Riksdagen avslår proposition 2001/02:64.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rökförbud i serveringsmiljöer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. 50-gränsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av nikotinersättningsmedel.
Att inhalera tobaksrök är en inte bara dålig utan till och med dödlig vana, som allt för många fortfarande hänger sig åt. Men ju mer medvetna vi blir om tobakens skadeverkningar, desto fler väljer att sluta. Det är en av de största folkhälsoinsatser som går att göra.
Mot bakgrund av hälsoriskerna av både aktiv och passiv rökning är det positivt att allt fler efterfrågar rökfria serveringsmiljöer. Men som lagstiftare måste man ställa sig frågan om förbud är rätt metod att driva på utvecklingen. Som medborgare kan man vakna upp en lördagmorgon efter en fredagkväll på krogen och med unken rökstank i kläder och hår muttra att det borde vara förbjudet att röka, men som politiker måste man tänka ett steg till. Vad blir konsekvenserna av ett förbud mot rökning i all serveringsmiljö? Vill vi ta dem?
Krogbranschen har vuxit under senare år trots regler, skatter och hård konkurrens. Både lokaler, personal, mat och dryck är relativt dyra i Sverige, och gästernas köpkraft efter skatt är relativt låg. Därför arbetar branschen redan under svåra förhållanden och arbetar hårt för att stärka restaurangnäringens konkurrenskraft. Det främsta substitutet mot att äta ute är ju inte att gå på en restaurang i något annat land samma kväll utan snarare att inte gå ut alls. Gäster som inte kommer till restaurangen utan stannar hemma är det största hotet mot den svenska restaurangnäringen.
Enligt företrädare för branschen röker cirka 50 % av krogbesökarna – alla kanske inte gör det till vardags men siffran avser andelen restauranggäster som röker i samband med sitt krogbesök. Många av dem är inte vanerökare utan uppskattar att ta en cigarett till kaffet vid ett restaurangbesök någon gång i veckan eller månaden. Hälsorisken för den typen av rökning är närmast negligerbar, och något som många utsätter sig medvetet, och frivilligt, för.
Om förslaget om helt rökfria serveringsställen genomförs slutar några kroggäster säkert röka och fortsätter gå ut som förut. Men de andra får välja mellan att stå och röka utanför krogen, att göra det i krogens rökrum (eller det andra ”särskilt avsatta utrymmet där servering inte får förekomma”) eller att stanna hemma. Inget av dem är till nytta för krognäringen, tvärtom får alla tre med största sannolikhet både ekonomiska och sociala konsekvenser. Därför skulle ett förbud mot rökning i serveringsmiljöer få negativa konsekvenser för en av våra viktigaste näringar och för de människor som befolkar och föder den.
Även förslaget om att ta bort den s k 50-regeln till 2003 riskerar att få negativa effekter för både krögare och gäster. I dag måste serveringsställen med fler än 50 sittplatser ha en rökfri avdelning. Men med förslaget måste minsta lilla kvartersfik inrätta avdelningar där gäster kan slippa tobaksrök helt. Ett litet café där alla brukar röka måste nu kanske bygga om för att ta emot gäster som inte brukar gå dit. Det får en dubbelt negativ effekt för näringsstället – både högre kostnader och mindre intäkter. Och många rökare som i dag går till vissa caféer just för att kunna röka, eftersom de inte får göra det på arbetsplatsen eller på offentlig plats, lämnas ute i kylan. Därför får även det förslaget orimliga effekter och bör avslås. Då är dagens utveckling, med valfrihet mellan inrökta och helt rökfria serveringsställen, att föredra.
Sedan införandet av tobakslagen (1993:581) är rökning förbjuden på offentlig plats. Det kan motiveras med att alla måste kunna vistas på offentliga platser inklusive de som tar skada av tobaksrök.
Krogen är på sätt och vis en offentlig arena, i meningen att människor som inte känner varandra kan ses och synas där. Men en restaurang är inte en offentlig plats. I en viss serveringsmiljö kan det erbjudas mat, dryck och musik som man kan gilla eller ogilla som gäst. Det kan ställas krav på viss klädsel för att bli insläppt. Miljön kan vara helt rökfri, delvis rökfri eller befolkas av kedjerökare. Men valet att gå dit gör den enskilde gästen. Ingen måste gå till en viss krogmiljö. Därför är det fel att utsträcka lagstiftning om offentliga miljöer till enskilda krogföretag som faktiskt är, och bör fortsätta få vara, privat område.
Som nämndes inledningsvis är det bra att människor slutar röka. Det är också mycket bra att det kommer allt fler rökfria krogar och caféer. Den utvecklingen bör inte förbjudas fram, men väl uppmuntras. Därför bör även serveringsställen tillåtas att sälja nikotinersättningsmedel som till exempel tuggummin till nikotinkrävande gäster.
Den svenska restaurangnäringen har själv visat att rökfria alternativ är populära och erbjuder allt fler sådana. Att förbjuda rökning i serveringsmiljöer skulle göra större skada än nytta för både rökarna, icke-rökarna och restaurangerna.
|
Stockholm den 18 januari 2002 |
|
|
Anna Kinberg (m) |