Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att formerna för kommunal samverkan inte skall förutsätta samverkansorgan som omfattar alla kommuner i länet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett sådant samverkansorgan skall kunna omfatta angränsande kommuner i flera län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunallagen och polislagen ändras så att landsting och polismyndighet kan omfatta delar av ett län.
Regeringen föreslår i propositionen Regional samverkan och statlig länsförvaltning att försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i fyra län ersätts av en ordning som skall kunna tillämpas i samtliga län. Kommuner och landsting ges möjlighet att bilda ett samverkansorgan. Ett kommunalförbund får utgöra sådant samverkansorgan. Förutsättningarna är att kommunalförbundet som medlemmar har samtliga kommuner i länet. I Skåne län och i Västra Götalands län kan dock landstinget utgöra samverkansorgan under mandatperioden 2003–2006. I Gotlands län får Gotlands kommun utgöra samverkansorgan i länet.
Vi anser att regional samverkan skall bygga på frivillig grund, med primärkommunerna som bas. Regeringens förslag stämmer därför i den delen överens med vår uppfattning av formerna för en förändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Propositionens undantag för bl a Västra Götaland innebär dock en avsevärd skillnad i förutsättningarna för en sådan, primärkommunalt baserad regional samverkan.
I samband med att försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning inleddes, genomfördes en förändring av länsindelningen i Västsverige. Förändringen innebar att Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län slogs samman till Västra Götalands län. Genom försöksverksamheten blev Västra Götalandsregionen (landstinget) samverkansorgan för den ändrade ansvarsfördelningen i Västra Götalands län.
Västra Götalands län har hela 49 kommuner. Erfarenheterna från den gångna försöksperioden ger klara besked från flertalet kommuner – nämligen att primärkommunerna helt hamnat vid sidan av den ändrade ansvarsfördelning som försöksverksamheten avsåg. Framför allt beror detta på tre faktorer:
Regionen/landstingen har utgjort ”samverkansorgan”.
Antalet kommuner är för stort för att en funktionell form för samverkan med alla kommuner i länet skall kunna etableras.
De geografiska avstånden är för stora.
För att kunna bygga ett interkommunalt samarbete i regionen har därför helt nya samarbetsstrukturer uppstått ”under” den nya länsnivån. Åtminstone en ytterligare samarbetsnivå har därför uppstått, vilket snarare verkar splittrande än enande i det nya länet. Därtill har kontakterna mellan de enskilda kommunerna och länsorganen försvårats, också som en följd av försämrade praktiska möjligheter till direkta kontakter mellan kommunala handläggare och motsvarande handläggare på länsnivån. Framför allt är detta påtagligt när det gäller små kommuner i länets utkanter.
Antalet kommuner i ett ”normallän” är i genomsnitt cirka 12–16 stycken. Även i ett län av denna storlek medför ett regionalt samarbete inte sällan ”storleksproblem”, både när det gäller det interkommunala samarbetet och samarbetet mellan enskilda kommuner och landstinget och ibland också i kontakterna mellan kommunerna och olika länsmyndigheter. Vi anser dock att det normalt finns goda förutsättningar att hitta former för samverkan inom ramen för en ändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun.
Sammanslagningen av de tre länen till ett västsvenskt storlän har skapat ett demokratiskt underskott i Västsverige. Mest påtagligt är detta när det gäller landstingets – regionens – verksamhet och inom polisens område. Trots uttalade ambitioner att ”decentralisera” det operativa ansvaret har regionaliseringen inom dessa områden medfört fler besluts- och kontaktnivåer, otydlig ansvarsfördelning, längre avstånd, försämrad överskådlighet och sämre service för medborgarna. Primärkommunerna har dessutom helt hamnat vid sidan av den regionala politiska processen.
Sverige har i dag en centraliserad och planmässigt styrd sjukvård, till skillnad från vad som gäller i flertalet jämförbara länder. Detta innebär att svensk sjukvård präglas mer av stordrift och planeringsiver än flexibilitet och patientens valfrihet. På längre sikt bör enligt vår uppfattning sjukvårdens finansiering skiljas från den direkta sjukvårdsverksamheten. Detta skulle medföra att sjukvårdens organisation och struktur kan förändras i riktning mot fler, mindre och självständigare sjukvårdsinrättningar och större lokal förankring.
Redan innan länssammanslagningen genomfördes hade en mycket omfattande centralisering av polisverksamheten skett i flera av de berörda länen, bl a genom sammanslagning av polisområden, samordning av jour- och patrullverksamhet, stängningar av polisstationer etc. Denna utveckling accentuerades ytterligare i och med att det nya storlänet blev verklighet. Vi anser att en uppdelning av polisdistriktet skulle underlätta det operativa polisarbetet och öka möjligheterna att återskapa en lokalt förankrad polisorganisation i Västsverige.
Regeringen öppnar i propositionen en möjlighet för en ändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun, som ger primärkommunerna en chans till aktivt deltagande i den regionala utvecklingsprocessen. Förutsättningarna är dock enligt propositionen att det kommunalförbund som i ett sådant fall skulle utgöra samverkansorgan har samtliga kommuner i länet som medlemmar. För Västra Götalands län är detta en praktisk omöjlighet, framför allt på grund av länets geografiska storlek och antalet kommuner som ingår i länet.
På samma sätt skall indelningen i landsting enligt kommunallagen följa länsindelningen, med de undantag som gäller för s.k. landstingsfria kommuner. I polislagen anges att varje län utgör ett polisdistrikt och att det i varje polisdistrikt finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.
Vi anser att ett samverkansorgan inte skall behöva omfatta samtliga kommuner i ett län, utan att antalet ingående kommuner avgörs i varje enskilt fall. Vi anser även att ett sådant samverkansorgan skall kunna omfatta angränsande kommuner i olika län, när det bedöms som fördelaktigt av de berörda kommunerna. På samma sätt bör indelningen av landsting och polismyndighet avgöras i varje enskilt fall.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Lars Elinderson (m) |
Lars Hjertén (m) |