i sin ursprungliga miljö och sammanhang. Stiftelseformen kan här lösa problemet i den mån man förmår att även skydda den miljö i vilken samlingarna finns.
Nuvarande regelsystem medger ej att där de kulturminnesvårdande myndigheterna vill, stödja löpande vård och skötsel av inventariesamlingar utanför offentliga miljöer (se SOU 1995:128) I fråga om parkvård visar erfarenheten av nuvarande bidragsgivning, att löpande driftstöd förefaller meningslöst om man ej kan säkerställa att den löpande parkvården pågår långsiktigt.
Staten har ej slutligt tagit ställning till konsekvenserna av avvecklingen av de fideikomiss som har betydande kulturhistoriska värden. Fideikomissnämnden pekar på önskvärdheten att kunna överföra fideikomissegendom till stiftelse inför direktiven till den senaste Kulturarvsutredningen (SOU 1995:128). Även i detta fall synes objektanknutna stiftelser kunna vara en lösning till en mer tidsenlig förvaltning av de avvecklade fideikommissen än en fortlöpande prolongering eller inlösen. Då ändamålet för en sådan stiftelse och successionsreglerna i stiftelsens stadga kan styras av staten vid bildandet, skiljer sig denna form väsentligt mot det institut som avvecklingslagen syftar till att avveckla. Inte minst ur jämställdhetssynpunkt vore detta en väsentlig skillnad mot en prolongering.
Genom engångsbidrag till objektanknutna stiftelser visar staten hur vissa sammansatta och levande kulturmiljöer framgent kan bevaras och stödjas i ett förebyggande syfte innan kulturvärdena förlorats. Detta till en betydligt lägre kostnad jämfört med en slutlig offentlig inlösen.
Förslaget innebär till skillnad från nuvarande bidragsmöjligheter att man långsiktigt kan säkerställa ett bevarande. Säkerställandet ligger dels i de formella kraven på stiftelsen, stadgarna och styrelsens sammansättning, dels i finansieringen som är långsiktig. Detta innebär att ett för anläggningen långsiktigt anpassat strategiskt bevarande är möjligt till skillnad från dagens system som ibland innebär att bevarande inte alls är möjligt eller att bevarandeåtgärder sker beroende på tillgång till medel.
Möjligheten att ge engångsbidrag till objektanknutna stiftelser ger en kulturpolitisk signal till förvaltare av nationellt värdefulla kulturmiljöer att staten värdesätter en frivillig inskränkning i äganderätten till vilande kapitalvärden till förmån för ett långsiktig bevarande i allas intresse.
Vi föreslår att en ändring sker i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård, så att det blir möjligt att av statliga medel (anslag 28:27, utgiftsområde 17 i prop. 2001/02:1), som engångsbelopp, tillföra en stiftelse kapital av sådan storlek att stiftelsen blir självbärande. Denna typ av medel föreslås kunna utgå till ett mindre antal, från kultursynpunkt nationellt prioriterade anläggningar. Kapitalet skall kunna tillföras en fond vars avkastning tillsammans med stiftelsens övriga intäkter är så stora att stiftelsen får kostnadstäckning för drift och långsiktigt underhåll.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
Lennart Hedquist (m) |