Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förbud mot rökning i restauranger och andra serveringslokaler fr.o.m. den 1 januari 2003.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att detaljhandel med tobaksvaror får bedrivas endast av den som har säljtillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kommunen får ta ut avgift för frågor om tillsyn och säljtillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om medelsfördelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ”preventionspåslag”.
Regeringen presenterar i propositionen vissa förändringar på tobaksområdet. I huvuddrag rör det tre områden. För det första ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring av andra varor eller tjänster än tobaksvaror använda varukännetecken som är i bruk för tobaksvara. En ändring i tryckfrihetsförordningen föreslås som möjliggör detta. För det andra lämnas förslag om att alla restauranger och andra serveringsställen skall ha ett eller flera områden där rökning är förbjuden. Målet är i princip rökfria serveringsmiljöer den 1 jan. 2004. Regeringen vill tillkalla en särskild utredare för att utreda förutsättningarna för att uppnå detta på frivillig väg och avser om detta ej kan uppnås att återkomma med lagstiftning.
Det tredje huvudsakliga förslaget i propositionen gäller att den som i näringsverksamhet säljer tobaksvaror till konsumenter skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker, och att kommunen skall ha rätt att ta ut avgift för tillsyn av den som bedriver sådan verksamhet. Detta förslag föreslås träda i kraft 1 jan. 2002, medan de två första föreslås gälla fr o m 1 jan. 2003.
Slutligen föreslås en fördelning av de 30 mkr som avsatts för tobaksprevention för perioden 2002–2004.
De utredningar som föregått propostitionen är Indirekt tobaksreklam (SOU 1995:114) och Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91) där minskat tobaksbruk är en viktig del.
Vi välkomnar förslaget som innebär ett förbud för näringsidkare att använda varukännetecken som används från tobaksområdet. Den typen av dold reklam har länge figurerat och inneburit en frustration för alla som är kritiska till tobaksreklam.
När det gäller de två andra förslagen delar vi inte regeringens bedömning, och har dessutom ett alternativt förslag när det gäller tilldelning av medel.
Rökningen är i dag den största enskilda orsaken till för tidiga dödsfall. Detta gäller såväl i Sverige som i hela den industrialiserade delen av världen. Värdshälsoorganisationen, WHO, beräknar att rökningen globalt sett orsakar mer än 3,5 miljoner för tidiga dödsfall per år, varav ungefär 2 miljoner i den industrialiserade delen av världen. Om nuvarande trender består, kommer antalet att om 25–30 år ha ökat till 10 miljoner dödsfall per år, varav 7 miljoner i tredje världen. I Sverige beräknas för närvarande omkring 8 000 personer årligen avlida i förtid till följd av sitt tobaksbruk.
Tobaken har negativ effekt på i stort sett alla organ. Sambandet mellan rökning och ohälsa har sedan början av 1960-talet dokumenterats i ett mycket stort antal vetenskapliga rapporter över hela världen. Över 60 000 vetenskapliga undersökningar har publicerats om rökningens hälsorisker.
Texten är direkt tagen från propostitionens inledande avsnitt. Beskrivningen välkomnas och vi instämmer helhjärtat i allvaret i tobaksfrågan. Vi menar däremot att det är nödvändigt att dra delvis andra slutsatser än vad regeringen gör.
Vår inställning är sedan länge att tobaksfrågan fått alltför lite uppmärksamhet, i förhållande till de enorma skadeverkningar bruket för med sig. Det finns ett motstånd i samhället mot att se dessa samband. Naturligtvis delvis p g a det utbredda bruket, och de vanemönster det för med sig, men också av andra skäl, såsom tobaksindustrins starka intressen.
I trafiken har man infört en nollvision, vilket är lovvärt med tanke på det antal trafikoffer som dör varje år. Vi vet att ca 16 gånger fler dör av tobaken än i trafiken. Dödstalet i trafiken har ungefär samma storleksordning som de som beräknas dö bara av passiv rökning. När vi vet att tobaken är den största enskilda orsaken till ohälsa måste vi ta ansvar för den kunskapen och göra betydligt större satsningar inom tobaksområdet än vad som hittills gjorts. Det satsas miljarder på att minska döden på vägarna, medan folkhälsoarbetet inriktat på tobak de senaste åren, med undantag av några särskilda satsningar, erhållit enbart 8 miljoner per år. Skillnaden i avsatta medel ter sig absurd.
Att det går framåt på området är dock tydligt. Det räcker att i perspektiv minnas hur nyligen det var självklart att rökning var tillåten på alla offentliga platser, på arbetsplatser, på posten, i tåg och flygplan. Förändringar är möjliga.
Regeringen tar sikte på att serveringsmiljöer ska vara rökfria den 1 jan. 2004, men att det ska ske på frivillig väg. Samtidigt säger man att om det inte sker på frivillig väg vill man lagstifta.
Vi anser att riksdag och regering måste visa en betydligt större handlingskraft i frågan och fatta beslut om lag redan nu. Ett sådan lag bör kunna gälla redan fr o m jan. 2003. Vi anser att frågan har utretts tillräckligt och att det finns tillräcklig kunskap för att kunna fatta beslut om att införa rökfria serveringsmiljöer.
Vi stöder därmed Folkhälsokommitténs förslag om att det måste vara regel med rökfria serveringslokaler, men att det ska stå varje näringsidkare fritt att välja att ha en särskild avdelning för rökare om man så önskar. En sådan måste då ha tillräckligt god ventilation för att andra ej ska störas av rök därifrån. Servering ska heller ej ske där. Detta är oundgängligen viktigt om arbetsmiljölagen ska tas på allvar. Ett par av det femtiotal cancerframkallande ämnen som finns i tobaksrök har, när de förekommer i annan form än tobaksrök, totalförbjudits i arbetsmiljön. Det är inte rimligt att arbetstagare i serveringsmiljö ska undantas från regeln om rökfri arbetsmiljö med alla de allvarliga hälsorisker det innebär.
Det är även viktigt för allmänheten med en tydlig förändring, och inte minst för de stora grupper allergiker och andra som idag p g a rökiga miljöer är utestängda från stora delar av det ”offentliga rummet”. Och därmed kan sägas vara diskriminerade.
I propositionen föreslås att den sk 50-regeln ska upphöra 2003. Dvs regeln om att restauranger och caféer med mer än 50 sittplatser måste ha en rökfri avdelning ska upphöra, och istället gälla alla. Det är bra, men vi anser alltså inte att detta är tillräckligt. Det är omvänd princip som måste gälla – grunden ska vara att det är rökfritt och att det är reglerat i lag.
Försäljning till ungdomar under 18 år sker alltför ofta enligt vad som framgått av ett flertal undersökningar. Cigarettsmuggling har heller inte minskat, och det finns oseriösa personer som säljer dessa vidare till vissa tobakshandlare, restauranger och hotell. På detta sätt förstör de för seriösa handlare samtidigt som de undandrar statskassan stora summor och motverkar de restriktioner som är till för att minska tobaksbruket och förbättra folkhälsan. En del av dessa cigaretter säljs vidare även på en del större arbetsplatser.
Det är av största vikt att allvaret med tobakshantering markeras och att tobakslagen följs inom handeln. För att det ska garanteras anser vi, i likhet med vad Nationella folkhälsokommittén föreslår, att det bör införas ett licenssystem. Den som önskar sälja tobak ska söka tillstånd för detta hos kommunen. Kommunen ska kunna utfärda tillstånd, men ska också kunna dra in detta om tobakslagen ej följs. Tillståndet bör vara tidsbegränsat till lämplig tidsrymd. Även detta markerar allvaret i hantering, och gör att den tänkta kontrollverksamheten tas på allvar.
Ett sådant system ska kunna finansieras genom att kommunen får ta ut avgift både för tillstånd och tillsyn. Det bör dock övervägas om inte staten till största del ska bidra till denna kostnad.
Skälet till att vi inte anser det tillräckligt att tobaksförsäljning ska anmälas, såsom föreslås i propositionen, är att ett viktigt incitament och instrument då går förlorat. Att ansöka om tillstånd är en tydlig markering inför både allmänhet och butiksinnehavare om riskerna med tobaksbruk. Dessutom har det system med anmälan av försäljning som gäller för folköl redan uppvisat problem. Av förväntade anmälningar har bara ungefär hälften kommit in, vilket visar på systemets problem.
Det kommer också att säljas betydligt färre cigaretter till underåriga om det finns en tydlig konsekvens av att inte följa lagen.
Det kan initialt bli administrativa problem, men bör inte stöta på större svårigheter. Ett liknande system finns i Frankrike och fungerar där.
Miljöpartiet var med och förhandlade fram de 90 mkr som nu finns avsatta för tobaksprevention under tidsperioden 2002–2004. Vår åsikt har länge varit att det inte tagits tillräckliga konsekvenser av den kunskap man har om rökningens oerhörda skadeverkningar. Större investeringar skulle resultera i minskade sjukvårdskostnader och minskat mänskligt lidande.
I propositionen föreslås fördelningen av medel vara 5 mkr till den Sluta-röka-linje som drivits som ett samarbetsprojekt mellan Apoteket, Statens folkhälsoinstitut, Sthlms läns landsting, Cancerfonden och Hjärt-Lungfonden, och 5 mkr till stöd för organisationer som arbetar för att minska tobaksanvändande.
Övriga 20 mkr föreslås gå till pilotprojekt som statens folkhälsoinstitut tillsammans med kommun och landstinget ska genomföra som skall bidra med ökad kunskap om verksamma strategier och metoder för tobaksprevention, särskilt riktad mot barn och ungdomar. Projekten ska samfinansieras för att projekten skall vara väl förankrade i kommunen och landstinget.
Vi anser att fördelningen av medel bör ske med något annorlunda inriktning.
Det har, bl a av den nationella folkhälsokommittén, beskrivits att frågan om varför man röker är komplex. Det handlar om livsstilsmönster som har sin grund i sociala villkor och bara delvis om information om tobakens skaderisker. Folkhälsoarbete för minskad tobaksanvändning behöver vara sammansatt och behöver ske på bred front. Vi anser därför att det blir missvisande med ungdomssatsning på det sätt som föreslås i propositionen. För barns och ungdomars förhållningssätt till rökning spelar det stor roll vad vuxenvärlden säger och gör, dvs om vuxna röker, om det är tillåtet eller ej etc. Breda ansatser är därför viktiga, parallellt som speciellt riktade projekt också pågår. Kommuner och landsting behöver utveckla det egna arbetet, med stöd utifrån. Krav på egenfinansiering är inte lyckat, då det kommer att betyda att initiativ inte har möjlighet att starta, såsom det ekonomiska läget är i många kommuner och andra prioriteringar.
Statens folkhälsoinstitut har en stor kompetens på området och sedan länge etablerade kontakter. Självklart måste man finna nya och bättre former att engagera kommuner och landsting i insatser som hindrar ungdomar att börja röka. Det finns det nu en möjlighet till i och med de utökade anslagen. Det kan emellertid också finnas projekt utanför dessa huvudmän som genom projekt och nytänkande kan minska rökningen i samhället, bland ungdomar och andra grupper som kan få minst lika verkningsfull effekt.
Av dessa skäl anser vi att 60 mkr av de medel som avsatts bör förfogas och fördelas av Statens folkhälsoinstitut och förstärka viktigt arbete som redan pågår inom tobaksområdet och därtill ge möjlighet att initiera nya projekt som är verkningsfulla. Den spetskompetens som finns på området behöver finnas kvar nationellt, övergripande till stöd för kommuner och landsting m fl.
Övergripande anser vi att tobakspriset kraftigt inverkar på bruk av tobak. Trots att det angivits att det leder till nackdelar såsom ökad smuggling, är det redan i dag ett problem och hindrar ej att priset fortfarande är en mycket verksam åtgärd. Fördelarna uppväger nackdelarna. Ett ”preventionspåslag” med t ex 1 öre per cigarett, motsvarar 20 öre per paket. Eftersom ca 365 miljoner paket säljs årligen skulle det betyda 73 miljoner extra i intäkter. Dessa medel skulle kunna gå till preventionsarbete och innebära ett stort tillskott till ett folkhälsoarbete som de senaste åren fått förfärande små belopp i förhållande till vad som avsatts för t ex förebyggande av alkoholskador.
Vi anser att ett sådant preventionspåslag är angeläget att införa.
|
Stockholm den 18 januari 2002 |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Per Lager (mp) |