Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsrådens deltagande i riksdagsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riksdagen som den viktigaste politiska arenan.
”Frislängare fyller regeringen”. Så löd rubriken på en intervju med en socialdemokratisk riksdagsledamot som publicerades i Dagens Nyheter tidigare i år.
Bakgrunden till intervjun är den oroväckande utveckling som pågår där viktiga beslut allt oftare presenteras utanför Sveriges parlament. På senare tid har vi sett att propositioner presenteras i allt från Konsumbutiker till publicering på DN-debatt när det borde vara naturligt att ansvarigt statsråd gör presentationen i riksdagen. Då hade det också varit normalt att genomföra angelägna remissdebatter med anledning av regeringens förslag.
En annan brist med statsrådens frånvaro är att viktiga debatter förs utan att ansvarig regeringsmedlem finns i kammaren för att argumentera och försvara regeringens förslag.
I de fall då ett statsråd uppenbarar sig i riksdagens plenisal är det i stort sett så att statsrådet närvarar vid debattens inledning och fram till tidpunkten för det egna anförandet. Därefter lämnar statsrådet riksdagen. Detta innebär att det är enbart en ledamot från varje parti som får möjlighet att föra debatt med ansvarigt statsråd. Övriga ledamöter som anmält sig till den aktuella debatten får tala inför tomma statsrådsbänkar.
Att statsrådsbänkarna regelmässigt står tomma när det pågår viktiga debatter i riksdagens plenisal visar närmast på ett förakt för riksdagen som Sveriges högsta politiska organ.
I andra länder råder en annan ordning. Där är vanligtvis parlamentet den viktigaste arenan för politiskt debatt och diskussion. I t.ex. Australien genomförs dagliga debatter med deltagande av regeringsmedlemmar när parlamentet har session. Vidare är det så i Australien att alla regeringsmedlemmar är parlamentsledamöter och är därmed folkvalda och har säte i landets parlament. Det är bara att beklaga att det för närvarande är alltför många som innehar några av landets viktigaste politiska ämbeten som inte är folkvalda.
Det kan vara rimligt att ett statsråd eller möjligen någon ytterligare regeringsmedlem inte har mandat som folkvald parlamentsledamot, och därmed ett ansvar inför väljarna, om det anses vara angeläget att en viss kompetens skall finnas inom regeringen. Men den ordning som nu är vid handen synes inte vara motiverad, och viss kompetens inom Regeringskansliet kan naturligtvis upprätthållas utan att den aktuella personen utnämns till statsråd.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Roy Hansson (m) |