Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse.
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning.
Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete.
Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Riksdagen beslutar att avskaffa hyresförhandlingslagen (1978:304) och 12 kap. jordabalken.
Riksdagen beslutar att avskaffa namnlagen (1982:670).
Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen (1982:673).
Riksdagen beslutar att avskaffa förordning (1983:18) om studerandekårer, nationer och studentföreningar vid universitet och högskolor.
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter.
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.
Riksdagen beslutar att avskaffa jämställdhetslagen (1991:433).
Riksdagen beslutar att avskaffa tobakslagen (1993:581).
Riksdagen beslutar att avskaffa alkohollagen (1994:1738) och alkoholförordningen (1994:2046).
Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster.
Riksdagen beslutar att avskaffa lag (2000:537) om märkning och registrering av hundar och förordning (2000:538) om märkning och registrering av hundar.
Människan är född fri, men också beroende. Hon formas av traditioner, familj och relationer med medmänniskor. Hon är en del av en gemenskap med andra. Men ändå är hon först och främst just fri, sig själv, sin framgångs främsta mästare. Människan föds med friheten och möjligheten att fylla livet med det som hon önskar.
Det är detta som är grundvalen. I övertygelsen att alla människor kan och att ingen ska betraktas som för evigt svag, ligger den framåtsyftande politikens viktigaste drivkraft. Friheten behöver inte motiveras, men alltid försvaras. Det är inskränkningar som behöver acceptabla förklaringar. Ett sådant synsätt står i motsats till föreställningen att frihet och rätt är något som människor tilldelas, av nåd eller välvilja.
[...]
Friheten kräver stor aktsamhet i utövandet av den offentliga makten. Det måste ske med insikten om att varje ingrepp i medborgarnas liv, varje reglering, varje skatt också försvårar planer och dödar livsprojekt. När beslut om ingrepp likväl fattas är det politikens plikt att också ta hänsyn till vilket pris de betingar.
(Källa: ”På tröskeln till mänsklighetens bästa tid”, Moderaternas idéprogram, antaget vid partistämman 2001.)
Den här motionen diskuterar frihetsbegreppet och omsätter slutsatserna i förslag till beslut som ökar medborgarnas frihet att själva få forma sina egna liv.
Frihet – begreppet och principen – förtjänar en noggrann och varlig analys. Det är av yttersta vikt att tolka frihetens innebörd – och göra den explicit – på ett så enkelt, konsekvent och korrekt sätt som möjligt. Låt mig därför börja med bredast tänkbara definition, för att sedan systematiskt arbeta mig fram till en definition som uppfyller de krav som logik, stringens och meningsfullhet ställer.
Otaliga varianter av den definition av frihet som arbetshypotes 1 erbjuder används ofta, både i akademiska debatter och som politiskt slagord. En reflexion leder dock till att varje förnuftig människa snabbt inser det absurda med denna definition; den slår nämligen fast att en fri individ, med ren och skär viljekraft, skall vara i stånd att åstadkomma det per definition omöjliga, ty finns det vilja, så skall det finnas förmåga.
Människan existerar dock icke i något viljans vakuum. I själva verket lyder människan under ett flertal objektiva lagar, av vilka logiken är den mest grundläggande. Utan logiken vore människans existens och identitet – likt existens och identitet i sig – omöjligheter. Måhända invänder nu någon att detta enbart är abstrakt teoretiserande utan vare sig grund eller mening – logiken kanske är falsk? Detta påstående vederlägges dock tämligen enkelt genom att peka på att varje förkastande av logiken – dvs. varje påstående att logiken är falsk – i sig förutsätter att logiken är sann. Logikens riktighet är en självevident sats.1
Vad har då logik med frihet att göra? Frågeställningen är berättigad, men lika, om ej mer, berättigat är det att konstatera logikens riktighet. Detta syftar nämligen till att identifiera den lagbundna kontext – den verklighet – människan existerar i. Människan är en levande varelse med bestämd natur i en verklighet som styrs efter vissa ofrånkomliga lagar – fysikens, kemins, biologins, etc. Givet dessa lagar, och givet arbetshypotes 1, är frihet en omöjlighet, ty hur mycket jag än vill kan jag ej försätta berg med ren och skär viljestyrka, och hur mycket jag än flaxar med armarna så kommer de icke att lyfta mig från marken.
Detta renderar begreppet meningslöst; frihet är nu enbart en synonym till ”omöjlig”. Om frihet är omöjligt leder detta till följande konstaterande: Vi är icke fria, och vi kan heller aldrig bli det. Rimliga följdfrågor blir då: Vad är poängen? Varför sträva efter det omöjliga? Varför ägna sig åt ett sisyfosarbete? Detta är sorgligt, ty ”frihet” är ett alltför dyrbart, betydelseladdat och användbart begrepp för att kastas bort i onödan.
Vilken blir då lärdomen av detta? Jo, att varje meningsfull definition måste ta hänsyn till verkligheten. Det måste skapas en definition av frihet som är kompatibel med realism och logik, vilket leder till en första omarbetning av arbetshypotesen.
Ovan noterades att människan icke kan bemästra verkligheten med tankekraft allena. Tankekraft fyller i och för sig sin funktion som medium för analys, emotion och reflexion, men för att åstadkomma det vi önskar kräves handling. Handling består i att genom medel – resurser – verka för att uppnå det mål vår fria vilja föredrar. Verkligheten karakteriseras dock av att resurserna i varje givet tillfälle är knappa. Vi människor lever icke i ett Edens Lustgård där yttre resurser finns i ständigt överflöd och där våra preferenser ständigt och momentant tillfredsställs. Även om vi levde i ett Edens Lustgård, så skulle de resurser som våra egna kroppar samt det rum och den tid dessa upptar utgöra knappa resurser.
Av knapphet följer möjlighet till konflikt. Mitt bruk av en viss resurs står i konflikt med varje annan individs bruk av densamma. Att jag använder den dator jag nu författar denna motion på, medför att jag exkluderar alla andra från att använda den. Den uppmärksamme läsaren noterar att det är först här jag kommer inom den politiska filosofiens – eller etikens – domäner. Först då människors handlingar kan utmynna i konflikter skapas ett behov av normer, och först nu ges mening åt distinktionen rätt–fel.
Ty om frihet här syftar till att användas som ett politiskt filosofiskt begrepp, måste det, enligt kravet på meningsfullhet, ta hänsyn till denna vetenskap. Begreppet måste med andra ord inkorporera en normativ utsaga – en utsaga beträffande rätt och fel. Frihet kan icke sägas vara att tillåtas göra vad som helst, hur som helst, när som helst gentemot vem som helst, ty detta vore återigen att rendera begreppet meningslöst. En sådan definition kan på intet sätt ge vägledning bort från konflikter – tvärtom!
Detta leder mig till en andra omarbetning av definitionen, då ett normativt element introduceras.
Därmed har vi nått fram till en meningsfull definition av frihet. Återstår gör dock uppgiften att slå fast vad det nu är jag och du har rätt att göra, vilket till synes ter sig tämligen svårt. Faktum är dock att vi redan har nämnt de två viktiga begrepp som leder oss fram till våra rättigheter – knappa resurser och vilja.
Konflikt uppstår då två viljor, manifesterade i handling, krockar gällande bruket av en knapp resurs. Varje meningsfull normativ teori måste därför slå fast vem som äger rätt att bruka en viss resurs, vilket är detsamma som att inrätta institutionen egendom. Efter vilket kriterium skall då dessa äganderätter tilldelas? För att besvara denna fråga kan vi använda oss av den mest grundläggande äganderätten – den till vår egen kropp.
Varje individ är den naturlige ägaren till sin egen vilja. Ingen kan tänka, känna eller vilja åt dig. De kan misshandla dig, ta ditt liv eller slå dig i slaveriets bojor, men kontrollen över den egna viljan är fortfarande din.
Självägarskapet, autonomin, är grunden för alla rättigheter. Du äger dig själv. Din kropp, din vilja, dina tankar och känslor. Du äger även det som dessa kan skapa. Du äger den egendom du förvärvat legitimt. Ingen får kränka din egendom – ingen får kränka dig.
Det ger att din frihet inskränks endast av andras rättigheter. Du är fri att göra vad du vill så länge dina handlingar inte står i strid med rätten till egendom. Den här definitionen av frihet blir ganska naturlig. Du är tillåten att göra det du har rätt att göra. Det du har rätt att göra är allt som inte kränker någons rättigheter – någons rätt till sig själv.
Då självägarskap är grunden för den friheten faller en gammal distinktion mellan social respektive ekonomisk frihet. Den säger att social, eller personlig frihet, är rätten att leva sitt liv som du vill, välja vilka kläder du vill bära, vem du vill dela säng med, vilka filmer du ser på nätterna eller vilka fritidsaktiviteter du vill ägna dig åt. Ekonomisk frihet handlar om rätten att äga. Det är friheten att få behålla resultatet av det du skapar. I den här analysen finns även begreppet politisk frihet, som är tryck- och yttrandefrihet samt demokratiska rättigheter.
Den frihet som vi förespråkar här går inte att dela upp i olika beståndsdelar. Friheten är en konsekvens av självägarskap, och ingen del av friheten är mindre viktig än någon annan. All frihet är lika naturlig. Rätten till dina pengar är densamma som rätten till dina livsval och rätten att uttrycka dina politiska åsikter. De är alla samma sak – friheten att tillåtas göra det du har rätt att göra.
Det viktigaste hotet mot friheten, som jag definierat den, är förstås de som förnekar att den existerar som en mänsklig rättighet. I samma ögonblick som staten uttalar att människor har positiva rättigheter kränks friheten, eftersom den enes frihet till något genast blir den andres ofrihet. Positiva rättigheter är någons rätt till något, som i Arbetshypotes 2. En individ sägs då ha rätt till exempelvis skolgång. Det blir en frihet oförenlig med individens rättigheter enligt ovan, eftersom den innebär att någon annan automatiskt får en skyldighet att tillse så att den här individen verkligen får gå i skolan. Även om det tvistas om hur stor välfärdsstaten skall vara, och vilka åtaganden det offentliga skall finansiera för att människor anser det önskvärt, får detta aldrig definieras som rättigheter. Det ordet är alldeles för viktigt för att kunna missbrukas på det sättet.
Ett annat viktigt synsätt som hotar friheten är illusionen att frihet skulle kunna delas upp i två beståndsdelar, social och ekonomisk frihet. Jag har redan konstaterat att en sådan uppdelning är meningslös, men det är en väsentlig skillnad mellan de olika liberala förhållningssätten i denna fråga. I syfte att stärka den personliga, sociala friheten är vissa beredda att – som de ser det – offra delar av den ekonomiska friheten. Det kan vara värt att avstå skattepengar för att människor skall kunna förverkliga sina livsval. Det finns även de som anser att den sociala friheten är viktigare än den ekonomiska.
Likaså finns det förstås idériktningar som värderar ekonomisk frihet mycket högre än social frihet. Traditionellt kan den klassiska höger–vänster-skalan beskrivas just så: Ju längre åt höger man kommer desto högre ekonomisk frihet och mindre social, och vice versa. Den här, alldeles för enkla, modellen stämmer dock inte in på verkligheten och skälet är enkelt. Det finns egentligen ingen skillnad mellan ekonomisk och social frihet – de är oskiljaktiga beståndsdelar av självägarskapet. Därför har den traditionella vänstern tvingats inskränka den sociala friheten och den traditionella högern fått röra sig i riktning mot mer social frihet – helt enkelt därför att de båda friheterna är oundvikliga konsekvenser av varandra.
Vi i Sverige måste bygga vår frihetsidé kring insikten att friheten till sin natur är omöjlig att dela upp i beståndsdelar som är helt eller delvis oberoende av varandra.
Ett tredje utbrett hot mot friheten är synen på frihet som ett verktyg, ett medel för att uppnå andra mål. Då berövas friheten på sitt egenvärde och reduceras till en komponent för att uppnå andra mål. Indirekt säger detta att det finns värden som är högre än friheten. Att så kan vara fallet för enskilda individer är självklart, men för samhället som helhet bör friheten vara det högsta värdet.
När människor talar om frihet som ett viktigt verktyg för att exempelvis uppnå social rörlighet säger de implicit att det är den sociala rörligheten som i sig är önskvärd. Friheten är det instrument vilket skall användas för att uppnå det eftersträvansvärda. Den här motionen uttalar att frihet har ett egenvärde. Även om konsekvenserna av frihet vore sådana att de flesta människor inte skulle tycka om dem – även om friheten i många fall skulle göra individerna fattigare eller olyckligare – har friheten ett värde i sig. Och egentligen blir det svårt att i linje med det resonemanget värdera några av frihetens konsekvenser som dåliga. Är frihet det högsta värdet, är alla konsekvenser av friheten om än inte bra, så i alla fall inte dåliga. De är följder av människors bruk av sina rättigheter.
När frihet reducerats till verktyg vägs nyttan av friheten. Ges människor så här mycket frihet kommer största möjliga nytta till största möjliga antal i samhället. Individens egenvärde är här i fara. Människan ses i sig inte som mål, utan som medel. Det är lätt att tänka ut en situation där friheten för någon måste minska för att alla andras nytta skall öka. Tankesättet – utilitarism – är inte förenligt med friheten. Trots detta vinner utilitarismen ständigt ny mark bland dem som säger sig bekänna sig till individens frihet. Ett exempel på detta är den s.k. empowerment-tanken, som visserligen är en sorts frihetlig idé men där friheten inte längre är målet utan medlet för att uppnå något annat. Närhelst detta högre syfte bättre tjänas av något annat, kan friheten offras på den sociala rörlighetens altare.
Statens roll – politikers uppgift – är att garantera alla människor frihet. Om staten skall tillhandahålla människor de verktyg som gör att de kan växa av egen kraft blir målet att människor skall växa. Friheten är då möjligen ett av verktygen? Vem definierar begreppet att växa? Endast individen själv, och det ger att det högsta värdet och målet för vår politik måste vara frihet. Blott som fri kan individen växa. Ja, men syftet är fortfarande inte att människor skall växa. Syftet är att de skall vara fria.
Människor bör vara fria. Frihet är att tillåtas göra vad helst du har rätt att göra. I Sverige åtnjuter vi knappast denna frihet. Det är dags att starta resan dit. Med de förslag till beslut som presenteras i den här motionen läggs en god grund till ökad frihet för människor i vårt land.
Med anledning av ovan anförda vill jag avskaffa följande lagar i Sverige: lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning, lag (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete, lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, hyresförhandlingslagen (1978:304) och 12 kap. jordabalken, namnlagen (1982:670), arbetstidslagen (1982:673), avskaffa förordning (1983:18) om studerandekårer, nationer och studentföreningar vid universitet och högskolor, lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter, lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram, jämställdhetslagen (1991:433), tobakslagen (1993:581), alkohollagen (1994:1738) och alkoholförordningen (1994:2046), lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt, lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster och lag (2000:537) om märkning och registrering av hundar och förordning (2000:538) om märkning och registrering av hundar.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Gunnar Axén (m) |
| [1] | Om logiken är falsk, så är begrepp som ”sant” och ”falskt” meningslösa. De refererar icke längre till att något är sant respektive falskt, ty detta förutsätter riktigheten hos bl. a. identitetslagen och lagen om kontradiktion, dvs. riktigheten hos logik! ”Sant” eller ”falskt” kan således icke användas för att påstå det som logikens förkastare ämnar påstå: att logiken är falsk. Logiken validerar sig själv, ty det är omöjligt att förkasta den. |