Rätten till självbestämmande utgör grunden för Centerpartiets demokratipolitik, där människans rätt att råda sig själv är själva fundamentet för alla demokratiska institutioner. Denna syn präglar också vår inställning till institutionella arrangemang.
Under lång tid har utvecklingen alltmer utmanat våra invanda begrepp om nationalstaten. Globaliseringen, tillsammans med allt kunnigare och alltmer politiskt intresserade invånare, ställer traditionella strukturer inför stora utmaningar. Regionaliseringen, som gått mycket längre utanför Sveriges gränser, är ett svar på dessa utmaningar. Regionen erbjuder en politisk arena som är närmare än nationalstaten men större och mer handlingskraftig för stora, regionala, beslut än kommunerna.
Regionerna har kommit för att stanna. Regeringens bristande insikt om en verklighet som tränger sig på kan möjligen fördröja men aldrig bromsa den utvecklingen. Centerpartiets alternativ till en politik som går ut på att kontrollera landets kommuner och regioner är en politik som decentraliserar makten och som utgår från att folkvalda på alla nivåer förmår ta ansvar för den förda politiken. Ett underifrånperspektiv i politiken innebär också att de som tvingas efterleva besluten kanske inte alltid delar uppfattningen men ändå accepterar legitimiteten hos den beslutsfattande nivån.
Regeringens förslag till nya samverkansorgan avvisas därför. Det är ett tunt substitut för verkliga regioner med verkliga beslutsmöjligheter.
Som en övergångslösning p.g.a. fördröjningen som uppstår genom regeringens avvisande inställning till regionaliseringen kommer det att vara nödvändigt att ytterligare några år tillämpa försöksverksamheten. I försöksverksamheten bör också nya regioner få bildas. Detta bör kompletteras med ett riksdagsbeslut som tydligt pekar ut färdriktningen och som ger nya och etablerade regioner möjlighet att planera verksamheten längre än en mandatperiod.
Från 2007 ska alla regionbildningar permanentas. De bör då ersätta landstingen i de regioner där man enats om en regionbildning. Politiskt ansvar ska gå att utkräva genom direktvalda fullmäktige i alla regioner.
Fasta institutioner är det första steget i en fortsatt regionalisering av Sverige. Detta bör kompletteras med översyner som syftar till att tydligt öka regionernas självstyre och handlingskraft, såväl i maktförhållandet till staten som i det politiska innehållet i självstyret.
Riksdagen avslår proposition 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning med undantag av ändring i lagen (1997:1144) om försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt försöksverksamhet med regionbildningar.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 1 § lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning att försöksverksamheten förlängs till utgången av 2006.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 37 § lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län att likvidation av regionförbundet i Kalmar län skall ske efter utgången av 2006.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 3 § vallagen (1997:157) att landstingen i Skåne och Västra Götaland får besluta att valet till landstingsfullmäktige skall benämnas val till regionfullmäktige.
Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett regelverk för permanenta, direktvalda, regionala styrelseorgan från 2007 i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skyndsam översyn av de författningar som reglerar självstyrelseorganens verksamhet i syfte att minska den statliga regleringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av uppgiftsfördelningen mellan statlig, regional och kommunal nivå.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 2 § lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning att även självstyrelseorganet i Västra Götalands län ges befogenhet att besluta om fördelningen av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner.
Alltsedan försöksverksamheten med regionala organ i Sverige inleddes för fyra år sedan har alla som varit engagerade i försöken sett det som en oåterkallelig process. Sveriges medlemskap i EU, nationalstaternas minskade möjligheter att detaljstyra utvecklingen i alla delar av sina länder och ökande rörlighet över gränserna har alla bidragit till att lyfta fram regionerna som en avgörande faktor för utveckling.
Den statliga förvaltningens motstånd till trots har förväntningarna varit stora på den nu liggande propositionen. Även om många väntat sig att försöksverksamheten skulle fortsätta eftersom det är väl tidigt att utvärdera försöken i sin helhet, hade knappast någon av de berörda förväntat sig att regeringen skulle försöka vrida klockan tillbaka.
Visserligen är skälen lätta att förstå. Det handlar om regeringens ambitioner att genomföra sin politik i alla delar av landet och dess grundmurade misstro mot lokala och regionala politikers förmåga att ta vara på medborgarnas intressen. De senaste åren har regeringen allt oftare gjort klart att man sett det kommunala självstyret som en svårighet i den egna politiken. Samma värden som låg bakom tvångssammanslagningen av kommuner för några decennier sedan gör nu sin återkomst i den socialdemokratiska retoriken. Maxtaxan, stopplagen för försäljning av bostäder, stopplagen för akutsjukvård på entreprenad, bibliotekslagen, specialdestinerade bidrag, allt är det exempel på hur regeringen försökt likrikta politiken i landet och där man gjort tydligt att det kommunala självstyret bara är ett tekniskt hinder på vägen mot det fulländade samhället.
Det är ingen slump att det är samma argument som ständigt återkommer: kraven på att i detalj styra, inte nivån utan utformningen av välfärden i hela landet. Vältaligheten bakom de välfärdspolitiska ambitionerna grumlas emellertid av regeringens oförmåga att hålla isär de två begreppen ”likvärdigt” och ”likadant”. I regeringens verklighetsbeskrivning blir alla olikheter till gruvliga orättvisor som måste korrigeras med statlig politik. Så förvandlas lovvärda ambitioner om likvärdighet till en statlig pekpinnepolitik som reducerar kommuner och landsting till lydiga verkställare av en politik helt bestämd i Rosenbad. ”Samverkan” blir en omskrivning för socialdemokratiska diktat över kommuner där medborgarna ”röstat fel”.
Det är en fascinerande, och för många helt ny, bild av verkligheten regeringen målar upp. I stort sett alla politikområden är ”ett statligt ansvar”, ”ett nationellt intresse” eller kräver ”ett nationellt perspektiv”. Något enstaka område är ett kommunalt ansvar, men i huvudsak ska kommunerna göras ”delaktiga” eller ”engagerade” i det som staten förbehåller sig rätten att besluta om. Regeringen tar i sin beskrivning fasta på det alltför vaga stadgandet om kommunalt självstyre i regeringsformen och konstaterar att innehållet, till syvende och sist, avgörs genom vanlig lagstiftning. I ett slag förvandlar man målformuleringar i grundlagar till till intet förpliktigande prosa.
Propositionen försöker, bakom en kavalkad av välvilliga uttalanden om kommunernas roll och Europas regionalisering, dölja att regeringen nu föreslår åtgärder som påminner om Axel Oxenstiernas hårdhänta centralisering av statsförvaltningen. I stället för självständiga, starka regioner föreslås kommunalförbund som ger varje kommun vetorätt i varje fråga. Det kan bäst beskrivas som demokratiska dunster för att gömma det faktum att regeringen väljer att härska genom att söndra landets regioner.
Förslaget om samverkansorgan i länen innebär ingenting nytt, bara att man i en ny lag upprepar det kommunerna redan kan, nämligen bilda kommunalförbund. Ingenting hindrar riksdag och regering från att lägga ut de uppgifter som beskrivs i propositionen på kommunalförbund redan i dag. Det självstyre som antyds genom samverkansförfarandet, där varje ingående organ beslutar i fråga om sin egen ekonomiska medverkan, låter bra men blir snabbt tomt på innehåll när det står klart att staten tänker behålla pengarna.
En allvarligt menad ambition om starka regioner hade självfallet resulterat såväl i att den civilrättsliga formen regionförbund hade bevarats, som i en starkare organisationsform där strukturen består genom att kommuner inte kan ansluta sig eller lämna förbundet över en natt, som i att verkliga resurser hade garanterats regionförbunden.
En långtgående regionalisering öppnar för en renodling av länsstyrelsens uppgifter. Enligt vår uppfattning är ett utvecklat regionalt styre ett första steg mot en avveckling av landshövdingeämbetet och övergång till en renodlad förvaltningsfunktion för länsstyrelserna. Därför bejakar Centerpartiet också förslagen om fortsatta försök med vidgad samordning i länsförvaltningen. I de regioner som har självstyre bör det inte heller framgent tillsättas en styrelse för länsstyrelsen.
Däremot är det inte rimligt att avskaffa det regionala inflytandet över länsstyrelserna innan regionala styrelseorgan har bildats. Det räcker inte att lägga den ena rälsen för att få ett fungerande järnvägsspår. Regeringens förslag om att centralisera makten över länsstyrelserna måste därför avvisas.
Sammantaget innebär alltså propositionen att regeringen nu i praktiken föreslår en avveckling av starka, relativt självständiga regioner, stärkt makt för regeringen genom möjligheten att utse förstärkta landshövdingar och styrelser för länsstyrelser och ökad kontroll över landets regioner genom att i praktiken allt regionerna tar sig före ska godkännas av regeringen. Riksdagen bör därför avslå propositionen.
Regionerna har kommit för att stanna. På sikt kommer regeringens halsstarriga inställning till regionalt självstyre att vara fördröjande men inte kunna stoppa regionaliseringen. Denna tvehågsenhet är emellertid olycklig, då den ger otydliga besked inför framtiden för landets regioner, vilket riskerar att försvåra för regionerna att göra långsiktiga åtaganden, som att bygga internationella nätverk.
Osäkerheten riskerar också att bidra till ökad osäkerhet kring vilka frågor landstingsvalen i Skåne och Västra Götaland egentligen handlar om. Samtidigt som de båda regionerna, på nåder, får fortsätta att kalla sig regioner blir beslutsordningen krånglig och avhängig godkännanden från en mängd statliga myndigheter.
En rimligare väg att gå är att nu ge tydliga besked om att regionaliseringen inte kommer att upphöra och att riksdagen avser att successivt öka utrymmet för det regionala självstyret. Som ett första led i denna strävan bör ansökningar om att på försök få bilda nya regioner, med direktvalda regionfullmäktige, behandlas välvilligt. Detta bör ges regeringen till känna.
En fortsatt försöksverksamhet innebär att de lagar som reglerar försöksverksamheten förlängs i avvaktan på en permanent lösning. Detta innebär att såväl lagen om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län samt lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning bör ändras så att deras giltighet förlängs till utgången av 2006. I konsekvens med vårt resonemang bör också valet göras tydligt genom att valen i Västra Götaland och Skåne sker till regionfullmäktige, i enlighet med hos väljarna inarbetade begrepp. Vallagen bör därför ge utrymme för detta. Riksdagen bör besluta om sådana ändringar.
En fortsatt försöksverksamhet ska endast ses som en nödvändig övergångslösning till en permanent lösning. Genom regeringens agerande förskjuts nu denna möjlighet ytterligare en mandatperiod. Det är olyckligt men ställer också krav på att processen för att permanenta regionerna från nästa val omedelbart inleds.
Ett permanentande av regionerna bör präglas av den tilltro till lokala och regionala folkvaldas förmåga att ta ansvar också för stora beslut som var vägledande då försöksverksamheten inleddes. Det är naturligt att övergången från försök till permanenta regioner för med sig ökade befogenheter för regionerna att fatta beslut. Det centrala är dock att ett fast institutionellt ramverk för besluten åstadkoms snarast. Ett antal centrala frågor rörande regionernas kompetens behandlas i avsnittet nedan.
Grunden för att regionerna ska kunna ta över centrala välfärdsuppgifter och andra uppgifter på eget ansvar är att det finns möjlighet att utkräva ett demokratiskt ansvar. Det centrala organet i regionbildningarna bör därför vara fullmäktigeförsamlingen.
Regeringen har upprepade gånger uttryckt krav på genomskinlighet och möjlighet till ansvarsutkrävande av politiska församlingar. Det är mot den bakgrunden förbluffande att såväl regeringen som PARK:s majoritet menar att såväl direkt som indirekt valda fullmäktigeförsamlingar är möjliga alternativ i regionaliseringsprocessen. Ett grundläggande krav bör därför vara att alla regioner från det att regionbildningarna permanentas ska ha direktvalda fullmäktigeförsamlingar.
Den konstitutionella utgångspunkten för regionaliseringen bör vara respekten för den grundläggande principen att beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt. Det finns i dag många frågor som är av typiskt regional karaktär men som ligger i riksdagens och regeringens händer. Makt, som i dag utövas av staten, ska alltså i större utsträckning utövas regionalt. Den viktigaste frågan är alltså inte, som regeringens proposition ger uttryck för, hur kommunal kompetens ska kunna bringas att samverka. Självfallet bör dock de i regionen ingående kommunerna vara oförhindrade att komma överens om att överlåta kompetens på regionen för att lösa gemensamma frågor. Det förutsätter en flexibilitet i den lagstiftning som reglerar regionernas verksamhet.
Även ett fullständigt erkännande av regionbildningarna som likvärdiga andra folkvalda organ bör vara en följd av den fortsatta processen. I dag lever regionbegreppet endast i kraft av särlagstiftning i fråga om försöksverksamheten och i regeringens förslag i fråga om samverkansorganen. Regeringens motvilja mot att erkänna regionernas förmåga att verka och fatta beslut syns tydligt i avståndstagandet från en översyn av berörda lagar, inklusive regeringsformen. Hellre än att bejaka regionerna genom att föra in dem i regeringsformen väljer regeringen att hänvisa till regeringsformen (som ju skrevs före regionförsöken) för att slippa ta i frågan. Bejakas regionaliseringen i ord, måste den också bejakas i politisk handling och i den egna lagstiftningen.
Sammanfattningsvis bör alltså följande vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i Sverige:
Ett permanent regelverk bör finnas så att de regioner som så vill kan välja regionfullmäktige i valet 2006 och börja verka från 1/1 2007.
Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med beskattningsrätt.
Regionerna bör ta över även landstingens uppgifter – det ska endast finnas ett politiskt tillsatt organ på regional nivå.
Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner, tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, d.v.s. besluten bör inte villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter.
De i regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens kompetens genom att avstå egen kompetens.
Regeringsformen, liksom kommunallagen, vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna som en självständig politisk nivå.
Riksdagen bör begära förslag från regeringen till en permanent lösning i enlighet med vad ovan anförts.
Det institutionella ramverk som beskrivs ovan utgör ett viktigt steg för att successivt kunna stärka regionerna och göra Sverige till en mer regionaliserad stat. Detta bör kompletteras med en mängd åtgärder för att öka det politiska innehållet i regionbildningarna.
Sverige beskrivs i dag bäst som en hårt centraliserad enhetsstat. Bortsett från den kommunala beskattningsrätten har kommuner och landsting små möjligheter att själva besluta över den egna kommunens eller regionens utveckling. Regeringen beskriver själv i propositionen hur allt fler uppgifter som landets kommuner frivilligt åtagit sig under den allmänna kommunala kompetensen kommit att regleras från statsmakternas sida. Det är nu hög tid att bryta denna centraliseringsvåg som styrt den politiska utvecklingen under 40 års tid.
Decentralisering och människors självbestämmande är för Centerpartiet mer än vackra deklarationer. Det är en vägledande princip för hur makten ska byggas. Vårt alternativ till nuvarande regeringspolitik, som bygger på att all makt utgår från Rosenbad, är en politik som tar fasta på regeringsformens ambitioner att låta all makt utgå från folket. Det innebär också att beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt. Vägledande för hur de konstitutionella spelreglerna utformas bör då vara:
En beslutsnivås legitimitet kan bara härledas från människors frivilliga samverkan. Grunden för en överliggande nivås befogenheter bör vara det uppdrag den fått från underliggande nivåer.
Flera politiska nivåer behövs för att beslut ska kunna fattas nära människorna. Om antalet beslutsnivåer är för få – som lokalt och nationellt – kommer en mängd beslut som skulle kunna fattas på en mellanliggande nivå att centraliseras.
Det krävs beslutsrationalitet. Principen för när beslut ska fattas på en högre nivå bör i huvudsak handla om huruvida de kan eller inte kan fattas på en underliggande nivå och bli verkningsfulla där.
Varje nivå i den offentliga makten ska utformas så att det blir möjligt att identifiera dem som bär ansvar för besluten och att utkräva detta ansvar.
Tyvärr har förhållningssättet till regionerna inte präglats av en sådan ambition att låta regionerna utvecklas. PARK konstaterar att det fortfarande finns hinder, både i statliga regleringar och i attityden till de regionalt valda demokratiska organen såväl inom Regeringskansliet som bland myndigheter. Ett av hindren i fråga om regleringar uppstår då regionerna övertagit uppgifter från länsstyrelserna och därigenom ”ärvt” detaljregleringar i olika föreskrifter. För att förändra situationen menar PARK att en översyn behöver göras av de lagar och förordningar som reglerar regionernas verksamhet. En sådan översyn bör göras skyndsamt i ljuset av de ovan beskrivna principerna och syfta till att minska den statliga regleringen och ge utrymme för regionerna att agera i enlighet med principerna för det kommunala självstyret. Detta bör ges regeringen till känna.
Även innehållet i självbestämmandet måste göras föremål för en översyn. Det är välkommet att regeringen vill utreda förhållandet mellan kommuner och statsmakt, men det är otillräckligt i regionaliseringens tidevarv.
Ska regionen erkännas som en särskild beslutsnivå, måste detta också återspeglas i att ansvar faktiskt fördelas dit. Mot den motsvarighet till subsidiaritetsprincip som beskrivs i punkterna 1–4 ovan bör varje politikområde prövas. Frågor som enligt en sådan prövning bäst hanteras på lägre nivåer bör också hanteras där. Regeringen bör initiera en sådan översyn av uppgiftsfördelningen mellan statlig, regional och kommunal nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
En sådan ansats återfinns i Centerpartiets motion angående prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet. Där finns också konkreta yrkanden avseende NUTEK:s utvecklingsmedel, projektmedel för jämställdhet, ansvaret för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och regionernas självutvärdering.
Direkt förkastliga är förslag som i detta läge verkar i motsatt riktning. Ett avslag på propositionen innebär också att regionerna även i framtiden kommer att besluta om fördelning av statliga kulturanslag till regionala institutioner. En princip om likabehandling från statsmakternas sida av alla regioner innebär att sådana undantag som finns i 2 § i lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning inte bör förekomma, oaktat om sådana önskemål framförts eller ej. Därmed bör även Västra Götaland få samma möjligheter som övriga regioner att besluta om fördelningen av kulturanslag. Riksdagen bör besluta om detta.
|
Stockholm den 12 oktober 2001 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
|
|
Gunnel Wallin (c) |
Viviann Gerdin (c) |
|
Rigmor Stenmark (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Marianne Andersson (c) |
Sven Bergström (c) |
|
Agne Hansson (c) |