1 Innehållsförteckning 23
2 Förslag till riksdagsbeslut 24
3 Inledning 24
4 Deltagande, inflytande och delaktighet 26
4.1 Diskriminering och mänskliga rättigheter 26
4.2 Ungdomar 27
4.2.1 Sänk rösträttsåldern till 16 år 27
4.2.2 Ungdomsråd 28
4.2.3 Det börjar i skolan 29
4.2.4 Elevinflytande 29
4.2.5 Mer ämnesutrymme för demokrati 29
5 Utveckla den kommunala demokratin 30
5.1 Skilda valdagar och folkomröstningar 30
5.2 Demokratin och informationstekniken 31
5.3 Utförsäljning av kommunal verksamhet 31
5.4 Förbättra förtroendevaldas arbetsförhållanden 32
5.5 Medborgarpaneler/arenor och demokratibokslut 32
6 Stärk den regionala demokratin 33
6.1 Direktvalda regionfullmäktige 33
6.2 Pågående regionförsök 33
6.3 Landshövdingen i försökslänen 33
7 Mediers inflytande 34
7.1 Maktkoncentrationen 34
7.2 Distributionsmarknaden 35
7.3 Personval 35
Riksdagen begär att regeringen utreder vad som i kapitel 4.1 i motionen anförs om en lag om mänskliga rättigheter m.m.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar i relevant lagstiftning så att rösträttsåldern kan sänkas till 16 år på samtliga nivåer och för folkomröstningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 4.2.2 i motionen anförs om ungdomsråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 4.2.4 i motionen anförs om elevinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 4.2.5 i motionen anförs om mer ämnesutrymme för demokrati.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar i relevant lagstiftning så att valsystemet kan reformeras i enlighet med vad som anförs i kapitel 5.1 i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 5.2 i motionen anförs om att utveckla demokratin med hjälp av informationstekniken.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändringar i relevant lagstiftning i enlighet med vad som anförs i kapitel 5.3 i motionen angående utförsäljning av kommunal verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 5.4 i motionen anförs om förbättring av förtroendevaldas arbetsförhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 5.5 i motionen anförs om demokratibokslut m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 6.1 i motionen anförs om direktvalda regionfullmäktige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 6.2 i motionen anförs om pågående regionförsök.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 6.3 i motionen anförs om att avveckla landshövdingens funktion i försökslänen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 7.1 i motionen anförs om mediekoncentrationslagstiftning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i kapitel 7.3 i motionen anförs om personval och kampanjbidrag.
Demokrati betyder folkstyre. Det innebär att beslut inte ska fattas i slutna sällskap utan folklig insyn eller påverkan. Trots det får politiska beslut alltmer karaktären av beställningsarbeten från de ekonomiska makthavarna. Elitism och centralisering kännetecknar mycket av utvecklingen idag. Vi kan inte acceptera att demokratin urholkas. Vi arbetar därför för ett djupgående trendbrott i samhällsutvecklingen. Besluten och makten att genomföra dem ska föras närmare människorna. Genom ökade kunskaper, delaktighet, ansvar, insyn och makt kan människor tillsammans forma ett bättre samhälle. Vi ser ett mer effektivt folkstyre med medvetna och aktiva medborgare som en nödvändighet för att nå ett uthålligt samhälle och demokrati.
Vi anser att demokratins former och innehåll ständigt bör förändras för att stärka medborgarinflytandet. Nationalstaten och nationell demokrati är inte längre en garant för detta, och politiken måste bygga motmakter i skapandet av nya politiska gemenskaper och samarbeten för att motverka marknadens makt och globaliseringens negativa konsekvenser.
Vart är demokratin i Sverige på väg? Har vi en demokratikris? Som tecken på detta har bland annat framlagts att de politiska partierna förlorar nästan 30 000 medlemmar varje år. Med den takten finns det inga medlemmar kvar år 2013. Det visar en rapport från SNS Demokratiråd. Partierna kommer i framtiden, enligt skräckscenariot, att bestå av bara politiker. En sådan utveckling är emellertid knappast realistisk. Medlemsraset kommer troligen att plana ut. Men frågan återstår hur mycket partierna kan krympa utan att förlora karaktären av någorlunda brett förankrade medlemsorganisationer.
Flera undersökningar visar också att det inte är något fel på medborgarnas intresse och engagemang för samhällsfrågor. Varför lyckas inte de politiska partierna fånga upp detta engagemang? Det har sagts att ”den nya människan” kräver andra former av och mer inflytande. Här kan IT vara ett verktyg. E-demokrati kan bli en viktig del i en demokrati som ser annorlunda ut än den rösträttsrörelsen slogs för. Den kan ge möjlighet för människor att ha rådslag på nätet, motionera till den egna kommunen m.m.
Att skilja på riks- och kommunalval och på så sätt införa löpande val i kommunerna för att inte låta rikspolitiken skymma närdemokratin skulle enligt vårt synsätt öka människors intresse för vardagspolitiken. Det är trots allt i kommuner och landsting de flesta beslut fattas som rör oss i vardagen.
Precis som Demokratiutredningen tror vi på en demokrati med ett brett deltagande. Vi skulle tveklöst få ett bättre samhälle om fler gjorde sina röster hörda i stället för att knyta nävarna i fickorna.
Unga människor är intresserade av samhällsfrågor. Men de väljer att inte engagera sig i politiska partier eller andra traditionella eller etablerade strukturer. De har sina egna organisationer, nätverk och sammanslutningar. Det bör vara vår uppgift att uppmuntra och stödja detta engagemang, men inte glömma att ungdomar måste få göra det på sina egna villkor. Ungdomsråd och ungdomsparlament finns redan i olika kommuner, men även på nationell nivå. Det är viktigt att ungdomarna verkligen kan se resultat av sina insatser, att deras inflytande blir mer reellt. Med sänkt rösträttsålder till 16 år kan man uppnå en sådan effekt.
I en demokrati ska varje medborgare ges tillgång till den politiska styrelsen, en förutsättning för delaktighet i samhällsutvecklingen. Om medborgarna inte har denna tillgång och inte känner sig delaktiga är sannolikheten lägre för att de ska vilja delta. Om medborgarna däremot upplever att deras deltagande ger inflytande, blir sannolikheten högre för att de vill fortsätta delta (Demokratiutredningen SOU 2000:1).
Demokratiutredningen har valt tre begrepp för att belysa det demokratiska medborgarskapets beståndsdelar; deltagande, inflytande och delaktighet. Här används fortsättningsvis samma begrepp. Först när medborgarna känner att de är delaktiga i samhällsutvecklingen och att de politiska rummen är öppna för dem är de beredda att engagera sig, delta och lösa gemensamma angelägenheter.
Alla måste ges en möjlighet att delta för att demokrati ska fungera. Tyvärr är det inte alltid så. För oss är mänskliga rättigheter en grundbult i demokratin. De mänskliga rättigheterna måste omfatta alla såväl i teorin som i praktiken. Alla människor har rätt att delta i den demokratiska processen utifrån egna möjligheter och begränsningar. Så är inte fallet idag.
Diskriminering på grund av kön, religion, etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning är dessvärre vanligt förekommande i vårt samhälle. Det är väsentligt med en samordnad och samlad syn för motverkande av sådan diskriminering. Synen på mänskliga rättigheter i Sverige har lett till en situation med ett väldigt spretande system för motverkande av diskriminering. Trots framgångar på jämställdhetsområdet uppvisar dagens system stora brister. Könsdiskriminering och diskriminering på grund av funktionshinder utanför arbetslivet är i princip laglig (se vidare Miljöpartiets motion, Könsdiskriminering, 2000/01:A805). Detta är oacceptabelt.
Vi anser att de olika lagarna mot diskriminering i arbetslivet ska samordnas i en lag om mänskliga rättigheter med motverkande av diskriminering som huvudsyfte. Mångfalds- och jämställdhetsplaner ska ingå som en naturlig del av lagen.
Lagen ska också vidgas med en civilrättslig del angående diskriminering i det övriga samhällslivet som gäller för kön, religion, etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning. Som en följdeffekt av en samlad MR-lag mot diskriminering är det lämpligt att en samordning av de relevanta tillsynsmyndigheterna görs. De nuvarande ombudsmännen bör samordnas i en ny myndighet – en ombudsman för mänskliga rättigheter.
En struktur ska utvecklas som innebär att de olika områdenas integritet och särart respekteras, samtidigt som myndigheten i sig ska bli en kraft för utveckling av mänskliga rättigheter i samhället. Ett krav från förra året om införande av antidiskrimineringsklausuler vid all offentlig upphandling blev hörsammat vid årets budgetuppgörelse. Det innebär att sådana klausuler införs från och med den 1 juli 2002, och det skall ses som ett viktigt steg i att inlemma näringslivet i arbetet för antidiskriminering och mänskliga rättigheter.
Först när ungdomarna känner att de är delaktiga i samhällsutvecklingen och att de politiska rummen är öppna för dem är de beredda att kanalisera sitt engagemang dit och delta och lösa gemensamma angelägenheter. Ju mer de märker att deras och andras deltagande verkligen ger inflytande, desto större blir viljan att fortsätta engagera sig.
Unga människor tas inte tillvara i politiken. Detta är mycket beklagligt. Det finns trots allt ett stort och växande samhällsintresse bland Sveriges unga, vilka har generationsspecifika erfarenheter. Samhället behöver helt enkelt öppna sig och ta till sig de nya kunskaper och idéer som kommer från detta. Utmaningen är att ge unga människor förutsättningar för att uttrycka sig på sina egna villkor och sedan våga lyssna och förändra.
Det behövs nya politiker. Idag är 81 procent av uppdragsinnehavarna i kommunerna över 40 år. Det finns helt klart en demokratisk risk i att inte låta unga människor vara med och bestämma redan när de är unga. Varför skulle någon som i unga år försökt engagera sig politiskt vilja återkomma senare om erfarenheten varit negativ? Unga människor accepterar helt enkelt inte att stå på tillväxt i flera år innan de tillåts få ett meningsfullt uppdrag. Genom att inte släppa in unga hotas tillväxten av framtida politiker. Tyvärr fungerar väldigt få av dagens politiker som förebilder för de unga. Därför är det extra viktigt att ungdomar ser andra unga människor som de kan känna en större identifikation med i politiken.
Unga människor besitter unika och värdefulla kunskaper, de står för det nya, de är experter på sin egen situation. Erfarenheter och synpunkter från barns intresseorganisationer skall tas tillvara bättre än idag. Vi vill se att dessa får bli remissinstanser inför alla beslut som rör barn och ungdomar på kommun- och landstingsnivå. Intresseorganisationerna bör också vara knutna till en särskild barnenhet på Regeringskansliet. Ungdomar organiserar sig visserligen inte partipolitiskt i lika hög grad som resten av befolkningen, men däremot deltar de till stor del i medborgerliga aktiviteter av olika slag. Många unga människor ser myndigheterna som motståndarna. Vi tror inte att utomparlamentariska aktiviteter från sociala rörelser är ett hot mot demokratin. För oss är civil olydnad och aktivism en nödvändig del av samhällsdebatten, men vi tar avstånd från alla former av våldshandlingar.
Idag måste man ha fyllt 18 år för att få rösta eller bli vald till kommunfullmäktige, landsting, regioner, riksdag eller Europaparlamentet. När svenska kyrkan och staten skildes åt sänktes rösträttsåldern i kyrkovalet till 16 år. Rösträtt och valbarhet är samma för alla politiska nivåer och sammanfaller med myndighetsålder. Varken rösträtt eller valbarhet är något statiskt utan har förändrats flera gånger. Under 1900-talet har det skett sju gånger. Från att ha fått rösta först vid 23 års ålder år 1921, har åldern sjunkit stegvis ned till 18 år. Valbarhetsålder, rösträttsålder och myndighetsålder kan, men behöver inte, sammanfalla. Det är bara 1921–1937 och efter 1974 som valbarhetsålder och rösträttsålder har sammanfallit.
Vi anser att rösträttsåldern bör sänkas på samtliga nivåer såväl som för folkomröstningar. Barn och unga är medborgare, likaväl som vuxna, även om de inte är myndiga.
Erfarenheter från Tyskland talar för att partierna blir mer intresserade av att vända sig till unga människor med sin politik om det också är så att unga har makten att vid val vara med och bestämma vilken mandatfördelning som skall gälla. Ett argument mot sänkt rösträttsålder är att unga inte har erfarenhet och att de inte vet vad de ska rösta på. Vi tror inte att detta stämmer. För det första ger rösträtten unga en verklig anledning att sätta sig in mer i vad de olika partierna står för. För det andra kommer partierna att bli tvungna att på ett helt annat sätt än idag faktiskt satsa på att synliggöra sin politik på ett sätt som är intressant för unga. I andra hand kan vi tänka oss att inleda med ett försök med sänkt rösträttsålder i ett antal utvalda kommuner. Detta för att snabbt utvärdera de demokratiska effekterna och ge underlag till en samlad rösträtts- och valbarhetsreform.
Under 1990-talet har det skapats olika typer av inflytandeorgan för unga i kommunerna. År 2000 fanns det 116 sådana organ i Sveriges kommuner.
Ett ungdomsråd kan vara nästan vad som helst. Några arrangerar disco, andra är inriktade på politik. Vissa ungdomsråd träffas ofta, andra har möten några gånger per år. Många råd bygger sin verksamhet på en princip om aktivt deltagande, alla som vill är välkomna att vara med. Andra råd är utsedda av kommunen med en viss mandatfördelning mellan olika geografiska områden, skolor och åldrar i kommunen. Det finns också råd som väljs vid ett stormöte varje år. Även sätten att definiera sina medlemmar varierar. Några står för principen att alla kommunens unga är medlemmar om de inte uttryckligen har begärt utträde. De flesta råd har åldersgränser någonstans mellan 12 och 25 år. De som är aktiva i råden är till hälften gymnasieelever, en tredjedel är högstadieungdom, bara en tiondel har lämnat gymnasiet.
Ungdomsråd är en särlösning för att ge unga inflytande. Det finns en risk för skendemokrati om parallella strukturer utvecklas, där mandat, ansvar och plats i organisationen är otydliga. Detta måste undvikas, och vi tror att det kan göras genom att bestämma sig för att ungdomsråd inte är till för att leka och lära. Det ska vara konkret och praktisk påverkan som gäller. Arbetet ska ske på de deltagande ungas villkor. Ungdomsråd har då en möjlighet att bli en väg till den ordinarie politiken. Syften och mål med ungdomsråd måste därför vara mycket tydliga. Ett sätt att konkretisera ungdomsrådens arbete och syfte är att ge dem förslagsrätt till kommunfullmäktige. Det skulle också vara möjligt att ytterligare förstärka ungdomsrådet till att bli ett mer regelrätt ungdomsfullmäktige med partier och val som till ordinarie kommunfullmäktige. Förslag som antagits i ungdomsfullmäktige skulle också obligatoriskt behandlas av fullmäktige med samma status som övriga förslag.
Enligt FN:s barnkonvention ska skolan sätta alla människor i stånd att effektivt delta i det fria samhällslivet. En demokrati bör vila på att alla dess medborgare kan argumentera, analysera och dra egna slutsatser för att de inte ska bli passiva objekt för påverkan.
Skolan är ofta den första representanten för samhället och demokratin som man kommer i kontakt med. Därför är det viktigt att skolan genomsyras av det demokratiska medborgarskapets beståndsdelar; deltagande, inflytande och delaktighet. För att en inlärningsprocess ska fungera riktigt bra krävs det att eleverna är delaktiga och har möjligheter att utöva inflytande. Skolan måste vara ett exempel på att demokratin är öppen för förändringar, och därför måste skolan själv vara en förändringsbenägen institution.
Enligt barnkonventionens artikel 12 bör eleverna ha frihet att diskutera planeringen av sin egen utbildning och kunna framföra synpunkter på undervisningen. En demokratisk skola som efterlever barnkonventionen bör välkomna och uppmuntra elevers deltagande i det beslutsfattande som påverkar elevers situation i skolan.
De strukturer som finns för att behandla frågor, i dagens skola, frånsett lektionernas innehåll och arbetssätt är elevråden och, i gymnasieskolan, skolkonferenserna. Båda dessa vilar på klassråden. Det är här som den politiska jämlikheten säkras genom att alla elever kan medverka och har möjlighet att utse sina representanter. Vi anser att elevråd och skolkonferenser bör fungera som remissorgan för kommunerna. Planerar man en förändring i skolan ska också eleverna ha en möjlighet att framföra sina åsikter och kunna påverka beslutet.
Ju äldre skolbarn desto mindre inflytande över sin skolvardag, så kan man enkelt sammanfatta elevernas inflytande över sin arbetsmiljö. Reellt medbestämmande innebär bland annat möjligheten till att påverka schemaläggning, innehållet i undervisning, inflytande över skolmaten och skolans fysiska och psykiska miljö. Miljöpartiet vill att skolor med elevmajoritet i sin styrelse ska uppmuntras och att elever har rätt att närvara vid anställningsintervjuer av skolans personal. Elever ska också få kunskap om vilka rättigheter de har, dels i den nationella lagstiftningen, dels enligt FN:s barnkonventionen. Detta bör skrivas in i läroplanen.
Grundskolan är obligatorisk och något som samtliga medborgare måste genomgå under nio år av sitt liv. I skolan antas medborgarnas intresse för samhällsfrågor ta form. Skolan har också en avgörande roll i att uppmuntra elever att vara kritiska och aktiva medborgare. Enligt läroplanen ska föräldrarna kunna förvänta sig att deras barn inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen, men skolan skall också framhålla betydelsen av ställningstaganden och ge möjlighet till sådana.
I skolan bör man lära sig utöva de skyldigheter, men kanske framför allt de rättigheter, man har som medborgare. För att ytterligare öka elevernas kunskaper om demokratins spelregler och förmågan att försvara och utveckla demokratin, anser vi att undervisningen i demokrati bör få större utrymme genom hela skoltiden.
Vi anser att beslut skall fattas så nära människorna som möjligt. I dagens verklighet är direkt demokrati inte möjlig mer än i begränsad utsträckning. Men många viktiga steg kan ändå tas. Vi vill t.ex. genomföra lagändringar så att beslutande och rådgivande folkomröstningar blir möjliga på både kommunal, regional och nationell nivå. Folkomröstning ska genomföras efter begäran av minst tio procent av de röstberättigade väljarna i en kommun. Dessutom förordar vi motionsrätt för kommuninvånare och att öppna nämndsammanträden införs i möjligaste mån för att öka medborgarnas engagemang för sin närmiljö.
Det är nödvändigt att reformera valsystemet så att de lokala frågorna ges större tyngd. Skilda valår för riksdagsval och kommunalval är ett led i den processen.
Vid ett val höjs den politiska temperaturen i samhället, det diskuteras mer och etermedier sänder debatter. I anslutning till ett val är det också fler som blir medlemmar i politiska partier. Vi tror att den politiska debatten, intresset för demokrati och ungas deltagande i samhällslivet skulle gynnas av skilda mandatperioder för kommunfullmäktige, landsting, regioner och riksdag. Det skulle dessutom öka intresset för kommunpolitiken.
Vi tror det är viktigt att göra den lokala demokratin mer meningsfull och levande. Där är ofta tidsspannet mellan idé och genomförande kortare, där är frågorna konkretare men ändå viktiga och ofta med en ideologisk dimension. Vi tror att den lokala demokratin kan förbättras om de lokala valen inte drunknar i rikspolitiken. Riksdagen har beslutat att utreda frågan om skilda valdagar och vårval och utredning pågår.
Kommunal folkomröstning ska genomföras på begäran – ett så kallat medborgarinitiativ – av minst tio procent av röstberättigade väljarna. För att stärka enskilda medborgares inflytande i den demokratiska processen vill vi även arbeta för principen att folkomröstningar ska kunna hållas inom kommunalförbund. Etablering av flygplatser och stormarknader är exempel på frågor som kan avgöras av flera kommuner. Även den här frågan har riksdagen begärt utredning om och Kommundemokratikommittén, som haft uppdraget, har föreslagit just den modell som Miljöpartiet förespråkar enligt ovan.
Informationstekniken kan bidra till att öka genomskinligheten i politiska beslut och ge möjlighet för människor att ha rådslag på nätet, främst om lokala frågor. Internet är ett horisontellt medium, det vill säga människor kan stå i kontakt med varandra utan mellanled till skillnad från tidningar, radio och tv. Det är dock viktigt att komma ihåg att IT är ett verktyg, ingenting annat. Det är vi själva som bestämmer innehållet och hur resultatet av att använda den nya tekniken kommer att bli. Vi anser att möjligheterna att utveckla demokratin med hjälp av Internet bör utredas. Vi förespråkar folkomröstningar och en möjlighet för kommunmedborgarna att lämna förslag till kommunfullmäktige via Internet. Exempel på vad man kan göra med hjälp av IT för att utveckla demokratin har initierats av Kalix kommun.
Som första kommun i världen genomför kommunen ett försök med e-demokrati, med information och debatt främst via Internet. Projektet kallas för Kalix Rådslag. Tanken är att pröva hur man tillsammans kan utveckla och förstärka närdemokratin samtidigt som alla kalixbor, från femte klass och uppåt, kan ge synpunkter på centrums framtida utformning. Rådslaget är ett led i den demokrativerkstad som samtidigt pågår i Kalix.
De som fyller 18 år senast den 23 september och är folkbokförda i kommunen vid denna tidpunkt, får ett brev med utförlig information och ett personligt lösenord som skall användas när de lämnar sina synpunkter och för att delta i rådslaget. Elever från årskurs fem får sina lösenord via sin klasslärare. Den som inte har tillgång till dator och Internet kan vara med per telefon eller post eller fax.
Resultatet från Rådslaget har presenterats i två omgångar. I slutet av september 2000 berättade man hur många som deltagit samt vilka medier som använts. I oktober presenterades slutresultaten. All information finns tillgänglig på www.kalix.se.
Kalix Rådslag, det första försöket i sitt slag i världen, är ett utvecklingsprojekt där mycket kan hända. Från kommunens sida har man särskilt informerat lärare, byautvecklare, pensionärsråd, handikapprådet och nyckelpersoner inom den egna organisationen.
Vi arbetar för en välfärdspolitik som ska gälla alla. Grundprincipen ska vara att samhället garanterar en god grundtrygghet. Organisationen av statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet ska präglas av kvalitet, effektivitet och mångfald. Vård, skola och omsorg ska huvudsakligen vara offentligt och solidariskt finansierad. Vi anser att det är viktigt att inte all offentlig verksamhet schablonmässigt utsätts för ett traditionellt företagsekonomiskt synsätt. Det är orimligt att sjukvård, barn- och äldreomsorg samt utbildning ska styras enligt ett förenklat konkurrens- och resultattänkande. Politiker har till uppgift att sätta mål, men även att ställa rimliga medel till förfogande. Staten har ett ansvar för att medborgarna i landet ges en någorlunda likvärdig service till likvärdiga kostnader. Det är inte acceptabelt att klyftorna ökar mellan olika delar av landet när det gäller utbudet av vård, omsorg och skola av god kvalitet. Detta gäller även rätten till en bra bostad. I många fall kan man decentralisera statens, landstingens och kommunernas verksamhet för att åstadkomma en jämnare fördelning av arbete och offentlig verksamhet över hela landet.
På senare tid har ett antal utförsäljningar av kommunal och landstingskommunal verksamhet väckt stor uppmärksamhet, särskilt inom Stockholms län. Äldreomsorg och sjukvård har mycket stor betydelse för kommunens medborgare. Ett beslut att sälja ut sådan strategisk verksamhet är av den digniteten att det bör krävas två likalydande beslut av kommunal- eller landstingsfullmäktige med val emellan eller kvalificerad majoritet. Detta har varit ett återkommande krav från Miljöpartiet för att komma tillrätta med problemet. Folkomröstning kan också vara ett alternativ. Vi har inte, i kritiken av vårt förslag, uppfattat något bättre förslag för att skapa en ”demokratigaranti” för kommunernas strategiskt viktiga egendomar och verksamheter. Frågan hanteras för närvarande i samband med propositionen om en stopplag för utförsäljning av akutsjukhus och av Kommundemokratikommittén, som väntas lämna sitt betänkande under oktober månad.
Behovet av att förbättra förtroendevaldas arbetsförhållanden och öka attraktiviteten i politiskt engagemang är påtagligt. Att arbeta politiskt ska ses som en värdefull samhällsinsats och inte som ett sätt att göra personlig karriär eller fly från ett annat jobb. Därför är det viktigt att ge i synnerhet fritidspolitikerna bättre villkor för ledighet och ersättning. Deras arbete måste också tydliggöras och uppvärderas. Det är också viktigt, enligt Miljöpartiet, att inte sitta för länge på samma uppdrag eller ha för många uppdrag. Därför tillämpar vi en rotationsmodell med max tre mandatperioder på varje politiskt uppdrag.
Medborgarpaneler/arenor är en viktig detalj i ett ökat medborgarintresse. Det gäller också ”demokratibokslut” där man går igenom vilka möjligheter medborgarna har haft att ta del av och påverka besluten under processen. Det kan bli ett komplement till ”gröna räkenskaper” som flera kommuner nu bilägger sina bokslut. Det skulle kunna visa att demokratin inte bara fungerar på papperet, genom vårt representativa valsystem, utan också mellan valen och med ett större engagemang från medborgarnas sida.
Miljöpartiet förordar ett direktvalt regionfullmäktige, som ska ersätta landstingen, med ett utökat reellt ansvar för länets planerings- och utvecklingsfrågor. Däremot har vi starkt kritiserat storlänsidén, såsom den realiserats i Västra Götaland. Om gränserna för det regionala självstyrelseorganets ansvarsområde är andra än länets, ska folkomröstningar hållas i alla kommuner för att folkets mening inte skall förbises – såsom skedde vid anslutningen av Skaraborgs kommuner till storlänet Västra Götaland. En för stor region med fullmäktige och styrelse skapar lätt ett demokratiskt underskott eftersom makten flyttas för långt bort från medborgarna. Det är viktigt att de administrativa och politiska gränserna inte överskrider vad människor i gemen känner som naturlig social, kulturell och språklig hemvist. Vår kritik vad gäller storleken av Västra Götaland kvarstår.
De pågående försöken med regionala självstyrelseorgan i fyra län har utvärderas av PARK-kommittén, som lämnade sitt betänkande i början av oktober Försöksverksamheten föreslogs få en fortsättning och en utökning vad gäller antal län till år 2006. Miljöpartiet biträdde förslaget. I Kalmar län pågår ett annorlunda försök, nämligen med ett indirekt valt regionförbund utan ansvar för t.ex. sjukvårdsfrågorna. Den modellen kan vara acceptabel, men bör ses som en övergångsvariant till det direktvalda fullmäktige såsom det utvecklats i Skåne och Västra Götaland. I dagarna har regeringen, efter remissomgång, lagt fram propositionen Regional samverkan och statlig länsförvaltning där man föreslår avveckling i stället för utökning av försöken. Detta är helt oacceptabelt för Miljöpartiet och stämmer dåligt överens med ansvaret för tidigare beslut och förtroendet för utredningsväsendet.
I försökslänen skulle länsstyrelsens uppgift mer renodlat bli att bevaka genomslaget av de nationella målen. Det regionala utvecklingsansvaret och uppgiften som företrädare i regionala frågor har lyfts över till självstyrelseorganet. Landshövdingens roll mister därmed en stor del av sitt innehåll. Med denna förändring – och för att tydliggöra ansvarsfördelningen ytterligare – anser vi att landshövdingeämbetet i försökslänen kan avskaffas. Det kan lämpligen ske när nuvarande förordnanden går ut. Länsstyrelsen i försökslänen kommer i fortsättning då att ledas av en tjänsteman (länschef). Förändringen bör kunna innebära en viss besparing.
Svensk demokrati har förändrats. Vi lever inte längre i en partidemokrati, som statsvetare brukat kalla de västeuropeiska demokratierna. Det har skett en stor förändring de senaste decennierna, inte minst under 1990-talet. Partiernas medlemstal har sjunkit dramatiskt, medan framför allt massmediernas betydelse har ökat. I medierna skapas vår världsbild. Vi tror inte på någon stor mediekonspiration, men vi menar att medierna genom sin makt styr mycket av våra föreställningar och därmed handlingar.
Var får människor egentligen säga sin mening i medierna? Christian Svensson har i en artikel för Demokratiutredningen (SOU 1999:126) analyserat hur ett antal av TV:s debatt- och samtalsprogram är uppbyggda. Det är tydligt att det handlar om välregisserade föreställningar och att de ”vanliga medborgare” som får komma till tals oftast får det i egenskap av att de råkat ut för något speciellt problem. Situationen är inte bättre på de stora tidningarnas debattsidor. Framför allt DN-debatt, landets största dagstidnings inflytelserika debattsida, men även andra tidningars debattsidor, är mycket viktiga för hur dagordningen för debatten i samhället ser ut. Vem är det då som har förmågan att synas på dessa sidor? Det är eliten som släpps in på debattsidan medan vanliga medborgare utan titel eller prestige får skriva insändare.
De etablerade etermediernas maktelit verkar inte för att ”vanligt folk” ska få komma till tals på egna villkor. Till vanligt folk räknas i detta sammanhang faktiskt också många riksdagsledamöter och kommunpolitiker. Det är en oroande utveckling att en politiker nu måste vara kändis, på samma sätt som journalister, för att få ”utrymme i rutan”.
Den journalistiska integriteten är dessutom hotad av en ökande ägarkoncentration på det mediala området. Det gör att mångfalden av röster och vinklar, oberoendet gentemot ägarintressen och kommersiella hänsyn samt allmänhetens möjlighet att få icke-journalistiskt vinklad tillgång till information blir viktigare än någonsin.
Det råder oenighet i frågan om mediekoncentrationen har ökat eller minskat under 1990-talet (SOU 1999:30). Vår uppfattning av mediesituationen är att den domineras av ett fåtal ägare. Denna koncentration är negativ för yttrandefriheten och ett hot mot demokratin. När ett fåtal ägare kan bestämma vad som ska sändas i radio och TV eller publiceras i tidningar tenderar utbudet att gå mot ett förenklat och förytligat synsätt.
Mediekoncentrationskommittén lämnade i sitt betänkande Yttrandefriheten och konkurrensen, förslag till mediekoncentrationslag m.m. (SOU 1999:30) en rad förslag till åtgärder. Den juridiska situationen på medieområdet är komplicerad, inte minst på grund av det starka stöd för yttrandefrihet som finns i yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna. Kommitténs sammantagna bedömning är att behovet av lagstiftning är så starkt att det talar för en grundlagsförändring. Därefter kan en lagstiftning göras som säkerställer rimliga principer för affärsverksamhet även inom mediesektorn (SOU 1999:30 s. 18).
Regeringen har utrett frågan i sammanlagt fem år, det är därför på tiden att det händer något. Regeringen bör snarast lämna ett förslag till lag mot mediekoncentration. Situationen är allvarlig. En mediekoncentrationslagstiftning kan förbättra situationen och stärka demokratin.
Tryckfriheten värnas i Sveriges grundlag, men för att dessa goda principer ska kunna omsättas i praktiken krävs distributionskanaler så att de tidningar som trycks också kan nå sina läsare. Vår uppfattning är att det råder allvarliga problem med dessa distributionskanaler i Sverige idag och att detta hindrar det fria meningsutbytet. Detta anser vi vara så pass allvarligt att det krävs åtgärder från riksdagen. Vi menar därför att distributionskanalerna för tidskrifter måste utredas ur ett tryckfrihetsperspektiv (se vidare Miljöpartiets motion Tidskriftsdistributionen, tryckfriheten och den fria konkurrensen).
Sverige har hittills klarat sig från skandaler när det gäller kampanjbidrag till politiker, mycket säkert beroende på att partiernas verksamhet i huvudsak finansieras av en blandning av medlemsavgifter och skattepengar. Men med ett ökat inslag av personval i valsystemet ökar riskerna för missbruk också här.
I Sverige har vi inte ens de minimibestämmelser om offentlig redovisning och bidragstak som är gällande i t.ex. USA. Här råder ännu ett slags naiv tro på att regler är obehövliga eftersom inga större oegentligheter hittills har uppdagats. Ett regelverk behövs. Hur valkampanjerna finansieras är en alltför viktig sak för att överlåtas åt de fria marknadskrafternas spel.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
|
|
Lotta Nilsson-Hedström (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Ewa Larsson (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Birger Schlaug (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |