Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn och förändringar i den kulturella infrastrukturen och av samverkansformerna inom kultursektorn för att bättre kunna uppfylla det s.k. jämlikhetsmålet.
Regeringen citerar i sin skrivelse sin egen kulturproposition från 1996: ”Kulturpolitiken skall främja ett rikt kulturutbud i hela landet och skapa möjligheter för kulturutbyte mellan olika regioner.”
Det är positivt att det står ”kulturpolitiken” och inte staten. Politikens uppgift skall vara just att främja och i vissa fall stödja men inte att styra och lägga sig i. För att detta skall kunna ske måste infrastrukturen och samverkansformerna inom kultursektorn ses över. Flera och nya aktörer måste få en chans att verka för kulturspridningen och befintliga resurser och organ nyttjas bättre i ett nationellt samarbete.
Många upplever i dag att det är klart otillfredsställande att det mesta av stödet till kulturen – om man bortser från de pengar som går via arbetsmarknadens organ – ”hälls genom en tratt” – Statens kulturråd. Bara det faktum att vi sedan ett antal år också har Stiftelsen Framtidens kultur har lett till en del ovedersägliga förbättringar. På liknande sätt har ”Kultur och Näringsliv” bidragit till förnyelse och kulturskapande vid sidan av den gängse ”blankettansökningsvägen”. Det finns många skäl till att gå vidare på denna väg, liksom det finns många sätt att göra det på. En väg är den av oss moderater föreslagna nationella kulturfonden, som med regionala avläggare skulle kunna leda till stora framsteg för nytt och alternativt skapande. Detta skulle såväl bidraga till att sprida inflytandet som kulturutövandet och därigenom bredda mångfalden och närma verkligheten till önskningarna i det nationella målet.
När Europarådets examinatorer för ca ett decennium sedan skrev sin rapport om svenskt kulturliv, så påpekade de att de slagits av det faktum att alla viktiga organ som hade till uppgift att sprida kulturen ut i landet låg i Stockholmsområdet – Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern. Självfallet blir det en Stockholmspåverkan på insatser, synsätt, satsningar etc. Inflytandet från andra delar av landet – de som skulle få del av verksamheterna – blir därigenom svagare. Den förvåning examinatorerna visade måste man dessvärre ställa sig bakom. Det finns alltså skäl till att se över såväl placering som innehåll och därigenom även existensen för dessa organ. Bidrar de till att det anförda nationella målet kan genomföras?
I ett antal år har Museisverige väntat på en utlovad och av riksdagen önskad strukturöversyn av museerna i vårt land. Nu sägs det att den inte kommer att genomföras. Det vore till stor skada för såväl samordning, undvikande av dubbelarbete som utveckling och arbetsfördelning. Även detta påverkar negativt möjligheterna att kunna nå närmare det beslutade nationella målet. Regeringen bör ompröva sin inställning och göra en rejäl översyn över museiväsendet. Mycket har hänt under de många år som gått sedan MUS-65 lade fram sina förslag.
Ett förslag som lades av Kulturutredningen var det om genrecentra. Främst gällde det musikens område, men principerna går att överföra till flera andra områden såsom t.ex. teater, museer och film. Ett genrecentrum har genom riksdagens beslut och mot regeringens negativa inställning i frågan tillkommit på folkmusikens område. Genom att skapa genrecentra spridda över landet kan redan befintliga resurser komma att bättre användas genom samordning och riktade krav, samtidigt som systemet skulle bygga på att de inblandade själva för detaljerna och utan statliga pekpinnar finner de för varje specialitet bäst ägnade samverkansformerna och de bästa nätverken. Även med detta arbetssätt skulle viktiga steg kunna tas för att bättre uppfylla beslutat mål. I de så skapade strukturerna kan man för kulturspridningen också lättare placera in de s.k. nationalinstitutionernas roll.
Kultur är att ta del av och att ta del i. För att detta skall kunna bli en verklighet för så många som möjligt, över hela landet anser jag att ovan uppräknade brister måste åtgärdas och de redovisade förslagen realiseras. I skrivelsen förbigår regeringen dessa frågors betydelse.
|
Stockholm den 12 juni 2002 |
|
|
Lennart Fridén (m) |