1 Innehållsförteckning 28
2 Förslag till riksdagsbeslut 29
3 Sammanfattning av propositionen 29
4 Liberal demokratipolitik 30
4.1 Renodla personvalet – räkna alla kryssen 31
4.2 Skilda valdagar 32
4.3 Demokratin i regionerna 33
4.4 Ett mer demokratiskt EU 34
4.5 Tillgängligheten – demokrati för alla 35
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att alla som fyller 18 år under valåret får delta och kandidera i valen till kommun, landsting, riksdagen och Europaparlamentet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av personval.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten till direktvalda kommundelsnämnder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommundelningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett mer demokratiskt EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokratin i regionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgängligheten och demokratin.
Regeringen föreslår i propositionen att kommunallagen ska ge fullmäktige möjlighet att besluta att den som är folkbokförd i kommunen eller i en kommun inom landstinget får väcka ärenden i fullmäktige (medborgarförslag). Tanken är att det ska gälla också för barn och ungdomar under 18 år samt utländska medborgare som ännu inte fått kommunal rösträtt. Förslaget bör beredas så att fullmäktige kan fatta beslut inom ett år från det att medborgarförslaget väcktes. Regeringen menar att det kan bidra till att skapa intresse kring kommunpolitiken och få flera att känna delaktighet. Den som lämnat ett medborgarförslag kommer inte att ha någon automatisk yttranderätt när ärendet behandlas av fullmäktige, men fullmäktige kan ge förslagsställaren möjlighet att yttra sig när förslaget behandlas.
Idag kan självförvaltningsorgan endast ges befogenhet att besluta i driftsfrågor (inköp, lokalfrågor, öppettider etc). Regeringen vill utvidga detta. Frågan vilken kompetens ett självförvaltningsorgan ska ha bör dock lösas lokalt och bör därför inte detaljregleras i lag anser regeringen, men frågor som kan delegeras till anställda bör även kunna delegeras till dessa organ. Exempelvis personalfrågor. Det gäller inte ärenden som rör verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet etc. Undantag gäller också ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild.
Regeringen föreslår också förbättrade arbetsvillkor för förtroendevalda i kommuner och landsting. Det gäller bl.a. rätt till ledighet, rätt till skälig ersättning för förlorad arbetsinkomst och andra ekonomiska förmåner, förtroendevalda med funktionshinder, rätt till skälig ersättning för resekostnader, skälig ersättning för barntillsyn m.m.
Dessutom föreslås en ökad möjlighet till insyn i privatägda företag som bedriver kommunal verksamhet på entreprenad och i verksamheten i fristående skolor.
Liberal demokratipolitik sätter den enskilda människan i centrum. Inom ramen för det gemensamma beslutsfattande som demokratin utgör ska individen ha så stora möjligheter att påverka som möjligt. Ökade möjligheter till brukarstyre, rätt för kommunmedborgare att väcka motioner till fullmäktige och bättre ”demokratistatistik” i all ära – men det räcker verkligen inte om man på allvar har ambitionen att vända trenden när det gäller valdeltagande och antalet förtroendevalda fritidspolitiker. Ingenting skrivs i förslaget om hur det ska bli lättare att få till stånd lokala folkomröstningar. Ingenting tas upp om hur kommunfullmäktiges roll ska kunna stärkas och bli en väsentlig politisk arena. Men framför allt saknas nya djärva grepp för att möta nutidens och framtidens verkligt stora utmaningar för demokratin. ”Demokrati för det gamla seklet” hade varit en mer passande titel på denna proposition.
Liberaler gick, tillsammans med Socialdemokraterna, i spetsen för att införa demokratin i Sverige. Nu måste demokratin förnyas. Den unga generationen måste lockas att engagera sig i politiken liksom svenskar med invandrarbakgrund. Rekryteringen till politiska uppdrag måste breddas. Ett stort ansvar för dessa åtgärder vilar på de politiska partierna. Vi vill bl.a. att ungdomar ska få rösta det år de fyller 18 år eftersom de som blir 18 år efter den tredje söndagen i september annars får vänta hela fyra år innan de får möjlighet att rösta och kandidera i val.
Vi måste också utnyttja de tekniska möjligheterna att använda Internet, och på sikt kan röstning i de allmänna valen via Internet bli verklighet. Men den stora revolutionen handlar om att allt fler människor tack vare datorn och Internets hjälp kan ta del av information, debattera och läsa nyheter oavsett var de befinner sig. Det är beklagligt att regeringen i denna proposition inte ansträngt sig mer för att undersöka möjligheterna att med hjälp av den nya tekniken stärka demokratin.
Regeringens agerande hittills visar inte prov på någon direkt vilja till förändringar i de riktigt avgörande frågorna. Regeringen saknar helt enkelt idéer för att genomföra sina egna mål om ökat valdeltagande och fler förtroendevalda. I propositionen Demokrati för det nya seklet målar regeringen upp en mängd vackra målsättningar om att valdeltagandet ska öka väsentligt i de nationella och kommunala valen liksom i valet till Europaparlamentet. En ökad andel av medborgarna ska inneha någon form av politiskt förtroendeuppdrag. Ett första delmål är att antalet förtroendevalda i kommuner och landsting ska öka med 10 000 till 2010. Antalet personer som någon gång i livet har innehaft ett politiskt förtroendeuppdrag ska också öka. Medborgarna ska ha bättre möjligheter än idag att delta i och påverka den politiska processen. Andelen medborgare som deltar ska också öka. Medborgarnas möjligheter att påverka den politiska processen ska också bli mer jämlika än de är idag. Andelen ungdomar, arbetslösa och personer med utländsk bakgrund som deltar i den politiska processen ska öka.
Det är lätt att instämma i dessa målsättningar, men för att klara av att uppnå målet måste det finnas en strategi. Dessvärre saknas varje idé till plan för att göra politiken intressantare för väljarna och arbetsformerna bättre för alla dem som är beredda att ge sig in i politiken. De förslag som presenteras är dessvärre helt otillräckliga för att göra något åt problemen.
Folkpartiet ser inga principiella hinder mot de få och harmlösa förslag som regeringen presenterar, däremot kan vi konstatera att de förslag som vi hade hoppats få se i förslaget, bland annat personval och skilda valdagar, lyser med sin frånvaro. Vi konstaterar också att det råder en djup meningsskiljaktighet mellan regeringens och Folkpartiets uppfattning om hur människor ska få mer inflytande. I propositionen skriver regeringen: ”Många kommuner ser möjligheter för enskilda medborgare att välja tjänsteproduktion som en demokratireform. Rätt att välja mellan olika serviceproducenter kan vara ett sätt att förbättra kvaliteten på serviceutbudet och tillgodose enskilda individers önskemål. Det kan däremot inte ses som en demokratireform.”
Vi menar att besluten ska fattas så nära människorna som möjligt. Politiker ska inte fatta sådana beslut som individer och familjer gör bäst själva. I den liberala visionen är valfriheten – som kommer alla till del genom att välfärden finansieras gemensamt men utförs av olika aktörer – en viktig del. Att människor känner att de har makt över sitt liv och sin vardag är avgörande för tron på demokratin och viljan att delta i de allmänna valen.
Vi liberaler har ett helt paket med förslag som vi i denna motion presenterar. Enligt vår mening är följande reformer särskilt angelägna för att förnya den svenska demokratin:
Inte förrän valet 1998 gavs medborgarna möjlighet att direkt kryssa för sin kandidat på valsedeln, innan dess var det omöjligt för väljarna att rubba den rangordning som beslutats på interna partimöten. Denna ordning var inte acceptabel.
Nu är det dags att gå vidare. Ge medborgarna hela makten över vilka som ska företräda dem i kommuner, landsting och riksdag. Den nuvarande spärrgränsen på fem procent i kommun- och landstingsval respektive åtta procent i riksdagsval måste tas bort. En sådan reform skulle vara ett oerhört viktigt steg för att öka medborgarnas inflytande över politiken och därmed också öka intresset för de allmänna valen och minska klyftan mellan väljare och valda. Vi menar också att personvalet har många positiva effekter för demokratin genom att det bidrar till partiernas förnyelse och arbetssätt. Kontakterna mellan kandidaterna och väljarna stimuleras genom att politikerna måste möta och skapa dialog med väljarna och bygga förtroende för sin egen person på ett helt annat sätt än tidigare.
Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för ett personvalssystem. Dagens regler bygger på en kompromiss mellan våra långtgående krav om personval och de partier som länge motarbetat sådana förslag, främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I efterhand kan vi nu konstatera att personvalet var en framgång och att medborgarna åtminstone hade en chans att påverka vilka som ska representera dem i de beslutande församlingarna. Tolv ledamöter blev valet 1998 inkryssade i riksdagen tack vare personvalet. I Folkpartiets riksdagsgrupp blev tre ledamöter inkryssade och två av dem var kvinnor. Hade inte spärrarna funnits hade de kunnat bli fler. De farhågor som yppats om att de nya personvalsreglerna skulle missgynna kvinnor har inte besannats. Trots att regeringen tycks dela vår positiva bild av personvalet (sid 40: ”Regeringen anser också att personvalets potential måste utnyttjas bättre.”) finns inga förslag om att gå vidare, vilket vi liberaler beklagar. Kritiken mot personvalssystemet bygger ofta på en oro för att de enskilda kandidaternas ekonomiska situation kan komma att spela en alltför stor roll och att det skulle vara svårt för människor med sämre privat ekonomi att hävda sig i konkurrensen med välbärgade och personer som lyckas få sponsring från näringslivet. Denna oro måste tas på allvar. Därför har Folkpartiet valt att sätta upp regler för hur mycket pengar en enskild kandidat får ta emot samt att kampanjbidrag måste redovisas öppet.
Vi tycker att det är dags att ta steget full ut och att alla avgivna kryss ska räknas och påverka vilka som blir valda. Vilka personer som ska träda in på partiets mandat ska avgöras av hur många kryss han eller hon fått av väljarna, inte av partiets placering av kandidaten på listan.
Den lokala politiken får inte komma i skymundan för rikspolitiken. Människor måste få fler tillfällen att göra sin stämma hörd, inte färre. Medborgarnas möjligheter att vara delaktiga och engagerade i offentliga angelägenheter ökar om besluten fattas nära människor. Den enskilda människan har lättare att påverka i kommunen än i riket. De nuvarande centraliseringstendenserna måste stoppas. En kompetenskatalog som reglerar uppgiftsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner bör därför införas.
Under efterkrigstiden har ett par stora kommunsammanslagningar genomförts. Ur demokratisynpunkt framstår de i mångt och mycket som ett misslyckande. Vi ser gärna att fler större kommuner delas. Med fler kommuner minskar avståndet mellan väljare och valda. Och fler medborgare får chansen att ta på sig förtroendeuppdrag.
För att ytterligare ge fler människor möjlighet att vara med och påverka beslutsfattandet, bör de kommuner som vill kunna införa direktvalda kommundelsnämnder och därmed skapa raka rör mellan väljare och lokala förtroendevalda.
Demokrati handlar inte bara om lagar och regler utan också om attityder. Visst hade regeringen och Britta Lejon formell rätt att säga nej till Hebys ansökan om att byta län från Västmanlands län till Uppsala län. Men vad säger egentligen ett sådant beslut om regeringens syn på demokrati – när en tydlig lokal folkopinion så flagrant körs över? Kommuner som vill byta län och landsting ska självfallet ges möjlighet att göra det.
Att valen till kommunen, landstinget och riksdagen sker på olika dagar ger större möjligheter att sätta sig in i de frågor som rör en viss nivå och den lokala politiken får en chans att synas utan att hamna i skuggan av rikspolitiken. Dessutom borde det vara möjligt att hålla extraval till kommunala och regionala fullmäktige på motsvarande sätt som till riksdagen.
Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom direktvalda regionfullmäktige. På sikt bör de ersätta landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans uppgifter.
Ett folkvalt regionalt organ med regionala politiker som beslutar om regionala frågor gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret tydligare. Vi liberaler menar att regionfullmäktige ska ha beskattningsrätt och ansvara för akutsjukvård, regional planering och utveckling, kommunikationer samt vissa utbildnings-, kultur- och miljöfrågor. Folkpartiets ställningstagande för tanken på en kraftfull direktvald länsrepresentation, alldeles oavsett om den har kallats landsting länsparlament eller regionfullmäktige, grundar sig på tre väsentliga argument. För det första: Det ska vara enkelt att utkräva politiskt ansvar av den offentliga makten. Direktvalda politiker uppfyller det kravet bättre än både centralt utsedda tjänstemän och indirekt valda kommunpolitiker. För det andra: Det är nödvändigt att ha en rationellare beslutsstruktur på länsplanet. Idag råder en ”regional röra”. Flera regionala instanser – länsstyrelser, landsting, kommunalförbund med mera – har överlappande uppgifter. Det leder till ineffektivt dubbelarbete i form av både höga administrativa kostnader och samordningsproblem som kan medföra ett icke optimalt utnyttjande av offentliga resurser. För det tredje: Den svenska demokratin i sin helhet måste stärkas och ges en tydligare medborgerlig förankring. Tyngdpunkten i det demokratiska systemet måste förflyttas nedåt, bort från en centralmakt som befinner sig långt från medborgarna ner till beslutsfattare som finns närmare de enskilda människorna.
Ett starkare lokalt och regionalt självstyre skapar utrymme för ökad delaktighet och ökat engagemang. I sin förlängning kan det även betyda ökat medborgerligt förtroende för demokratin och dess värden i vidare mening.
Riksdagsbeslutet i oktober 1996 innebar att befogenheter främst när det gäller planering och regional utveckling fördes över till regionala självstyrelseorgan i tre län – Kalmar, Skåne och Gotland; senare tillkom även det nybildade Västra Götalands län. I Skåne (efter en övergångsperiod) och Västra Götaland flyttades uppgifterna från länsstyrelsen till ett direktvalt organ som kom att kallas regionfullmäktige. I Kalmar län övertog ett indirekt valt regionförbund med länets kommuner och landsting befogenheterna och på Gotland skedde överföringen till kommunen som också är landsting. Beslutet var ett tydligt fall framåt i en fråga som har stötts och blötts under årtionden – och lovade, från folkpartisynpunkt, gott inför framtiden.
I höstas presenterade regeringen en proposition som var en rejäl besvikelse. Socialdemokraterna har uppenbarligen återfallit i ett centralistiskt betraktelsesätt på politiken och samhällsutvecklingen. De pågående regionförsöken ska nu ersättas av en lag som istället på bred front över landet öppnar för bildandet av indirekt valda regionala församlingar (”samverkansorgan”), där landstingen inte ens behöver vara med, i hög grad beroende av statliga organ för sin maktutövning. De nuvarande direktvalda regionala organen, regionfullmäktige, i Skåne och Västra Götaland skulle få finnas kvar till och med utgången av 2006 men deras uppgifter skulle inskränkas, exempelvis på kulturområdet, och deras framtid efter försöksperiodens utgång var osäker att döma av skrivningarna i propositionen. Försöken i Skåne och Västra Götaland måste ytterligare utvärderas, skrev regeringen. Folkpartiet menade att det redan nu finns goda skäl att ge signalen att försöksverksamheten med förändrad regional ansvarsfördelning i de län som tillämpar systemet med direktvalda regionala organ ska permanentas.
Den moderna demokratin förverkligas samtidigt på en rad nivåer – europeisk, nationell och lokal/regional. EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna lösa de problem som vi delar med andra folk och stater. Det låga deltagandet, både i Sverige och utomlands, i valet till Europaparlamentet är dock mycket oroande och kan på sikt skada Europaparlamentets legitimitet. Vi menar att den europeiska unionen, EU, behöver en konstitution som tydligt slår fast vad som ska beslutas på de olika nivåerna, bl.a. i syfte att underlätta för medborgarna att påverka besluten. EU behöver en klar författning som tydliggör maktfördelningen mellan union och medlemsstater, och utgångspunkten ska vara att beslut alltid fattas så nära den enskilda människan som möjligt. Vi liberaler anser också att Europaparlamentet, som är det enda direkt valda organet i EU, ska få ökad makt så att bandet mellan väljare och valda ökar.
EU är visserligen en unik organisation med både över- och mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige på ett helt annat sätt än idag. Folkpartiet föreslår att de svenska ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att delta i debatter i den svenska riksdagen som rör EU-politik, alltså ges yttranderätt i riksdagen.
Det vore ett sätt att också i praktiken knyta ihop beslutsfattare på olika nivåer. Sverige bör aktivt driva den frågan i den framtidsdebatt som nu inleds och arbeta för att den får en bättre folklig förankring.
Det är angeläget att demokratin kan komma alla människor till del. Under hösten kom regeringen med ett förslag som innebar att at kommunen under vissa förutsättningar ska få använda en vallokal som inte är tillgänglig för fysiskt funktionshindrade väljare.
Från Folkpartiet liberalernas sida är vi mycket bekymrade över att alltför många vallokaler riskerar att vara stängda för människor med funktionshinder. I många kommuner förläggs vallokalerna till skolor. Siffror från Handikappombudsmannen visar att i var fjärde skola är det omöjligt för rullstolsburna att komma fram i huvudentrén. I var tredje skola hindras de av smala dörrar eller höga trösklar. Detta är i första hand en helt oacceptabel situation för de elever och den personal som behöver tillgänglighet i skolan, men påverkar också andra besökare i skolans lokaler.
Rätten att rösta är en grundläggande medborgerlig rättighet och valhemligheten är fundamental för det demokratiska valsystemet. Att få rösta på valdagen är inte bara en rättighet utan för många människor en viktig symbolhandling. Lösningen på problemet är inte att funktionshindrade som inte kan ta sig in i lokalen ska kunna avlägga sin röst omedelbart utanför vallokalen till någon av valförrättarna.
Det är visserligen en förbättring jämfört med tidigare, när den möjligheten inte stod till buds, men det kan ändå inte vara meningen att vissa medborgare är hänvisade till att rösta på ”trappan” till den ordinära vallokalen och därmed ha sämre möjligheter att själv ta valsedlar etc. Om man knyter an till den nationella handlingsplanen om handikappolitiken har riksdagen beslutat att samhället ska utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet. Målet ska nås 2010.
|
Stockholm den 7 februari 2002 |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Bo Könberg (fp) |