Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en vidgad flyktingdefinition.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över barnkonventionens tillämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraftfullt driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls gentemot alla våra medborgare.
I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna presenterar regeringen förslag på åtgärder för att förbättra främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Folkpartiet liberalerna välkomnar att regeringen genom handlingsplanen försöker få ett helhetsgrepp på arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. På några områden anser dock Folkpartiet liberalerna att regeringens föreslagna åtgärder är otillräckliga. Det gäller särskilt de områden som rör flyktingars och barns rättigheter samt rättssäkerheten för den enskilde individen i kampen mot terrorismen.
I skrivelsen välkomnar regeringen EG-kommissionens direktivförslag om att s.k. könsrelaterad förföljelse samt förföljelse på grund av sexuell läggning skall innefattas i konventionsflyktingbegreppet. Vidare påpekar regeringen att den kommer att föreslå att den svenska lagstiftningen anpassas till resultatet av förhandlingarna i ministerrådet.
Runt om i världen begås allvarliga brott mot kvinnors och homosexuellas rättigheter. Folkpartiet liberalerna har därför varit pådrivande för att Genèvekonventionen bör tolkas vidare så att förföljelse på grund av kön och sexuell läggning kan ge flyktingstatus.
Ett genomförande av kommissionens förslag i dess nuvarande form vore således mycket välkommet. För svensk del skulle ett genomförande innebära att den olyckliga uppdelningen mellan flyktingar och ”övriga skyddsbehövande” som stadgas genom 3 kap. 3 § punkt 3 i den svenska utlänningslagen kunde upphöra. Det är enligt vår uppfattning bra. Sedan genomförandet av 1997 års reform av utlänningslagen, vars syfte bland annat var att stärka skyddet för dem som tvingas fly på grund av sitt kön eller homosexualitet, har endast ett fåtal personer beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till skyddsregeln om övriga skyddsbehövande i 3 kap. 3 § punkt 3 utlänningslagen. Tillämpningen av den nya skyddsregeln har använts mycket sparsamt, vilket i praktiken har medfört att skyddet för denna grupp har försämrats.
Sverige bör redan innan direktivet antas och implementeras i svensk lagstiftning göra de nödvändiga förändringar som krävs i lagstiftningen vad beträffar skyddsregeln om övriga skyddsbehövande och dess tillämpning. Att regeringen vill anpassa svensk lagstiftning till resultatet av förhandlingarna i rådet är ingen garant för att en vidgad tolkning verkligen genomförs. Regeringen förefaller snarare vara beredd att backa på detta område om förhandlingsresultatet i rådet blir annorlunda än vad kommissionen föreslagit.
I utlänningslagen skall, med hänvisning till barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men praxis talar ett annat språk. Portalparagrafen med den närmast till intet förpliktande formuleringen om barnets bästa har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas i tillräckligt hög grad. Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett flertal tillfällen avslagits av invandringsmyndigheterna med motiveringen att det inte rört sig om systematisk förföljelse.
I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till barnets bästa måste som regel gå före samhällets intresse att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har medicinska vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om barnets bästa och dess tillämpning.
En utredning är särskilt angelägen med anledning av den senaste tidens uppmärksammade fall där ensamma flyktingbarn far illa. Dessa problem är absolut ingen ny företeelse, utan har funnits länge. Men Migrationsverket, och ytterst regeringen, har varit alldeles för passiv och inte vidtagit de nödvändiga åtgärder som krävts.
Flyktingbarnen vid Carlslunds flyktingsluss utanför Stockholm har givits särskild uppmärksamhet. Flera barn har där försökt begå självmord och det finns även misstanke om prostitution. Det är uppenbart att flera av barnen på Carlslund inte fått den vård de behöver. Det är också uppenbart att samordningen mellan Migrationsverket och kommunen inte fungerar som den ska.
Omhändertagandet av de ensamkommande flyktingbarnen måste förbättras och utgå från barnets bästa. Vi anser att socialtjänsten bör ges ett tydligare ansvar och resurser för att ta hand om flyktingbarnen. Vi föreslår att det i de kommuner där det finns flyktingförläggningar utses en socialsekreterare med särskilt ansvar för förläggningen och omhändertagande av asylsökande barn. Det kräver också att samordningen mellan kommunen och Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör snarast återkomma med förslag på hur omhändertagandet av ensamma flyktingbarn skall förbättras.
I kölvattnet av den 11 september vidtas runt om i världen kraftfulla åtgärder i kampen mot terrorismen. Denna kamp är och ska vara en mycket prioriterad uppgift inom såväl EU som inom ramen för hela det internationella samfundet. Det är av största möjliga vikt att vi samarbetar aktivt länder emellan för att komma åt terrorgrupper som hotar det öppna samhällets principer; demokratin, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Men kampen mot terrorismen får inte ske på bekostnad av dessa principer. Tyvärr behandlar regeringen inte denna problematik i sin skrivelse. Det är särskilt beklagligt med tanke på att svenska medborgares rättssäkerhet kommit på undantag i ivern att åstadkomma konkreta resultat i kampen mot terrorismen.
Vad vi framförallt syftar på är de tre svenska medborgare som hamnat på FN:s sanktionslista, vilket innebär att deras samtliga tillgångar spärrats och att de förhindras att uppbära inkomster för sitt och sina familjers uppehälle. Sanktionerna har riktats mot de tre svenska medborgarna utan att de fått ta del av de anklagelser eller det material som ligger till grund för beslutet. De tre har inte heller någon legal möjlighet att få beslutet om sanktioner rättsligt prövat, vilket inte kan stå i överenstämmelse med principerna om rättssäkerhet som är grundläggande för en demokratisk rättsstat. De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste ske under former som är internationellt vedertagna när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Rädslan för att verka stödja de onda får inte leda till eftergifter som går ut över oskyldiga individer. I kampen mot terrorismen måste regeringen kraftfullt driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls gentemot alla våra medborgare.
|
Stockholm den 18 februari 2002 |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Ana Maria Narti (fp) |