Europas ödesfrågor kräver samarbete. Därför behöver EU förstärkas på flera områden. EU måste få en konstitution som säkerställer handlingskraft på de områden där så behövs, men samtidigt tydliggör unionens uppgifter och garanterar demokratin. Dessutom bör medborgarnas grundläggande rättigheter skrivas in i konstitutionen.
EU:s utrikespolitiska roll växer. Därför måste unionen föra en samstämmig och kraftfull politik för utveckling och samarbete, inte minst gentemot jordens fattigaste länder. Det kräver en förändrad handelspolitik och ett effektivare bistånd.
Utvidgningen är en nödvändighet och en historisk utmaning. Kristdemokraterna vill hålla fast vid att de första inträdena ska ske i tid för Europavalen 2004, såsom utlovades vid Europeiska rådets möte i Göteborg. Det krävs dock ansträngningar bl.a. för att klara kampen mot den organiserade brottsligheten.
Jordbruks- och regionalpolitiken är två politikområden som behöver reformeras. Kristdemokraterna avvisar idéer om åternationalisering eller skrotning av den gemensamma jordbrukspolitiken. Istället måste Europa vara berett att satsa på det högkvalitativa och miljömässiga jordbruk som européerna vill ha.
En hållbar utveckling i Europa kräver en mer ambitiös politik än vad man kom överens om i Göteborg. Inte minst måste EU-länderna samordna sin energipolitik för att minska koldioxidutsläppen och gynna grön energi.
Asylpolitiken i EU-länderna måste förändras. I dag kränks flyktingars rättigheter genom en kombination av hårda visumkrav, Schengensystemet och det s.k. transportörsansvaret. En ny politik måste bygga på flyktingars rättigheter och internationell solidaritet.
Sammanfattning 15
Innehållsförteckning 16
1 Förslag till riksdagsbeslut 18
2 Inledning 21
3 Reformer för en effektivare och mer demokratisk union 21
3.1 EU behöver en konstitution 21
3.2 Öka användandet av beslut med kvalificerad majoritet 22
3.3 Medbestämmande för Europaparlamentet 23
3.4 Europaparlamentets säte och arbetsplats bör finnas på en och samma plats 23
3.5 EU:s kompetensområden måste avgränsas tydligare 23
3.6 Stärk tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i EU 24
3.7 Stärk de nationella parlamentens roll i beslutsprocessen 25
3.8 EU bör anslutas till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter 25
3.9 Skriv in de grundläggande rättigheterna i EU:s fördrag 25
3.10 Skapa en europeisk åklagarmyndighet 26
3.11 Förbered regeringskonferensen med en rådgivande församling av parlamentariska representanter 26
4 Stärk EU:s utrikespolitiska roll 27
4.1 En mer generös handelspolitik gentemot u-länderna 27
4.2 EU måste vara pådrivande för hållbar utveckling på global nivå 28
4.3 Miljöregler för exportkreditnämnder 28
4.4 En effektivare europeisk biståndspolitik 29
4.5 Förbättra uppföljningen och kontrollen av EU:s bistånd 29
4.6 Höj biståndsnivåerna i EU-länderna 30
4.7 Krishanteringen kräver tillräckliga resurser 30
5 Utvidgningen: ett återförenat Europa 31
5.1 Håll fast vid målsättningen om kandidatländernas EU-inträde före Europavalen 2004 31
5.2 Prioritera samarbetet med gränsskydd och polismyndigheter i kandidatländerna 32
5.3 Utveckla samarbetet med kandidatländerna mot människosmuggling 32
5.4 Stärk skyddet för de mänskliga rättigheterna i kandidatländerna 33
6 Reformerade bidragssystem 33
6.1 Översyn och reform av EU:s regionalpolitik 33
6.2 En ny jordbrukspolitik för livskraftiga och kvalitetsinriktade jordbruk 34
7 Miljöhoten kräver europeiskt samarbete 35
7.1 Hållbar utveckling – från strategi till verklighet 35
7.2 Majoritetsbeslut om miljöavgifter 36
7.3 Sätt miniminivåer för miljöavgifter i EU 37
7.4 Samordna energipolitiken på EU-nivå 37
7.5 EU:s jordbrukspolitik bör främja utveckling och odling av energigrödor 37
7.6 Främja omställning till bränslen med låga eller inga koldioxidutsläpp 38
7.7 EU:s egna byggnader och transporter ska utmärkas av exceptionell energieffektivitet 38
7.8 Försiktighetsprincipen måste tillämpas på genmodifierade organismer 38
8 En rättighetsbaserad och human europeisk asylpolitik 39
8.1 En flyktingpolitik byggd på flyktingars rättigheter och internationell solidaritet 39
8.2 En mindre restriktiv flyktingpolitik 40
8.3 Öka inslaget av solidaritet i EU:s flyktingpolitik 40
8.4 Hjälp kandidatländerna att ta emot och hantera asylsökande 40
8.5 EU-medborgares rätt att söka asyl 41
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en EU-konstitution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka användandet av beslut med kvalificerad majoritet i ministerrådet, i synnerhet i fråga om miljöstyrande avgifter samt handelsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut i ministerrådet generellt bör åtföljas av medbestämmande för Europaparlamentet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentets säte och arbetsplats bör finnas på en och samma plats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s kompetensområden bör avgränsas tydligare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka de nationella parlamentens roll i beslutsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta EU bli part till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skriva in rättighetsstadgan i EG:s fördrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för införandet av en europeisk åklagarmyndighet för bekämpande av svinn i EU:s medel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbereda regeringskonferensen år 2004 genom en rådgivande församling av parlamentariska representanter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja reformarbetet av EU:s biståndspolitik i enlighet med de fyra grundstenarna komplementaritet, sammanhållning, konsekvens och samordning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra uppföljningen och kontrollen av EU:s bistånd.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för höjda biståndsnivåer i EU-länderna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för en mer generös handelspolitik gentemot u-länderna.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU genom sitt utvecklingssamarbete skall vara pådrivande för hållbar utveckling på global nivå.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bindande miljöregler bör antas för EU:s exportkreditnämnder.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka resurserna för de civila och militära myndigheter som skall bidra till EU:s krishanteringsförmåga.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbetet med kandidatländerna prioritera stöd till gränsskydd och polismyndigheter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla samarbetet för att bekämpa människosmuggling i kandidatländerna.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka MR-arbetet i kandidatländerna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en genomgripande reform av EU:s regionalpolitik.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reform av EU:s jordbrukspolitik syftande till ett hållbart och konkurrenskraftigt europeiskt jordbruk.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att driva de förslag som kommissionen presenterade i sitt utkast till strategi för hållbar utveckling.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall kunna fatta beslut om miljöavgifter med kvalificerad majoritet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miniminivåer för miljöavgifter i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad samordning av energipolitiken på EU-nivå.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s jordbrukspolitik bör främja utveckling och odling av energigrödor.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör satsa gemensamt på att utveckla och främja omställningen till bränslen med låga eller inga koldioxidutsläpp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s egna byggnader och transporter skall utmärkas av exceptionell energieffektivitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen i fråga om genmodifierade organismer.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en konsekvent europeisk flyktingpolitik baserad på flyktingars rättigheter, internationell solidaritet och full respekt för internationella åtaganden.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för en mindre restriktiv visumpolitik.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka inslaget av finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hjälpa kandidatländerna att bygga upp system och kapacitet för att ta emot och hantera asylsökande.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-medborgares rätt att söka asyl.4
1 Yrkandena 10 och 19 hänvisade till JuU.
2 Yrkandena 12–14, 16, 18 och 21 hänvisade till UU.
3 Yrkandena 15, 17, 22 och 27 hänvisade till NU.
4 Yrkandena 20, 32–36 hänvisade till SfU.
5 Yrkandena 23, 24, 28 och 31 hänvisade till MJU.
För Kristdemokraterna är Europasamarbetet framför allt ett konkret uttryck för gränsöverskridande broderskap och solidaritet samt insikten om vårt beroende av internationell samverkan för fred, trygghet och en bättre miljö. När samarbetet inleddes med Kol- och stålgemenskapen 1952 var det övergripande målet en varaktig fred genom samarbete över gränserna. Det målet har tryggats tack vare det institutionaliserade samarbete som är den europeiska unionen.
Unionen har utvecklats till ett långtgående samarbete som har ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och miljömässiga dimensioner. Kristdemokraterna menar att alla dessa dimensioner behöver finnas med i det europeiska samarbetet. Sverige tillhör den europeiska värdegemenskapen och måste vara med i arbetet att bygga trygga och goda samhällen på dess grund. Kulturellt utbyte, samordning av arbetslöshetspolitik, gemensamma insatser i krishärdar och gemensamma miljöprogram är bara några exempel.
Förutsättningen för detta framgångsrika samarbete har varit att unionen är mer än bara en diskussionsklubb. EU är ett lagbaserat samarbete, med gemensamma regelverk, vilka utarbetas och kontrolleras av starka institutioner med fastlagda uppgifter. Denna s.k. gemenskapsmetod är nyckeln till EU:s framgång och måste därför stärkas. Samtidigt är det viktigt att europeiska institutioner inte tar över uppgifter som kan lösas ändamålsenligt av gemenskaper på lägre nivåer. Unionen måste alltså respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och definiera sina uppgifter bättre.
Den europeiska unionen är ett projekt i ständig utveckling. Nicefördraget innebär vissa steg framåt, framför allt genom att det möjliggör utvidgningen; men även allvarliga bakslag och tillkortakommanden. Bristerna i EU:s funktionssätt är uppenbara, och unionen saknar handlingskraft på viktiga områden. Kristdemokraterna menar att EU:s institutionella uppbyggnad – dess ”konstitution” – måste göras om för att gynna demokrati, öppenhet och effektivitet.
Kristdemokraterna förespråkar en konstitutionell reform av EU i samband med regeringskonferensen 2004. Målet är att förenkla fördragen, effektivisera beslutsfattandet, stärka demokratin och öppenheten samt tydligt definiera unionens uppgifter. En sådan reform skulle förmodligen stärka det folkliga förtroendet för unionen. Misstroendet mot unionen är stort inte minst i Sverige. Demonstrationerna under t.ex. Göteborgstoppmötet förtjänar att tas på allvar.
Man kan hävda att EU redan i dag har en konstitution, alltså de regler som styr unionens maktfördelning och beslutsordning, men att den är alltför otydlig. Den nya konstitutionen bör kunna bli ett kort och läsvänligt dokument som medborgaren kan ta till sig. Det skulle ske genom att de grundlagsmässiga delarna av nuvarande fördrag redigeras och förs ihop till en helhet. Vid sidan av konstitutionen skulle resterande bestämmelser kunna föras samman till en regelrätt lagsamling.
En framtida konstitution för EU bör definiera unionens uppgifter, med hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. Samtidigt måste det finnas möjlighet för EU att utvecklas när omständigheterna kräver det. Därför är det svårt att åstadkomma en ”kompetenskatalog” som är långsiktigt hållbar.
En europeisk konstitution ska alltså innehålla en beskrivning av unionens mål och befogenheter. Den bör också fastställa de principer som ska styra unionens verksamhet. Den stadga om grundläggande rättigheter som antogs vid toppmötet i Nice är ett bra sätt att deklarera för medborgarna vilka rättigheter de kan kräva gentemot unionens institutioner och vilka principer som ligger till grund för unionen. Det kan också bidra till att de gemensamma värderingarna i Europasamarbetet stärks. De grundläggande rättigheterna bör därför införlivas i en konstitution.
Utöver detta ska konstitutionen innehålla beslutsregler. Dagens institutioner kommer att finnas kvar, men förhållandet mellan dem kan förtydligas. Det är viktigt att åstadkomma en beslutsordning som är enkel och transparent. Beslutsfattandet i EU bygger på en avvägning mellan de överstatliga och mellanstatliga principerna. För att effektiviteten ska säkerställas bör dock enskilda länders vetorätt minska i framtiden, förutom när det gäller fördragsändringar. Europaparlamentet bör utöva kontrollmakt och därmed t.ex. kunna avsätta enskilda kommissionärer.
Den i Nicefördraget tillkomna ”varningsmekanismen” för brott mot unionens grundläggande principer är en viktig förstärkning av fördragen. Rådet och Europaparlamentet kan efter att ha hört den berörda medlemsstaten konstatera att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter sådana grundläggande rättigheter eller friheter som ligger till grund för unionen. Rådet får lämna lämpliga rekommendationer till denna stat.
Slutligen bör konstitutionen innehålla regler för hur tillägg och ändringar görs. Konstitutionella förändringar skulle alltså antas på ett mer lagbaserat och planerat sätt, till skillnad från dagens politiska överenskommelser. Detta skulle innebära ett mått av kontinuitet i EU, i motsats till de ofta kaotiska regeringskonferenserna.
Konstitutionen bör också ersätta virrvarret av beslutsformer i dagens EU (t.ex. de olika förfarandena för Europaparlamentets hörande) med ett mer begripligt system. Fortfarande fordras också enhällighet i många frågor, vilket innebär en risk för blockeringar. Beslut med kvalificerad majoritet bör vara regel i ministerrådet, utom i institutionella frågor, för att bevara handlingskraft och undvika att en utvidgad union lamslås av nationella veton. Två bra exempel på frågor som kräver majoritetsbeslut är handelsfrågor respektive beslut om miljöstyrande avgifter. I det senare fallet har EU länge hindrats från att vidta gemensamma åtgärder mot koldioxidutsläpp p.g.a. enstaka staters veto. Tyvärr har den svenska regeringen motsatt sig någon förändring på detta område.
Nicefördragets krav på ”trippel majoritet” i ministerrådet är till och med mer krångligt och svårförklarat än dagens system. Detta bör ändras. En kvalificerad majoritet av ländernas röster bör räcka för att anta ett beslut.
Det är viktigt att stärka den demokratiska kontrollen i EU. Det blir än viktigare när beslut med kvalificerad majoritet används, eftersom den nationella regeringen då inte kan ställas till ansvar på samma sätt. För att besluten i unionen ändå ska bli noggrant kontrollerade och förankrade måste Europaparlamentet delta. Därför anser vi att Europaparlamentet bör ges medbestämmande i ökad utsträckning när majoritetsbeslut används i rådet. Många länder i EU har erkänt värdet av denna princip, men tyvärr har den frångåtts vid förhandlingen om Nicefördraget.
Europaparlamentet representerar en möjlighet för medborgarna att utöva inflytande i EU på ett mer direkt sätt än den nationella regeringen. Därför bör parlamentets roll stärkas. Det är bekymrande att motsatta tendenser, som i praktiken innebär att ministerrådet tar till sig mer makt på andra institutioners bekostnad, finner stöd bl.a. hos den svenska regeringen.
Europaparlamentets månatliga flytt mellan Bryssel och Strasbourg är en källa till berättigat folkligt missnöje. Den kostar stora summor pengar och, vad värre är, den innebär förluster i effektivitet och arbetsro för parlamentet. Om förtroendet för parlamentet ska kunna stärkas bör en första åtgärd vara att stoppa detta system. Det rimligaste är då att parlamentet finns nära de övriga EU-institutionerna; med andra ord i Bryssel.
Att fastställa en s.k. kompetenskatalog för EU är i praktiken svårgörligt, bl.a. eftersom det skulle begränsa flexibiliteten i samarbetet. Ändå är det önskvärt att EU avgränsar och fokuserar sin verksamhet. Unionen har i dag så många och viktiga uppgifter att man måste rensa bland det som enligt subsidiaritetsprincipen inte måste utföras på europeisk nivå. Inte minst eftersom vi anser att EU måste få ökad kompetens på de områden där intensifierat samarbete behövs; exempelvis miljöpolitik, utrikespolitik och kampen mot brottslighet. I samband med en konstitutionell reform bör en utredning göras av vilka områden som kan föras bort från EU:s arbete.
I kommissionens nya vitbok om ”styrelseformerna” i EU konstateras att detaljregleringen på unionsnivå kan minska. Kommissionen menar att europeisk lagstiftning i ökad utsträckning kan bestå i ramlagstiftning som fastställer mål snarare än medel. Dessutom ska nya metoder såsom självreglering prövas. S.k. co-regulation ska också användas mer; det innebär att lagstiftning kombineras med egna åtgärder av de aktörer som själva berörs av politiken. På många områden behövs visserligen detaljerad europeisk lagstiftning – t.ex. när det gäller den inre marknaden. Men på andra områden skulle det tveklöst underlätta för EU, för medborgarna och för medlemsstaterna att överlåta detaljlagstiftning åt lägre nivåer.
Rätten att avgöra vilka nya uppgifter som ska tillföras EU bör även i framtiden tillfalla medlemsstaterna. Det är alltså inte aktuellt att EU själv ska bestämma sina kompetensområden.
Subsidiaritetsprincipen innebär att det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta, ska den också få sköta. Vidare innebär subsidiariteten att de överordnade gemenskaperna (t.ex. staten eller EU) har en skyldighet att stödja lägre nivåer där så behövs. Överordnade gemenskaper måste dock respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde. Principen ger alltså inte självklart stöd åt vare sig centralisering eller decentralisering. Men den kan användas som ett tankeverktyg för att fördela politisk makt i samhället.
Kristdemokraterna menar att subsidiaritetsprincipen ofta glöms bort i EU:s praktiska politik, trots att den är fördragsfäst. Detta leder till att många människor irriterar sig över onödig detaljreglering och att EU sysslar med frågor som lika bra kan lösas på lägre nivåer. Vi menar också att de uppgifter som tillkommit på EU:s dagordning under senare år gör det nödvändigt med en bättre arbetsfördelning. Kort sagt, unionen behöver göra färre saker bättre.
Att praktiskt tillämpa subsidiaritetsprincipen är allt annat än enkelt. Ändå är det befogat att undersöka hur man i framtiden kan undvika okontrollerad centralisering i EU:s verksamhet.
De nationella parlamenten förblir demokratins grundpelare genom sin folkliga förankring och historiska legitimitet. Därför är det viktigt att deras inflytande över den politiska processen i EU stärks. Det är dock förenat med stora svårigheter, inte minst med tanke på deras redan i dag stora arbetsbörda.
I Sveriges riksdag behöver Europafrågorna framför allt integreras bättre i utskottens arbete. Det konstaterar också Riksdagskommitténs nyligen avslutade utredning. Varje riksdagsledamot måste se den europeiska aspekten av sina sakfrågor och arbeta därefter. Utskotten måste i framtiden följa den politiska processen i EU regelbundet och med god framförhållning. Utskotten bör involveras och informeras redan i beredningsprocessen som föregår presentationen av vitböcker och grönböcker. De bör då också kunna ta egna initiativ när så är påkallat. Allt detta kräver att riksdagen får tillräcklig information i god tid från regeringen.
Av allt att döma skulle nationella parlament väsentligen kunna stärka sin ställning genom bättre kontakt med just kommissionen. Utskotten bör finna rutiner för att snabbt och enkelt få aktuell information om sina frågor från relevanta generaldirektorat i kommissionen. Även EU-nämnden kan ytterligare stärka sin funktion som kontrollmekanism.
De mänskliga rättigheternas efterlevnad måste effektivt kontrolleras i EU, på samma sätt som i medlemsstaterna. Hittills har EU-sfären befunnit sig i ett vakuum i detta avseende. Europarådet står främst bland de institutioner som säkerställer mänskliga rättigheter i Europa. Rådets konvention från 1949 är unik genom möjligheten för enskilda personer att föra en medlemsstat till internationell domstol. Kristdemokraterna har länge verkat för att EU ska bli part till Europarådets konvention, på samma sätt som t.ex. Sverige i dag är part.
Kristdemokraterna välkomnar EU:s nya rättighetsstadga. Det är angeläget att medborgarna får ett tydligt besked om vilka rättigheter de kan förvänta sig från EU:s myndigheter och i samband med utövandet av EU:s politik. Rättighetsstadgan fyller denna funktion och visar samtidigt på unionens värdegemenskap. I dagsläget är dock stadgans juridiska funktion något oklar. Det är olyckligt, och därför bör rättigheterna i framtiden skrivas in i EU:s fördrag eller konstitution och därmed bli juridiskt bindande.
Det är emellertid viktigt att rättighetsstadgan inte komplicerar MR-situationen i Europa. Relationen mellan EU-stadgan och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter bör därför klargöras. Bäst vore om EU som organisation kunde ansluta sig till Europarådets konvention. Utöver det skydd som Europakonventionen ger kan dock den nya stadgan ge ett kompletterande rättighetsskydd inom unionen.
Kampen mot brottslighet står högt på Kristdemokraternas prioriteringslista i Europapolitiken. Förutom den organiserade brottsligheten är också de brott och oegentligheter som försiggår inom EU:s institutioner speciellt allvarliga – eftersom detta skadar EU:s trovärdighet i medborgarnas ögon. Flera skandaler har visat på omfattande bedrägerier med unionens medel – både inom EU-institutionerna och i medlemsstaterna. 1998 beräknades de omfatta mer än en miljard euro, enligt kommissionen.
Sådan hantering av skattebetalarnas pengar är naturligtvis inte tolerabel. Trots att t.ex. bedrägerimyndigheten OLAF utför ett gott arbete, räcker det inte till. En sätt att trappa upp kampen mot sådan ekonomisk brottslighet vore att inrätta en fristående europeisk åklagarmyndighet, som skulle ha befogenhet att utreda och agera som åklagare (i nationella domstolar) i de fall som rör brott inom EU:s verksamhet. En sådan åklagarmyndighet har efterlysts både av OLAF själv och av kommissionen inför den senaste regeringskonferensen. De juridiska svårigheterna med en sådan konstruktion är knappast oöverkomliga om åklagamyndighetens kompetens begränsas tydligt till att gälla unionens finansiella intressen. Kommissionens förslag innebär inte att det rättsliga systemet federaliseras, utan endast att reglerna som berör brott mot EU:s finansiella intressen harmoniseras.
Den regeringskonferens som ledde fram till Nicefördraget präglades av brist på eftertanke och av dragkamp mellan olika nationella intressen. Så blev också Nicefördraget en halvmesyr; svåröverskådligt, osammanhängande, krångligt och otillräckligt. Det innehöll också rena orättvisor när det gäller t.ex. röstfördelningen till kandidatländerna. Det är inte längre acceptabelt att Europas framtid avgörs bakom stängda dörrar under utmattande nattmanglingar. Det behövs bättre insyn och förankring när framtidens europeiska union ska formas.
Därför vore det lämpligt att regeringskonferensen 2004 förbereds av en församling med bred parlamentarisk representation, från nationella parlament liksom Europaparlamentet, vilket ibland kallas för konvent. En sådan församling skulle få i uppdrag att ta fram ett genomtänkt och sammanhållet förslag till konstitution för EU. Förslaget bör utarbetas genom dialog med experter och med det civila samhället. På det viset skulle medborgarnas möjligheter att påverka och ha synpunkter öka betydligt. Framför allt skulle förslaget bli mer sammanhållet. När församlingen avslutat sitt arbete, måste naturligtvis resultatet godkännas av regeringskonferensen och nationella parlament.
EU är en utrikespolitisk aktör av stor betydelse och ett av de främsta medlen för Sverige att verka för fred och global utveckling. Men unionen saknar ofta resurser att helt uppfylla sin nya roll. Kristdemokraterna anser att EU-länderna ytterligare behöver stärka sitt utrikespolitiska samarbete och visa ett enat ansikte mot omvärlden. Därigenom blir vårt inflytande och möjligheter att påverka så mycket större. Men när det gäller bl.a. bistånd, handelspolitik och säkerhetspolitik återstår mycket att göra innan EU fått de nödvändiga resurserna. Kristdemokraterna vill därför se förstärkningar och reformer på dessa områden.
EU är ett gränsöverskridande samarbete, baserat på internationell solidaritet. Men tyvärr har unionen rest murar mot omvärlden, på flera sätt. Exporten utgör de fattiga ländernas bästa möjlighet att resa sig själva ur fattigdomen. Därför är det moraliskt oacceptabelt att EU med ena handen ger bistånd och med den andra stoppar de inkomster u-länderna skulle inbringa genom export (denna inkomstförlust beräknas totalt vara betydligt större än vad unionen ger i bistånd). Det går tvärt emot den syn på global utveckling som EU säger sig företräda. Därför välkomnade vi kristdemokrater initiativet ”Everything But Arms” (EBA), som innebär total tull- och kvotfrihet för alla varor (utom vapen) från de 49 fattigaste länderna. Tyvärr blev beslutet en kompromiss, som innebär att flera av de viktigaste exportvarorna inte blir tullfria förrän 2009.
Ytterligare ett problem är att de u-länder som inte omfattas av EBA fortfarande möter tullar. Det gäller t.ex. ett land som Kenya, som tillhör världens allra fattigaste länder men inte definieras som LDC (least developed countries). Sådana länder får inte förlora på EBA-uppgörelsen, utan bör få liknande avtal. Ett annat problem är att EU förbehåller sig rätten att sätta EBA ur spel om det skulle innebära en ”allvarlig störning” av EU-marknaden. Det är alltså knappast någon förbehållslös liberalisering. Sverige bör arbeta emot sådana undantag.
I dag utgör exportstödet till jordbruksprodukter ett allvarligt hinder mot u-ländernas möjligheter att exportera på världsmarknaden. Exportkrediter och exportgarantier leder till överproduktion och dumpning på världsmarknaden, vilket gör det omöjligt för u-länderna att konkurrera. Exportstödet leder också till stora variationer i priser med påföljande osäkerhet. Sverige bör därför verka för att minska exportstödet i EU och undersöka möjligheterna att produktionsöverskott istället används till humanitära ändamål. Europeisk export bör snarare kunna konkurrera genom hög kvalitet.
Snart har det gått tio år sedan FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio. Utvecklingen sedan dess har i stort sett bekräftat farhågorna om en annalkande ekologisk kollaps i världen. I Rio var man överens om att jordens fattigaste länder måste få den rika världens hjälp med att åstadkomma en mer hållbar utveckling (och undvika våra misstag). Dessvärre har det löftet inte infriats – snarare har biståndsnivåerna sjunkit under en period. Biståndet har heller inte förändrats tillräckligt. EU-länderna har fortsatt att ständigt skjuta frågor om hållbar utveckling utanför Europa på framtiden. Även i den strategi för hållbar utveckling som antogs i Göteborg saknas ett globalt perspektiv. Nu är det hög tid att hållbar utveckling görs till ett övergripande mål i EU:s utvecklingssamarbete. Detta arbete har inletts med reformer av unionsbiståndet. I framtiden bör EU:s biståndsinsatser prioritera grön teknologi inom t.ex. jordbruk, fiske, energi och transporter. Icke-hållbara teknologier bör undvikas i biståndsinsatser.
Fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling kan och ska gå hand i hand. Att främja s.k. tekniksprång i utvecklingsländerna är alltså nödvändigt. Med tanke på de enorma kostnader som är förenade med detta, krävs dock nya och innovativa lösningar. En konstruktiv sådan skulle vara ett avtal mellan i- och u-länder om ett brett finansiellt stöd för investeringar i ur miljösynpunkt bästa möjliga teknik på områden som energi, transporter, IT, jord- och skogsbruk, kemikalier, avfallshantering och vattenhushållning.
EU uppvisar ofta en bristande överensstämmelse mellan de politiska mål som sätts upp på hemmaplan och de konsekvenser dess politik får globalt. Ett tydligt exempel är medlemsländernas exportkreditnämnder, som ger finansiellt stöd till investeringar i utvecklingsländer. Exportkreditnämndernas verksamhet omfattar mycket stora belopp.
Därför är det desto allvarligare att stödet till uppbyggnad av nya energi- och transportsystem i u-länderna huvudsakligen handlar om traditionella, kolbaserade system. Med andra ord bidrar detta till att u-länderna blir beroende av teknologier som vi vet inte är miljömässigt hållbara – och som redan fått konsekvenser i form av klimatförändringar i dessa länder. Någon egentlig miljö- eller klimatutvärdering av dessa projekt sker sällan i exportkreditnämnderna. Detta måste förändras, t.ex. i enlighet med de miljöregler som den svenska exportkreditnämnden nyligen antagit. Liknande bestämmelser bör införas på europeisk nivå, som ett led i EU:s klimatarbete.
EU:s bistånd genomgår stora och välbehövliga reformer för att komma till rätta med bristande effektivitet, dålig styrning och allvarliga förseningar (i form av s.k. eftersläpning i budgeten). Trots reformerna återstår mycket att göra. Det talas ibland om fyra ”grundstenar” som nyckelord i reformarbetet. Komplementaritet, vilket innebär att EU:s och medlemsländernas bistånd ska komplettera varandra för att undvika dubbelarbete och administrativt kaos i mottagarländerna. Sammanhållning och konsekvens, vilket innebär att unionens bistånd och politik på olika utvecklingsrelaterade områden (exempelvis handelspolitik) måste vara fokuserat och arbeta mot samma mål. Samordning, vilket innebär att förbättra samverkan med andra biståndsgivare, enskilda organisationer och näringslivet.
EU:s biståndsorganisation måste få ökade resurser i fråga om kompetent personal – denna brist är en huvudanledning till de byråkratiska problem man tidigare dragits med, och till den stora eftersläpningen i biståndsprogrammen. Ett effektivt bistånd måste fungera i enlighet med den snabba utveckling som skett inom biståndstänkandet under senare tid. Det gäller inte minst att tillämpa resultatstyrning, decentraliserad organisation och noggrann, oberoende utvärdering. Dessutom måste relationerna mellan biståndet och det civila samhället, näringsliv och hjälporganisationer förbättras.
En större fokusering av biståndet måste ske; framför allt på fattigdomsbekämpning som övergripande mål. Inom ramen för detta måste EU prioritera utbildning och hälsofrågor; inte minst de stora fattigdomssjukdomarna hiv/aids, malaria och tuberkulos (bl.a. genom generösa bidrag till den nyligen skapade Global Health Fund). Ett annat mål bör vara att stärka de fattiga ländernas produktionskapacitet. Även kapacitetsuppbyggnad när det gäller informations- och kommunikationsteknologi och hållbara energisystem. Geografiskt måste en större del av biståndet koncentreras till de fattigaste länderna och de folkrika länder där fattigdomen är utbredd, snarare än till de regioner som gränsar till EU.
Kontrollen av hur EU-biståndet används är fortfarande grovt undermålig. I dag har t.ex. Europaparlamentet ingen insyn i hur medlen i Europeiska Utvecklingsfonden EDF fördelas, på grund av att EDF befinner sig utanför gemenskapsbudgeten. Men även i det övriga EU-biståndet saknas möjlighet för de folkvalda att i efterhand se hur biståndsmedel har fördelats på olika projekt i mottagarländerna. Större insyn och transparens i biståndsprogrammen är nödvändig för att den politiska kontrollen ska kunna förbättras. Europaparlamentet bör också rimligen kunna vara med och fatta beslut om ramarna för verksamheten.
Allvarligt är också att det saknas detaljerade målsättningar och indikatorer för de olika programmen och projekten. Kommissionen arbetar för att göra biståndsbudgeten mer fokuserad, med betoning på fattigdomsbekämpning. Men då krävs en mer resultatorienterad budget, baserad på vilka konkreta resultat som uppnåtts för specifika delmål. Dagens brist på indikatorer och tydliga mål gör det svårt att bedöma effektiviteten i biståndsarbetet. Det måste vara möjligt för EU-medborgarna att se hur biståndsmedlen används.
Sverige måste verka för att dessa förändringar sker snarast, i syfte att höja kvalitén på det gemensamma biståndet.
Under en följd av år har biståndsnivåerna i västvärlden sjunkit. Sverige har som EU-medlem en chans att påverka unionen – världens största biståndsgivare redan i dag – till en mer solidarisk attityd. Meningsfullt bistånd handlar naturligtvis inte bara om procentsatser. Ändå är det tveklöst att en ökad biståndsinsats från Europas sida skulle vara av den största betydelse. Inte minst i en situation där pågående handelsliberalisering utsätter många fattiga för ytterligare ekonomiska svårigheter och sätter tryck på strukturomvandling. Det är också principiellt viktigt att EU, som säger sig verka för en mer rättvis global ordning, visar detta i praktisk handling. Därför bör Sverige uppmana medlemsländerna att närma sig FN:s rekommenderade nivå på 0,7% av BNP. Eftersom EU:s eget bistånd har brottats med stora effektivitetsproblem, och nu genomgår reformer, är det lämpligt att i första hand öka medlemsländernas biståndsinsatser.
Uppbyggandet av EU:s gemensamma krishanteringsförmåga har gått framåt med stormsteg, inte minst under Sveriges ordförandeskap. Kristdemokraterna välkomnar denna utveckling och att Sverige tar sitt ansvar för Europas gemensamma säkerhet. Den fortsatt oroliga utvecklingen på Balkan bekräftar behovet av krishanteringsresurser, såväl militära som civila. EU-länderna måste kunna visa ett enat ansikte mot omvärlden och kunna agera samordnat och med kraft när så behövs.
Emellertid finns det ett oroväckande glapp mellan de politiska deklarationerna och de faktiska resurserna. I flera avseenden saknar EU resurser för att operera självständigt. När det gäller strategiska transportresurser, ledningsstrukturer och underrättelsesystem, är det önskvärt att Europa inte är helt beroende av andra.
Dessutom är frågan om medlemsstaterna med dagens försvarsanslag helt kan leva upp till EU:s utfästelser. Sverige har t.ex. en mycket hög profil i kapacitetsuppbyggnaden, samtidigt som man på hemmaplan genomför den största nedrustningen i modern tid. Trängda av allt hårdare sparkrav tvingas vårt försvar i dag ofta till svåra eller omöjliga målkonflikter. Det är i längden ohållbart att de ökande kostnaderna för krishantering ska täckas genom nya besparingar inom en redan ansträngd ram. Kristdemokraterna anser att försvarsbudgeten måste få en tydligare uppdelning mellan internationella insatser/krishantering och dess andra uppgifter.
Särskilda resurser bör tillföras såväl försvaret som civilförsvar, polis m.m. för att klara av de uppgifter som förväntas av oss inom EU:s krishanteringsstyrka. Regeringen måste tillse att vi verkligen har resurser för framtida insatser – utan att ständigt tvingas till finansiella nödåtgärder.
Utvidgningen fortsätter att vara den viktigaste uppgiften för EU. Det handlar om en historisk uppgift att återförena en splittrad kontinent och säkerställa en fredlig och demokratisk utveckling i hela Europa. Nu när det svenska ordförandeskapet är över blir det ännu viktigare att Sverige hjälper till att driva processen framåt.
Kristdemokraterna menar att återföreningen av Europa först och främst är en moralisk angelägenhet: en nödvändig uppgift oavsett beräkningar på kostnader och vinster. Med detta sagt är det dock viktigt att peka på de stora ekonomiska vinster som utvidgningen på sikt innebär. En dynamisk inre marknad för hela kontinenten är något positivt för både företag och konsumenter. Utvidgningen innebär också betydligt bättre möjligheter att lösa gemensamma europeiska problem, exempelvis miljöproblem, som ju är gemensamma oavsett hur EU:s gränser ser ut.
I Göteborg satte EU:s regeringschefer upp 2004 som måldatum för de första anslutningarna av kandidatländer till unionen. Det var en viktig signal inte minst till kandidatländernas befolkningar, som visar allt större tecken på otålighet – inte oberättigad. Nu är det viktigt att hålla uppe det höga tempo i utvidgningsförhandlingarna som Sverige lyckades driva fram. I synnerhet måste EU-länderna hitta gemensamma positioner på svåra områden som jordbruk och regionalstöd. Det kräver kompromisser, men också engagemang och uthållighet från utvidgningens förespråkare.
Bland de många utmaningar som utvidgningen ställer unionen inför, anser vi att hoten från brottsligheten bör uppmärksammas särskilt. En av EU:s absolut viktigaste uppgifter är också att stärka Europa som ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Det är ett faktum att organiserad brottslighet och smuggling i flera länder i östra Europa, inte minst Ryssland, har ökat kraftigt i omfattning under nittiotalet. Även i kandidatländerna är den organiserade brottsligheten ett hot mot en fungerande rättsstat. En central beståndsdel i kampen mot sådan brottslighet är att kontrollen över gränserna inom och till unionen kan upprätthållas.
Därför måste också kandidatländernas gränsskydd fungera effektivt; i synnerhet som de kommer att utgöra unionens skyddande gräns mot omvärlden. I dagsläget återstår fortfarande mycket att göra på detta område, vilket konstaterats i kommissionens framstegsrapporter. Brister beträffande personal och kompetens är uppenbara, liksom utrustning och byggnader. Det saknas också en tillräcklig förmåga att samarbeta med utländska myndigheter på det sätt som EU-länderna gör inom ett flertal program. Vidare kräver införandet av Schengendatabasen ansenliga satsningar för att fungera väl. Till detta krävs större resurser inom unionens samarbetsprogram Phare, liksom s.k. twinning med EU:s medlemsländer. Det måste säkerställas att kandidatländerna till fullo uppfyller unionens krav på gränsövervakning, rättsligt samarbete och kamp mot organiserad brottslighet.
Att säkerställa en effektiv brottsbekämpning och gränskontroll är dessutom avgörande för att medlemsländernas medborgare ska kunna känna trygghet inför utvidgningen. Risken är annars stor att det politiska stödet för utvidgningen urholkas ytterligare.
Människosmuggling, s.k. trafficking, har uppmärksammats som ett växande problem under det senaste året. I enlighet med kraven från bl.a. Kristdemokraterna lyftes denna fråga till toppen av EU:s dagordning i samband med Sveriges ordförandeskap. Därför är det glädjande att unionen nu kommit överens om gemensamma straffrättsliga regler liksom flera andra åtgärder på EU-nivå. En dialog med kandidatländernas ministrar har också inletts. Det har konstaterats att smugglingen mycket ofta härrör från kandidatländerna till EU, antingen som ursprungs- eller transitländer.
Därför måste också samarbetet med dessa länder intensifieras. Det kan handla om stärkande av lagstiftning eller polismyndigheternas kompetens, liksom samarbete med det civila samhället och frivilligorganisationer. Samarbetsprogrammen Tacis och Phare bör användas för detta ändamål. Det s.k. STOP-programmet, som betytt mycket för att stärka EU-ländernas egen kapacitet att bekämpa trafficking, bör kunna tjäna som ett gott exempel för arbetet i kandidatländerna.
Ett EU-land måste kunna garantera skyddet för de mänskliga rättigheterna. De utgör ju själva grunden i den europeiska värdegemenskapen. Men ett sådant skydd tillkommer naturligtvis inte bara för att ny lagstiftning införs. Snarare handlar det om att bygga en kultur av mänskliga rättigheter, en politisk kultur men också en som är förankrad i det civila samhället. Detta är en viktig uppgift för Sveriges och EU:s samarbete med kandidatländerna. Det kan göras genom stöd till det civila samhällets organisationer och till folkbildning och demokratiskolning med de mänskliga rättigheterna i fokus. Men också genom att i samarbetet med rättsliga och andra institutioner ständigt påminna om den vikt som EU fäster vid de mänskliga rättigheterna. Genom att på detta vis stärka värdegemenskapen kan vi också motverka det hänsynslösa untyttjandet av människor t.ex. i människohandel.
Om medborgarnas förtroende för EU ska öka, krävs först och främst att unionen löser sina uppgifter på ett bra sätt. I dag är det uppenbart att de mest kostnadskrävande delarna av EU-budgeten, jordbrukspolitiken och regionalpolitiken, är ålderstigna och i behov av reformer. Det är nödvändigt att sådana reformer kommer till stånd, trots det motstånd som finns. Reformerna måste dock göras utan att glömma bort de stora och viktiga mål som jordbruks- och regionalpolitiken syftar till.
EU:s regionalpolitik är i behov av reformer. Utvidgningen kommer att sätta ytterligare press på förändring av nuvarande politik. Från vissa medlemsländer reses krav på en sådan förändring att nuvarande medlemsländer även efter utvidgningen behåller en stor del av strukturfondsresurserna. Med nuvarande system kommer däremot en mycket stor del av resurserna att gå till kandidatländerna. Det är inte orimligt med tanke på de enorma skillnader i inkomster och välstånd som råder mellan många kandidatländer och nuvarande EU.
I en nyligen utkommen rapport från ESO kritiseras strukturfondspolitiken för att inte ha bidragit till uppfyllelsen av målen för verksamheten, med andra ord att eftersläpande regioner ska komma ikapp i den ekonomiska utvecklingen. Det målet har huvudsakligen uppfyllts genom andra faktorer, framför allt handelspolitisk integration och den inre marknaden. Strukturfondspolitikens huvudsakliga resultat har i stället varit att befordra social sammanhållning och politiskt stöd för Europagemenskapen. Dessutom har den befrämjat införandet av nya, fruktbara samarbetsmönster mellan myndigheter och organisationer i medlemsstaterna. I dessa bemärkelser har politiken varit verkningsfull. Men då är det också rimligt, enligt rapporten, att sådana mål renodlas och inte maskeras som strukturpolitik. Vi kristdemokrater menar att just kulturell och politisk sammanhållning i Europa är ett mål av allra största betydelse, som EU måste ta på allvar.
Vi föreslår att Sverige verkar för en översyn och en reform av EU:s regionalpolitik i enlighet med denna analys.
EU:s jordbrukspolitik har blivit allt mer ohållbar i nuvarande form. Den är inte förenlig med en långsiktigt hållbar utveckling, och den slukar en mycket stor del av den gemensamma budgeten. Kostnaderna ökar ytterligare i och med utvidgningen och i synnerhet om ett oförändrat direktstöd till kandidatländerna skulle beviljas.
Den svenska regeringen har tyvärr länge bedrivit en politik som varit fientlig mot Sveriges lantbrukare och den levande landsbygden. Den s.k. skatteryggsäcken har inneburit en svår konkurrenssituation för svenska bönder jämfört med på kontinenten. Kristdemokraterna har arbetat hårt för att avskaffa denna skatteryggsäck. Det är vidare oacceptabelt att regeringen inte fullt ut har utnyttjat EU:s anslag för miljöstöd för landsbygden, vilket gjort att bönderna gått miste om hundratals miljoner i stöd.
Kristdemokraternas jordbrukspolitik slår vakt om en levande landsbygd även i perifera regioner, och vi anser att ett högkvalitativt och hållbart jordbruk är värt att satsa på. Europas jordbruk ska konkurrera med kvalitet. Det är också en hörnsten i vår politik, att Europas bönder – små som stora – ska konkurrera på lika villkor. Deras villkor måste också vara stabila och förutsägbara. Dessa förutsättningar gör en gemensam europeisk jordbrukspolitik nödvändig – jordbrukspolitiken ska inte åternationaliseras eller skrotas.
Reformbehovet är dock uppenbart. En stegvis marknadsanpassning är nödvändig genom en utfasning av exportstödet samt att de generella direktstöden stegvis trappas ner till förmån för en ökad fokusering på ekonomiskt stöd för skogs- och mellanbygder där produktionsförutsättningarna kräver ekonomiskt stöd. En rättvis kompromiss med kandidatländernas krav måste också komma till stånd. Målet måste vara att på sikt alla jordbrukare i unionen ska behandlas efter samma regler. Kristdemokraterna välkomnar också de försök till regelförenkling som gjorts på senare år, inte minst för småbrukare.
Fortfarande återstår dock mycket att göra på detta område. En grundlig reform av den gemensamma jordbrukspolitiken bör eftersträvas av Sverige i den planerade översyn som ska göras år 2003. En sådan reform måste resultera i långsiktiga och stabila spelregler för bönderna. Därutöver måste mål som landsbygdsutveckling och multifunktionalitet skrivas in i fördragstexten om CAP. Jordbrukspolitiken bör utöver traditionell livsmedelsproduktion kompletteras och mer främja övriga jordbruksprodukter som energi och åtgärder för att skydda natur, miljö och landskap och därmed stödja landsbygdens utveckling. Jordbruket kan och ska stå som garant för ett omistligt miljö- och kulturarv, liksom för en rik biologisk mångfald. Den uppgiften måste värderas mycket högt.
Vidare är det viktigt att EU, inte minst genom den nya livsmedelsmyndigheten, stödjer jordbrukarna i deras strävan att höja kvalitén på livsmedel och förebygga epidemier. Hela livsmedelskedjan måste präglas av kvalitetstänkande och omsorg om djuren. Djurskyddet måste stärkas, inte minst genom bättre kontroll över att alla medlemsländer efterlever de gemensamma reglerna. Stöd till djurtransporter måste avskaffas. EU måste ersätta de plågsamma transporterna av levande djur, vilket kräver satsningar på fler slakterier.
Slutligen måste jordbruket bli miljömässigt hållbart, vilket kräver att stödsystemet läggs om för att främja detta ändamål. Giftanvändning bör naturligtvis inte främjas med EU-medel och antibiotika i foder inte tillåtas. Europeiskt jordbruk ska utmärka sig genom en exceptionellt hög kvalitet, djurvänlighet och miljömässig hållbarhet. Den fortsatt stora användningen av miljöfarliga kemikalier måste minska. Vidare är det önskvärt att CAP inte, som tidigare skett, leder till storindustrialisering av jordbruket, utan att värdet av mindre familjejordbruk främjas. Stöd till tobaksodling är inte etiskt försvarbart och bör avskaffas.
EU är ett utmärkt verktyg för att ta itu med alla de miljöproblem som är gränsöverskridande till sin natur. Trots vissa positiva signaler fortsätter dock i många avseenden en negativ miljöutveckling i Europa. Europeiska miljöbyrån EEA konstaterar i sin rapport för 2001 att de mest svårlösta miljöproblemen finns kvar. De speglar västvärldens oroande höga resursutnyttjande; användningen av energi, utnyttjande av mark och vattenresurser samt problemen med höga nitrathalter i vatten och stora avfallsmängder. Målet om en hållbar utveckling är fortfarande avlägset. I centrum för många av problemen står dagens energianvändning.
På Europeiska rådet i Göteborg antogs en Strategi för hållbar utveckling. Det är ett viktigt steg på rätt väg för Europa. Naturligtvis är det betydelsefullt att en hållbar utveckling gjorts till högsta prioritet och att utvecklingen på området kommer att följas upp regelbundet. Ändå är vi kristdemokrater besvikna över att innehållet rensats på det mesta av konkreta förslag och åtgärder. Det från början mycket ambitiösa förslag som lades fram av EU-kommissionen godtogs alltså inte av regeringarna i Göteborg. För Kristdemokraterna är detta en besvikelse. Vi kan inte acceptera att målet om hållbar utveckling än en gång skjuts på framtiden. Många miljöorganisationer har också uttryckt besvikelse över att positionerna inte flyttades fram längre under det svenska ordförandeskapet.
Strategin pekar ut sex problemområden där EU måste agera kraftfullt, t.ex. klimatförändringarna, hoten mot den biologiska mångfalden och transportproblemen. För att verkligen ta itu med dessa enorma utmaningar krävs dock mer än vackra ord. Vi uppmanar regeringen att inom EU med kraft driva de förslag som fanns i kommissionens ursprungliga dokument och på så vis komplettera det man kom överens om i Göteborg. Vad gäller klimatproblem kan det t.ex. handla om att sätta upp målet att minska utsläppen av växthusgaser med minst 30% fram till 2020, årliga mål för minskningen av energiintensiteten i EU-ländernas ekonomier, att fasa ut subsidierna till fossila bränslen samt gynna användningen av biomassa i bränsleförbrukning. Handel med utsläppsrätter inom unionen kan också vara ett effektivt sätt att underlätta utsläppsminskningar. EU:s nya klimathandlingsprogram innebar en god början på detta arbete, men kräver nu vidareutveckling.
I fråga om hushållning med naturresurserna, handlar det om att bryta dagens samband mellan ekonomisk tillväxt och användningen av naturresurser (och därmed avfallsgenerering). Skyddet för den biologiska mångfalden måste förbättras; det innebär inte minst att i grunden förändra fiskepolitiken så att utfiskningen stoppas samt att jordbrukspolitiken inte bidrar till påfrestningar på miljön.
När det gäller transporter och markplanering krävs satsningar på ett hållbart transportsystem, där järnväg och sjöfart behandlas på rättvisa villkor. En integrerad europeisk järnvägsmarknad bör skapas. Europeiska satsningar på forskning kring nya eller utvecklade transportmedel är också nödvändiga. EU bör också gemensamt undersöka hur ny teknik, framför allt informationsteknologin, kan användas för att skapa mer effektiva och intelligenta trafiksystem och t.o.m. minska behovet av fysiska transporter.
Kristdemokraterna har länge drivit kravet att EU ska göras mer handlingskraftigt på miljöområdet, eftersom miljöpolitik bör vara en av EU:s huvuduppgifter. Ett viktigt steg i den riktningen vore att fatta beslut om miljöavgifter med kvalificerad majoritet. Hittills har det nämligen visat sig omöjligt att driva igenom t.ex. en gemensam miniminivå för koldioxidavgifter just p.g.a. ett fåtal länders blockering. Dessvärre har den svenska regeringen, senast i förhandlingarna om Nicefördraget, konsekvent motsatt sig en förändring, med hänvisning till att skattefrågor är en nationell angelägenhet. Kristdemokraterna anser dock att miljöfrågor, som är en så tydligt gränsöverskridande fråga, bör vara ett undantag.
Om vi vill komma tillrätta med klimatförändringarna räcker inte åtgärder på hemmaplan. Det krävs gemensamma europeiska åtgärder för att sänka koldioxidutsläppen. Ett effektivt sådant medel vore att lagstifta om en miniminivå för miljöavgifterna. Undantag bör naturligtvis göras för att gynna miljövänliga energiformer. Detta skulle både innebära ett incitament för miljövänligare transporter och forskning kring renare energi; samt innebära rättvisare spelregler för energiproducenter, transportföretag och bilister i medlemsländerna.
Europa är i dag på väg mot en gemensam energimarknad. Det är en utveckling som bör leda till ökad effektivitet och därför gynna konsumenterna. Men med en gemensam marknad behövs också gemensamma spelregler. Inte minst för att ge klara incitament för miljövänlig energi. De globala klimatförändringarna, vår tids kanske allvarligaste utmaning, kan bara undvikas genom en tydlig och målmedveten politik, som är samordnad på europeisk nivå. EU har ju också gemensamt åtagit sig att sänka koldioxidutsläppen med 8% fram till 2010, enligt Kyotoprotokollet. Dessutom slår EU i sitt nya miljöhandlingsprogram fast att senast år 2010 ska 12% av den totala energianvändningen grundas på förnybara energikällor. Dessutom ökar snabbt Europas beroende av extern energiimport, från t.ex. Mellanöstern. För att oönskat beroende ska motverkas behövs en europeisk dialog om energifrågorna.
Det krävs alltså en ökad samordning av energipolitiken på EU-nivå. Inte minst krävs gemensamma åtgärder för bättre energihushållning i transporter, bostäder och industri. Potentialen för ökad energieffektivitet i dessa sektorer är mycket stor; men den kan bättre och snabbare utnyttjas genom en målmedveten europeisk satsning. De olika nationella subventionerna till miljövänlig energi bör samordnas för att inte bli motstridiga. Även ett utökat europeiskt forskningssamarbete skulle vara betydelsefullt, när det gäller t.ex. förnybara energikällor. En möjlighet vore dessutom att inrätta en gemensam myndighet som kan ta ett övergripande ansvar för att driva på utvecklingen på energiområdet. En sådan ”Energy Program Agency” skulle innebära att de olika ländernas och myndigheternas arbete samordnas på ett bättre sätt.
Reformer av EU:s jordbrukspolitik CAP är nödvändiga för att minska jordbrukets miljöpåverkan. Men förutom att en reformerad politik direkt bör främja ett mer ekologiskt hållbart jordbruk, så kan jordbruket bidra till en mer hållbar energianvändning i Europa genom odlingen av s.k. energigrödor; C4-växter, poppel, pil eller andra erkända energigrödor. Sådana grödor kan i framtiden bli en betydelsefull och miljövänlig energikälla. Jordbrukspolitiken bör därför främja utvecklingen och odlandet av energigrödor. Det kan dessutom vara ett bra och lönsamt sätt för många jordbrukare att ställa om från den överskottsproduktion som i längden inte kan bibehållas.
Potentialen för effektivisering av Europas energiförbrukning är mycket stor och betydligt större än det tillskott som gröna energikällor kan ge inom överskådlig framtid. På en gemensam energimarknad bör EU-länderna gemensamt främja övergången till bränslen utan kolutsläpp för energi, t.ex. elproduktion och väte för transportbränsle från biomassa, vattenkraft, sol- och vindenergi. Det kan t.ex. göras genom att undanröja existerande lagstiftningshinder och genom att låta dem bli föremål för ett särskilt undantag från alla konsumtionsavgifter, energi- eller klimatskatter över hela EU, och även genom att vidta stimulansåtgärder som uppmuntrar till en omläggning mot effektivare kraftverk. Forskningen på alla dessa områden skulle främjas genom Europagemensamma satsningar.
Den europeiska unionen bör med den politik som skisserats ovan kunna bli ett föredöme i världen genom en intelligent och effektiv energianvändning. Men om EU till att börja med ska genomdriva en bättre energipolitik på hemmaplan borde EU-institutionerna själva föregå med gott exempel. I dag är så knappast fallet. En god idé vore därför att låta alla EU-institutionernas byggnader, liksom de transporter som används, genomgå en fullständig översyn i syfte att skapa en modell för miljövänliga och resurssnåla arbetsplatser. Detta vore extra betydelsefullt med tanke på EU-institutionernas symboliska betydelse.
Kristdemokraterna har konsekvent argumenterat för den s.k. försiktighetsprincipen i EU:s politik vad gäller genmodifierade organismer. Det är angeläget att genforskningens stora potential för medicinska, livsmedelstekniska och ekonomiska förbättringar inte motverkas. Men samtidigt åligger det den politiska makten, på nationell eller europeisk nivå, att i möjligaste mån skydda medborgarna från oönskade och okända konsekvenser av denna utveckling. Därför arbetar vi för att försiktighetsprincipen ska stärkas när det gäller t.ex. import av genmodifierade livsmedel eller grödor. Eftersom starka krafter arbetar för att mjuka upp EU:s hållning på detta område, är det viktigt att Sverige tydligt tar ställning för försiktighetsprincipen. Import av icke godkända GMO-produkter (genmodifierade organismer) bör inte tillåtas till EU. Det är mycket positivt att EU nu antagit strikta regler för märkning och spårbarhet av GMO-produkter inom unionen.
EU har tagit viktiga steg på vägen mot en gemensam asylpolitik. Men tyvärr har detta resulterat i en mycket restriktiv hållning som i praktiken gjort att flyktingar stängs ute från Europa. Kristdemokraterna arbetar för en mer generös och rättighetsbaserad europeisk flyktingpolitik. Vi anser också att EU bör göra mer inom alla relevanta politikområden, såsom biståndet, krishantering, handel etc, för att långsiktigt bearbeta flyktingströmmarnas orsaker.
Det är ett faktum att Europa i dag sviker de förhoppningar som många flyende människor hyser om ett människovärdigt mottagande. EU-ländernas asylpolitik har fått berättigad kritik från FN och många humanitära hjälporganisationer. Många länder blir allt mer restriktiva i sitt flyktingmottagande. Schengensystemet har i kombination med andra EU-regler i praktiken medfört stora svårigheter för asylsökande att få en rättvis prövning. Kristdemokraterna arbetar för att EU ska bli öppnare för de människor på flykt som söker sig hit. Då krävs samarbete i en gemensam flyktingpolitik med tydliga regler. Det är EU:s skyldighet som en av världens rikaste regioner att ta sitt ansvar för världens flyktingproblem. Det innebär bl.a. att man måste leva upp till sina åtaganden enligt bl.a. Genèvekonventionen.
I dag samverkar den restriktiva visumpolitiken, Schengensystemet, Dublinkonventionens principer om ”säkert land” och ”första asylland” i praktiken på ett sådant sätt att den mänskliga rätten att söka asyl faktiskt inskränks. Det är oacceptabelt. Sverige måste verka för att asylrätten stärks i Europa.
Sverige måste också verka för en förändring av reglerna om s.k. transportörsansvar, d.v.s. att flygbolag och andra transportörer riskerar bötesstraff om de transporterar människor som saknar giltiga resehandlingar. Trots att bötesstraffet dras tillbaka om personen i fråga erkänns som asylsökande, kommer detta system sannolikt att leda till större svårigheter för flyktingar att ens komma till ett EU-land för att söka asyl. Därför anser Kristdemokraterna att transportörsansvaret bör tas bort.
I dag faller ansvaret för flyktingar ofta mellan två stolar, där varken EU eller staterna tar ett tillräckligt ansvar. Utmaningen består nu i att verka för att humanitet och mänsklig värdighet görs till bindande regler för samtliga medlemsstater. Vi måste skapa en gemensam europeisk flyktingpolitik som fokuserar på flyktingars rättigheter väl så mycket som på kontroller. Det är därför glädjande att EU-länderna nyligen kommit överens om minimiregler, som bl.a. kan garantera flyktingars rätt att få auktoriserad tolkning till sitt eget språk; en oberoende och sakkunnig myndighet för behandling av asylansökan; tillgång till rättsligt stöd och rätten att överklaga. Definitionen av flyktingbegreppet bör också harmoniseras och vara präglad av generositet och humanitet.
Svårigheterna för flyktingar att söka asyl i EU-länder ligger delvis i den restriktiva visumpolitiken. Denna har också medfört att allt fler människor på flykt ser sig hänvisade till illegala metoder som den växande organiserade flyktingsmugglingen. Kristdemokraterna anser att visumtvång inte får användas som ett medel för att hålla människor ute. Därför bör visumsystemet i EU ses över, en åtgärd som Sverige snarast bör ta initiativ till, liksom till en undersökning av hur s.k. nödvisum till asylsökande flyktingar skulle fungera.
Det är både rimligt och nödvändigt med en ekonomisk ansvarsfördelning mellan medlemsländerna i flyktingpolitiken. Sådan solidaritet behövs för att sprida kostnader och hjälpa de länder som tar emot en oproportionerligt stor andel flyktingar. Detta blir särskilt viktigt med tanke på EU:s utvidgning. Kandidatländerna har fortfarande långt kvar till EU-ländernas ekonomiska välstånd. Att ta emot flyktingar i enlighet med EU:s gemensamma regler kan för dessa länder bli en svår börda. I synnerhet som många av dem kommer att utgöra EU:s yttre gräns till de regioner där de största flyktingströmmarna finns. Förmodligen skulle också ekonomisk solidaritet bidra till en mer generös hållning i medlemsländerna och därmed en humanare flyktingpolitik i Europa som helhet. Det är således välkommet att den europeiska flyktingfonden har skapats, men den bör få större resurser.
Som ovan nämnts är det troligt att en stor del av flyktingströmmen i framtiden kommer att gå via kandidatländerna i Öst- och Centraleuropa, och principen om ”första asylland” innebär också att flyktingarna kommer att få stanna där. I dagsläget saknar dessa länder ofta kapacitet och kompetens att ta emot flyktingar på ett fullgott sätt. Det är mycket viktigt att det förhållandet ändras före EU-medlemskapet. Unionen bör därför ge hög prioritet till stödinsatser i kandidatländerna; men också att planera för fortsatt stöd efter anslutningen till unionen. Det gäller naturligtvis att utbilda kompetent personal vid gränskontroller och migrationsmyndigheter och att dessa myndigheter får en god skolning i hur flyktingmottagning i EU-länderna förväntas gå till. Tillämpningen av de minimiregler som unionen kommit överens om bör ges särskild omsorg i kandidatländerna.
I det s.k. Aznarprotokollet har unionens regeringar kommit överens om att EU-ländernas egna medborgare ska berövas rätten att söka asyl i andra medlemsländer. Kristdemokraterna anser att detta är en oacceptabel inskränkning av rätten att söka asyl. Den rätten bör självfallet gälla även inom unionen, eftersom det är långtifrån otänkbart att situationer skulle uppstå där människor löper fara att förlora livet eller sina mänskliga rättigheter även i Europa. Regeringen bör snarast deklarera huruvida man kommer att verka för en ändring på denna punkt.
|
Stockholm den 19 september 2001 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Ulf Björklund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Jan Erik Ågren (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Mats Odell (kd) |